I söndagens New York Times Magazine fanns en stor artikel om unga bögar som gifter sig i 20-årsåldern. (Länk här.)
Den är intressant ur ett flertal perspektiv, och man kan invända att den bara handlar om vita, välutbildade män i en mycket tolerant stat (Massachusetts), men en sak som slog mig är statistiken. 350 par under 30 hade gift sig från 17 maj 2004 fram till juni förra året. Den svenska statistiken är helt annorlunda. Mellan 1995 och 2002 ingick 226 personer under 31 år partnerskap och även om man ser till att fler unga män gifter sig idag visar siffrorna från 2006 att det var 44 killar under 30 som registrerade partnerskap. Om man tänker att lika många unga par gift sig varje år i Massachusetts blir det kring 233 unga män per år och detta i en stat som har 6.4 miljoner innevånare mot våra 9 miljoner. Även om man tar i beräkningen att demografin ser annorlunda ut, är det inte underligt att det är mer än fem gånger så många unga som gifter sig där?
Det ska dock sägas att Massachusetts verkar vara ett unikum i homoäktenskapsvärlden, eftersom drygt 16 procent av statens homosexuella har ingått äktenskap, mot 0,6 procent i Spanien eller för den delen Sverige där antalet giftermål mellan bögar och lesbiska bara utgjorde en halv procent av alla äktenskap mellan 1995 och 2002.
Förra gången jag nämnde något om äktenskap var reaktionen mest "om alla får göra som de vill blir allt bäst", vilket för mig känns väldigt old school. Samma reaktion kom på Petters inlägg om konflikten mellan sex och kärlek. Ingen av oss har moraliserat så jag tycker reaktionen är lite bisarr. Ska man inte få diskutera frågor som rör sex och relationer utan att någon ska komma släpandes med något slags hedonistisk anarki-slägga?
Kan vi please slippa barnslig "jag vill"-argumentation? Jag tycker nämligen att den stora utmaningen för en bög i dag är att få ett förhållande att fungera. Särskilt nu när alla bitarna finns på plats i stora drag. Därför är det så bisarrt att så få gifter sig, för jag kan inte se att bögar skulle drömma mindre om ett långvarigt förhållande och att binda sig till någon lagligen än vad strejta gör. En del av det beror säkerligen på att det finns ett större gifta sig-tryck på strejta än på homon, men ändå, känns det inte som om det finns en mer grundläggande skillnad som är orsaken till att det är så få som formaliserar sitt förhållande?
Förhållanden och därigenom även äktenskap är som jag ser det nödvändiga för att man ska lära känna sig själv på riktigt. Till och med en fierce pugga som Boy George sitter i dokumentären The Madness of Boy George och förklarar hur han bara gillar strejta män. Tyvärr är det inte förvånande att någon som är sjutk witty och smart också är jävligt unsorted, men det är ändå underligt att han inte kan se hur stereotyp hans inställning är, utan sitter snarare och framställer det som något radikalt. För mig framstår det där bara som en rest från det förflutna när puggor sög av "strejta" män i parker och tänkte att de var ganska mycket som kvinnor. Och det där arvet ser man överallt runt omkring sig, även i en själv. Man ser det i QX lista över sexiga män, man ser det i hur folk pratar med varandra på krogen. Man ser det i tidningen Butt och på hela alternativscenen (som i många fall känns ännu mer så än schlagerträsket). Jag ser det i mina vänner och jag ser det i hur folk avsexualiserar killar som är trygga i sin sexualitet och gayness och sexualiserar män som vägrar se sig som en del av "scenen" och som kanske tänker mer att de är en kille som har sex med killar. Jag ser det i det liv som de flesta jag känner har levt vid något tillfälle, där man kanske inte ens har en andra dejt, eller flåsar lite anonymt på en videoklubb, och jag ser det i statistiken när det gäller giftermål.
Att gå in i ett förhållande och få det att funka kräver nämligen en helt annan mentalitet. Efter ett tag kan man inte lura varandra med något slags idé om att det här är "hot" när man har sex. Man måste börja connecta på riktigt. Man måste börja deala med sig själv och sina issues kring att vara bög (för vi har dem alla i varierande grad). Man måste släppa traumat kring att inte vara en strejt man. I ett förhållande blir faktiskt inget bra om alla gör som de vill, och så klart inte heller om en av parterna gör som han vill.
Visst, förhållanden och äktenskap kanske inte är för alla, och det behöver inte heller vara det. Men det är inget misslyckande för gayrörelsen eller för kulturen eller för individen att gifta sig, det är ingen anpassning till heterovärlden. Och att det inte finns någon intressant debatt om det i Sverige tycker jag pekar på hur oerhört omogen homovärlden är. Anders Öhrmans bok Komma ut var en viktig bok, också för många strejta mammor och pappor, men den var också ett tecken på att vi inte kommit särskilt långt. Vi är fortfarande på stadiet där vi ska acceptera vår sexualitet liksom. Efter det driver vi alla vind för våg och det enda råd vi får är att göra precis som vi vill och känner. QX borde definitivt skaffa en relationsspalt imorgon.
