onsdag 23 maj 2007

Delany, Wittkop, Cooper och skammen


Är det meningen att man ska skämmas över att man fascineras av kultur som handlar om våld, sex, tortyr och ond bråd död? Är det något man behöver rättfärdiga i högre grad än att man intresserar sig för, låt säga kärlekshistorier eller matlagning? Jag läser just nu en bok som heter Hogg som skrevs av Samuel R Delany 1969 men som på grund av sitt explicita innehåll inte gavs ut förrän 1995. Den handlar om en smutsig yrkesvåldtäktsman, Hogg, som släpar med sig en elva årig pojke, kort och gott kallad för cocksucker, ut på en turné av mord, koprofili, prostitution och misshandel. Historien berättas ur pojkens perspektiv, helt utan affekt eller moraliska ställningstagande. Det placerar den någonstans mellan välskriven våldspornografi och en djupt depraverad Bonnie and Clyde-historia. Det går att dra paralleller till Dennis Cooper, Nikanor Teratologen, Chuck Palahniuk och Gabrielle Wittkop. Författare som alla, på olika sätt, påverkat mig djupt.

Av en händelse råkade jag just läsa Aftonbladets Athena Farrokhzads recension av just Gabrielle Wittkops roman Barnahandlerskan som Vertigo just givit ut. Boken är en brevväxling mellan två kvinnor. En madame på en barnbordell i Paris delar med sig av sina erfarenheter till sin väninna som nyss startat upp en liknande verksamhet i Bordeaux. Hur förbereder man barn för bordellivet? Och var dumpar man liken när de är förbrukade? Jag har inte läst Barnahandlerskan ännu men om den är lika torr och saklig i tonen som hennes Nekrofilen, även den utgiven på Vertigo, är jag övertygad om att jag kommer att älska den. Jag tycker nämligen att det är en ynnest att få följa med in i litterära skuggvärldar. Att för några ögonblick se (eller tro mig se) insidan av ondskan som utgör stommen av vilken kvällstidning som helst. Ju mörkare desto bättre. I bästa fall kan det fungera som ett reningsbad att verkligen hänge sig åt den totala svärtan. Det ger perpsektiv till den slentrianmässiga läsningen av rubriker om pedofilringar och tortyrkammare. Med tanke på de barnbordeller, mordturnéer och våldtäkter som omger oss har det givetvis en plats i litteraturen.

Ändå känner sig Athena manad åt att ägna merparten av sin recension åt att diskutera hennes samvetskval inför att hon ”mot bättre vetande kommer att kapitulera inför dess språkliga tjusningskraft”. Varför måste hon skriva ut att hon tar avstånd från innehållet i boken? Finns det någon på Aftonbladets kultursida, eller någon annan kultursida som i själva verket tycker att barnbordeller är en skön företeelse? Varför känner hon sig tvungen att leta krystade metaforer (”Är detta i själva verket en kritik av det framväxande marknadstänkandet?”)? Eller sammanfattat, varför är det så hemskt att erkänna att man uppskattar konst som handlar om mörker?

Athena vågar i alla fall hylla boken. Det är en betydligt mer nyanserad recension än den som Gunder Andersson skrev om Dennis Coopers Kluven (även den utgiven av Vertigo. Vad skulle vi göra utan Carl-Michael Edenborgh). Inte nog med att Gunder slarvläste mitt efterord och lyckades få det till att Cooper var ”en guru inom vad som kallas queercore, en subkultur med fokusering på homoerotik och sadistiskt våld” (fniss). Dessutom beskriver han romanen som ”sjuk”, ”sinnesrubbad” och ”en bok som får mig att må illa”. Tydligen är detta något negativt. Det är märkligt för mig. En bok som får mig att må illa har ett större existensberättigande än en som smeker mig medhårs, språkrunkar lite och sedan lämnar mig oberörd. Cooper inspirerades till böckerna i George Miles-cykeln, bland annat av de ”freeway killers” som härjade runt det området i Kalifornien där han växte upp. Polisen trodde inledningsvis att det var en seriemördare men det visade sig vara tre, av varandra oberoende män som tillsammans mördade och i många fall våldtog minst 110 offer. Jag tycker att det är intressant att försöka sätta mig in i hur sådana människor tänker. I Coopers böcker finns ingen distans. Gunder Andersson undrar om det är ” ett uttryck för någon sorts existentiellt tänkande, en värdenihilistisk illustration till alltings meningslöshet, med kroppen som ett tillfälligt smågrus i ett tigande universum där varje moralisk tanke bara är dårskap och påhitt?” Tja, eller också kan man bara se det som ett sätt att försöka spegla, förklara och sätta sig in i något som precis som Andersson skriver, får oss att må illa. Lägger man ett moraliskt filter över det hela förtar man genast effekten och landar i något som är betydligt lättare att lägga åt sidan. Och inte till närmelsevis lika intressant.

För övrigt var det Carl-Michael Edenborgh som berättade om Hogg för mig först av alla. Tjata lite på Vertigo Förlag så kanske den dyker upp på svenksa bokdiskar, och sedan, med känslomässiga brasklappar på Aftonbladets kultursida, någon gång i framtiden. Kanske kan Athena och Gunder luta sig mot att Norman Mailer kallar den ”a serious book with literary merit”. Räcker det som rättfärdigande?

(Jag jobbar på att få länkarna att funka. Om du är clever kan du ju klippa och klistra)

12 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket bra text. Du har just inspirerat mig till att inhandla lite ny litteratur. Tack för tipsen.

Anonym sa...

Ditt inlägg får mig att tänka på SCUM-gängets metod att mordhota kritiker som skriver "fel" om böcker... Det kanske skulle göra kritiker lite mer intresserade av hot och våld i längden? Om de får mer personliga ingångar menar jag.

Philip sa...

Jo, bra text. Den enda gången de moraliska frågorna är relevanta är ju när det handlar om konstnärerna själva, hur de agerar - typ om det är okej att gasa ihjäl katter för en videoinstallation.

Men jag tycker ändå att det finns en spänning där som är en del av poängen med att läsa till exempel Gabrielle Wittkop. Eller Lolita, eller Döden i Venedig. Min läsupplevelse av Nekrofilen handlade inte så mycket om att få veta hur en sjuk människa tänker utan det mesta skedde i språket, det liksom överrumplade läsaren i sin oerhörda sinnlighet och uppfinningsrikedom (tonfallet i den boken är ju raka motsatsen till torrt, det är ju en lidelsefull bok!) vilket är en märklig upplevelse if you consider the subject.

salvada kant sa...

Igen: bra text. Att redogöra neutralt för ämnen som äcklar, och därmed tillskriva läsaren en egen hjärna (och ett eget set of values) kan ibland vara en god författares signum. En komplex issue, och intressant.

Stefan sa...

Shit vad du blir smart av att hängla bland pårökta skäggmonster bland kullarna, Tomas. Vi hade samma problem uppe när jag, Annina Rabe och Torbjörn Elensky avhandlade Jägarna på Karinhall i Modernistas Souterräng-serie: den djupt omoraliska läsningen som en moralisk prövning, som ett sätt att närma sig ondskan och nästan bli medskyldig till den som läsare. Just för att det är så, just för att man som läsare blir medskyldig och måste förhålla sig till det, just för att boken är så djupt omoralisk är det en av de mest etiskt utvecklande och utmanande böcker jag har läst.

(Philip, jag är nog för dekadent för att kunna räkna in Döden i Venedig och Lolita bland de böcker som Tomas nämner. De är så harmlösa och platoniska...)

Philip sa...

Okej, Mann och Nabokov är kanske relevanta jämförelser framförallt stilmässigt. Wittkops språk är vackert och förföriskt på samma sätt: febrig monolog, plagescener, klibbiga hotelllrum, hela den estetiken. Och en otrolig lideslefullhet, bara att det handlar om lik i stället för fjortonåriga pojkar och flickor.

Tomas sa...

Tack för propsen!
Roligt att Nabokov kommer upp. Gunder Andersson minns nostalgiskt, i sin Cooper-recension, tiden när ”Nabokovs Lolita var för vågad och Joyces Ulysses var litterärt kontraband.”
Och Olympia Press, som i USA givit ut både De Sade och Nabokov, valde att inte att ge ut Hogg, något som Maurice Girodias förklarade aom att detta var den första romanen han ”ever rejected solely because of its sexual content”.
Är jag paranoid om jag läser in en dos heteronormativitet i både det beslutet och Anderssons recension? Att det blir enklare att acceptera transgression som utförs på en mer traditionell arena? Att det som stör Andersson med Cooper är att han inte bara måste kämpa sig igenom sexualiserat våld, utan dessutom homosexualiserat våld?

Philip: Torrt var ett slarvigt ordval. Jag försökte egentligen peka på hur bokens alter ego inte sysselsätter sig med samvetskval.

Stockholm Grand Cru sa...

Jag vill bara säga att jag, jag tycker att det är sjukt jobbigt när folk kommenterar om de tycker att en text är bra eller inte på en blogg.
Kommer du hem snart?
Åskar

Vertigomannen sa...

Hogg! rättigheterna inhandlade och halva texten översatt. Den kommer - på Vertigo! Var annars?

Anonym sa...

läs Peter Sotos. han får de flesta av de du nämner att blekna. http://en.wikipedia.org/wiki/Peter_Sotos

Riko JR sa...

I can only say thank you, for sharing information about health. Don't forget to visit our page. Thank you |
Benjolan Di badan | 100% Ampuh
obat pengap alami | dan manjur
Manfaat QnC Gamat Emas 100% Herbal
kepala kliyengan | vertigo / pusing
cara mengobati puru | secara alami
cara pesa QnC Jelly Gamat dengan benar

Riko JR sa...

OBAT BATU GINJAL ALAMI |
cara mengobati sekelan |
obat sekelan di ketiak