Tidningen Mums

Så är det äntligen dags..
Torsdagen den 1:sta oktober släpps en revolt av livsglädje, något som ni garanterat inte sett förut. Av delar ur gänget bakom Bögjävlar och Klubb Mums Mums -
the one and only tidningen Mums!
www.tidningenmums.se

Bögjävlarna strikes back

Det var länge sedan vi nöjde oss med att klaga på kultur- och festutbudet under prajden. I år ger vi er tre evenemang initierade av olika bögjävlar och deras vänner.

1) Måndagen den 27 juli fyller Klubb Mums Mums ett år på Debaser Slussen (mer info inom kort).

2) Tisdagen den 28 juli är det dags för bögjävlarnas traditionella underklädesparty. Som vanligt kan ni räkna med prajdens svettigaste och gladporrigaste fest. Vi bjuder på tryckare, upptåg och överraskningar. I år kör vi med total black-out – hela havet hånglar.

Judy's, Närkesgatan 8, mellan 21-01, 60 kr inträde, 18 år. Det finns plastsäckar i garderoben där man kan hänga in överflödiga plagg. Du tar av dig så mycket du vill. Alla kön, sexualiteter och storlekar är välkomna.

3) Onsdagen den 29 juli är det Homokulturens ABC – en afton med nedslag i det bästa av aktuell homokultur på Teater Tribunalen.

Nyöversatta texter av Federico Garcia Lorca i tolkning av Eli Levén. Niclas Ericsson samtalar med Roger Wilson om den uppmärksammade deckaren Familjehemligheter. Anna Lytsy samtalar med Elise Karlsson om romanen Fru Freud och jag. Tiina Rosenberg synar kulten av Zarah Leander med Stefan Ingvarsson. Smygpremiär på scen ur Riksteaterns uppsättning av No Tears for Queers, Caroline Åberg intervjuar två album-aktuella queera serietecknare: Joanna Hellgren och Kolbeinn Karlsson, Roger Wilson tar pulsen på homo i film, Anna-Maria Sörberg och Anna Hellgren om queer journalistik, Johan Hilton om homofiler på svenska scener.

Börjar 18.30 Inträde: 40 kronor

Avdemonisering

Har hiv något ansikte i Sverige i dag? Det finns några modiga som är öppna kring sin hivstatus trots alla fördomar. Många är aktiva i debatten och i organisationer som värnar om hivsmittades rättigheter och plats i samhället. Men går detta att jämföra med det demoniska hot från så kallade "hivmän" som med jämna mellanrum målas upp i pressen? Dessa fantombilder av bögar och afrikanska män som inte verkar något annat än att sprida viruset. De är som zombies i en skräckfilm. Som vampyrer. Som varulvar. Man fattar aldrig riktigt vad som driver dem, men tydligt är det att sjukdomen framställs som ett gift som tar dem i besittning för att spridas vidare. Ingen funderar på vad stämningen kring hiv gör med människor. Hur samhällets förnekande internaliseras... Hur informationsplikten lägger allt ansvar för säkrare sex på den som bär på hiv...

Därför vill jag passa på att hylla Anna-Maria Sörberg som skrivit boken Det Sjuka som äntligen tar sig an allt detta. Hon träffar ett antal "hivmän" och en "hivkvinna". Människor som sitter i färngelse för att de undlåtit att informera sina sexpartners om sin status. I vissa fall har ingen smitta överförts. De flesta av fängelsestraffen är långa för att vara Sverige. Vi har en unik rättslig praxis i det här landet som närmast kriminaliserar hiv. Det är något som inte "hör hemma" i vårt land. Som om man kunde ha en nollvision kring en sjukdom som många svenskar mitt ibland oss lever med. Anna-Maria möter dem som vanliga individer, lyssnar på dem och visar deras dilemma. Vissa av deras handlingar går att fördömma eller betrakta som oönskade. Men de går inte att ensidigt demonisera. Inte efter att man mött dem i Anna-Marias reportage.

Läs hennes bok. Ta inte mitt ord för det, jag jobbar på förlaget som ger ut dem och är givetvis partisk. Men läs den. Jag hoppas att vi får en riktig debatt om lagstiftning och smittskydd, om hiv som en verklighet i Sverige i dag. En debatt som grundar sig på medkänsla, rättvisa, mod och fakta.

Get ready for the future

Jag var och såg en fantastisk föreställning, DV8 - To Be Straight With You - en vild mix av modern dans, animation, text, dokumentär och film, som behandlar det jobbiga ämnet sexualitet och religion. Regissören Lloyd Newson fick idén till projektet under Pride i London när han och hans pojkvän blev utsatta för homofobi ifrån pojkvännens centralasiatiska landsmän. Föreställningen bygger på hundratals verkliga intervjuer med människor från olika kulturer - homos och homofientliga. Böghatande rastafaris på Jamaica, misshandlade flator i Afrika och muslimska fäder som knivhugger sina bögsöner. Jag tror att många svenskar i salongen tyckte att det var gripande men exotiskt. För mig var det på riktigt. Efter elva år i London är de här frågorna verkligheten, och något man konfronteras med varje dag. Det har blivit hårdare i staden, och alla olika kulturer som bor sida vid sida kanske inte samsas om mycket - men homofobin går som en röd tråd igenom alla extremer. En rastafari i Brixton må ha en helt annan världsbild, än en radikal imam i Hackney - men prova att gå fram till dem, hand i hand med en annan man, så får du de hur enade de blir.
Det som är skrämmande på riktigt är inte bara att våldet och homofobin på gatorna ökar, utan att många homofientliga grupper på riktigt får alltmer politisk makt, sakta men säkert. I ett multikulturellt samhälle är det extremt känsligt att kritisera andra kulturer, och en debatt kvävs ofta under en politiskt korrekt flagga. Peter Thatchell är en Londonbaserad kämpe för mänskliga rättigheter som fått utstå hot och anklagelser om rasism och islamofobi, för sin kritik av Islams syn på homosexualitet. Problemet med de anklagelserna är att man då menar att det inte finns homosexuella i muslimska länder, att man separerar de två, vilket totalt osynliggör homosexuella i dessa kulturer.
Ett uppmärksammat fall i London just nu, som verkligen illustrerar motsättningarna mellan religion och sexuella minoriteters rättigheter är det om Lilian Adele, en vigselförättare som stämde kommunen för att hon som kristen ansåg sig kränkt över att tvingas viga samkönade par. Kommunen har nu efter prövning av fallet fått rätt, och man tycker i det sunda förnuftets namn att Lilian Adele kanske skulle se sig om efter ett arbete hon är villig att utföra istället, men hon ger inte upp och har överklagat. Hela processen kan nu ta år, och det rör sig inte om en ensam kvinnas homofobi, utan mörkare makter finns med i spelet. Adeles rättegångskostnader betalas nämligen av fundamentalistiska The Christian Institute, som ser det som en kamp för kristendomen. Institutet är även emot att lagen om hets mot folkgrupp också skall komma att gälla homosexuella. Och här ansluter sig även The Islamic Human Rights Commision - båda med samma argument: att det skulle hindra deras religionsfrihet och att det skulle kunna arresteras om de citerade sina heliga skrifter.
Det är de här små fallen som gör det läskigt på riktigt - för många små bäckar av politisk makt blir till slut ett hav. Om trettio år kanske det inte är så självklart att vi ska ha mänskliga rättigheter.
Jag har sagt det förr och kommer säga det igen, vi får inte sitta för bekvämt i vår regnbågssoffa, för liberala attityder gentemot olika levnadssätt har kommit och gått i historien. Problemen och motsättningarna mellan religion, kultur och sexualitet har bara börjat. Tro mig - det kommer bli mer i framtiden. London visar tydligt problematiken vi är på väg emot, och det ser inte ljust ut om vi inte börjar prata om det i tid.

Don't look back

På förlaget har vi en Jan Stenmark-kalender på toa. Hela november har jag varit tvungen att stirra på en teckning där en vuxen man sitter försjunken över bilden av en pojke med undertexten: "Det enda han vill bli, har han redan varit". I går fick jag äntligen vända blad, men traumat dröjer sig kvar. Men för puggor skulle man behöva parafrasera: "Det enda han vill bli, fick han aldrig vara." Det är därför puggor är ännu mer traumatiserade än många andra män.

Mumindebacle fortsätter

Terrorattacker och finanskris i all ära, men medieintresset för mina muminfunderingar verkar aldrig ta slut. Helsingin Sanomat har skrivit om ämnet och i lördags ringde Expressen för att reda ut begreppen. Det blev en rätt lustig artikel där jag och Janssonexpertern Boel Westin talar ut om det queera i Mumindalen. Du kan läsa den här. Kommentatortråden är en orgie i homofobi som brukligt. Tyvärr är inte sidospalten från den tryckta tidningen med. Där kommenterar jag figur för figur och Boel Westin kommenterar mina kommentarer... Dock måste jag säga att det är skönt att nätversionen inte har en bild på mig för Expressen verkar bara ha bildgooglat mitt namn... och tryckt en bild på Michal Witkowski istället...

Och till de som kommenterat artikeln på nätet vill jag säga: det är just det jag är trött på – att man försöker läsa in en sexualitet i Muminfigurerna, en heterosexualitet, istället för att låta dem vara öppna som Tove Janssons berättelser. Mumindalen är ju framförallt en dalgång där alla får vara lite som de är och där solidaritet och gemenskap är viktigare än blodsband och normer.

Äckel!

Nu på lördag är det dags för nästa dos av hyllningen till allt trasigt och knasigt, Klubb Mums Mums! Den här gången ska vi ge Filmfestivalen ett punkigt slut och bigga upp min favoritregissör (förutom Micke Eklöf förstås) John Waters!
Kvällen börjar med att vi visar hans film från 1974, "Female Trouble" och gästerna erbjuds sedan att få sina privata delar stylade av vår egen fashionista supreme Martin "Grisa" Bergström, och fotade för en superhemlig ny tidning av delar ur Bögjävlar!
Till underhållning bjuder vi på Svina Nightingales avant gardistiska pantomimversion av "Serial Mom" som utlovar våld och godisregn, och sedan iträder jag Divines roll som Dawn Davenport i "Female Trouble", och ger er en fullspäckad show där jag inte bara välter julgranar, stryper min dotter och skjuter publiken utan också grillas i elektriska stolen! Nästan lika kul som en kväll på Lino med andra ord.
Som om allt detta inte vore nog, så uppmanar vi er att klä ut er till er favoritkaraktär ur John Waters värld, och komma och tävla i Mums Mums John Waters Look-a-like-tävling 2008! Kom som hummern i "Multiple Maniacs", Traci Lords i "Cry Baby" eller varför inte hunden i "Pink Flamingos"? Som alltid uppmanar vi er att tolka fritt och om du vill komma som någon som ännu inte är men borde vara med i John Waters värld - go for it!

Soundtrack för kvällen är HI-NRG och Rockabilly!

Mums Mums presenterar:
Äckel! En hyllning till John Waters

Datum: lördag 29:e november, 21 - 01  
Plats: Judy´s, Närkesgatan 8 (bredvid/under Roxy)
T-bana: Medborgarplatsen eller Skanstull

På bilden: Petter Wallenberg som Divine
Foto: Mathias Sterner

En outforskad pugga

Petters födelsedagsfirande blir oväntat illustration till en c-uppsats om queer estetik. Ett meddelande damp plötsligt ner i inkorgen på facebook: 

Hej, jag ska presentera mitt forskningsprojekt om queer estetik på C-nivån i modevetenskap vid Stockholms universitet i början av december och söker efter bilder av tunnelbaneliv. Fann av en slump bilder som är lämpliga via vår gemensamem bekant NN, och undrar nu hur du (samt de bilden föreställer) ställer dig till att jag använder bilden vid föreläsningstillfället. Det är inför ett slutet sällskap på cirka tjugo studenter, personerna på bilden kommer inte att namnges, istället använder jag bilden för att illustrera en poäng kring kontext och sociala rum. Föreläsningen är i början av december och bilden kommer inte användas senare i andra sammanhang. Hoppas allt är bra med dig, förresten. Själv har jag det väl rätt fint, antar jag. /NN (in disguise här på fejsbok). 

Vad ska jag säga? En kväll med Mums Mums-gänget innehåller material till tio c-uppsatser...

PS Helsingin Sanomat citerade tydligen min Muminkrönika i helgen. Så nu är debatten i gång i både Norge och Finland.

Kolla på Arthur på filmfestivalen

En bra idé för alla som vurmar om sin homohistoria och gamla bortglömda pugghjältar är att gå och se Wild Combination om Arthur Russell på Stockholms Filmfestival (filmen har iofs redan kommit ut på dvd i storbritannien så kommer man inte iväg kan man ju alltid beställa den på amazon). Här är ett smakprov, med bland annat Arthurs pojkvän (och musa) Tom samt det svenska fanet Jens Lekman:

Filmen är en okej första introduktion till mannen, buddhisten, celloisten och discostjärnan. Men också en del av återupptäckandet av storheten hos den försvunna aids-generationen. Regissören Matt Wolf intervjuas dessutom i
fredagens Kino (gissa av vem). Och här kommer ett bonustrack med Arthur himself:

Vår Bästa Tid Är Nu

En äldre pugga i London sade en gång till mig: "When queens get old they start wearing comfortable clothes and listen to showtunes.."
Jag fyllde nyligen trettioett år, och min fantastiska granne och vän Roberto tog ut mig och firade att vi inte längre behöver spela unga. Vi såg den legendariska gamla fjollmusikalen La Cage Aux Folles på The Playhouse Theatre i London. Det är en old school fars om en dragqueenklubb på rivieran som drivs av bögparet Renato och Albin, den senare är också showens stora stjärna Sza Sza. Peruker åker på och av, och skämten är på buskisnivå, men jag kunde inte hålla mig när ensemblen till slut brister ut i "The Best Of Times Is Now" (för oss mer känd som Jan Malmsjös "Vår Bästa Tid Är Nu"). Jag blev helt rörd.
I dessa tider av debatt kring samkönade äktenskap har alla lärt sig att två "vanliga" killar gifter sig. Båda i frack. Filmen Patrik 1.5 har i Sverige visat hur två helt "vanliga" killar minsann är ihop, och man hör oftast bögar klaga om att de minsann bara är (eller vill ha) en "vanlig kille" och inte som alla Schlager/Patricia/Pridefjollor. Jag var på en dejt för några veckor sedan med en kille som tyckte att bögar skulle sluta sticka ut så mycket, eftersom det kunde reta homofoba strejta. Jag föreslog att fjollorna bara skulle lära sig slåss helt enkelt. Som ni säkert förstår blev inte den dejten så långlivad.. Vad jag försöker säga är att det är så tråkigt med all normativitetshets. Hur vanlig måste man vara?
Visst är det förlegat att bögar ska efterapa det straighta samhällets könsroller, där partners bara kan vara man eller kvinna. Och just det kritiserade homoaktivister La cage Aux Folles för när den kom. Men jag tyckte det var så fint att Renato lät Albin vara lite som han var. Eller ganska mycket som han var.. Ingen hets kring att vara straightacting där inte. Och jag tittade mig runt i teatern och såg bara glada gamla tanter och fjolliga bögpar överallt. Och jag tyckte det var så skönt att slippa vanlighetshetsen. Straight acting- fascismen. Det fick mig att tänka på vad alla smygbögar sade till legendariske författaren och megafjollan Quentin Crisp, medan de stötte bort honom från hemliga bögklubbar på femtiotalet: "You ruin it for all of us.."
Efter föreställningen avslutade jag och Roberto kvällen i samma old schoolmanér som den påbörjats. Klubb? Glöm det, vi satt fulla och skrålade i en fransk restaurang. Den avdankade gamla puggan vid pianot muttrade något om gamla tider, och vi skålade och önskade gång på gång "Vår Bästa Tid Är Nu.."

Organiskt om bögparker

Eftersom det förra inlägget organiskt gick över till att handla om bögparker tänkte jag bara säga att det är spännnade att se att alla verkar bli så tagna av romanen Lubiewo (i går pratade Eli Levén och jag om den på Hallongrottan till exempel). Den sätter i gång ett ärligt och spännande samtal om ursprunget till vår moderna bögidentitet och hur den en gång uppstod ur den gamla fjollkulturens aska. Vad är vunnet? Vad har gått förlorat? Hur mycket har förändrats? I takt med att allt fler kastar sig över boken hoppas jag att detta blir vinterns stora bögsamtalsämne. Det här är givetvis bara en bonus. Läsupplevelsen är den stora behållningen. Nu sällar sig även Expressen till hyllningarna!

Låt tistlarna brinna!

Svenskan höjer Lubiewo till skyarna!

I dag utgjuter jag mina känslor i muminfrågan i Aftonbladet. På samma uppslag försvarar även Åsa Petersen Inti Chavez Perez mot Neo:s Per Gudmundson som nedvärderat Pittstim-antologin genom att reducera den till ett lockbete som man vill ragga tjejer med. Åsa påpekar för den illa påläste Per att Inti faktiskt är queer. Men verkligheten är ännu mer sammansatt än så än så eftersom Intis queer verkar vara av det där postmoderna slaget som gör att man är det mer i teorin och egentligen mest har flickvänner. Ja, den här typen av debatter är allt svårare att hålla utan att snärja in sig i omöjliga tistlar och giftiga murgrönor. Självfallet ska ingen behöva bevisa hur queer eller straight någon är. Och självfallet är allas privatliv deras ensak. Och många är bisexuella. Men samtidigt har Per Gudmundson mer på fötterna än Åsa Petersen och man kan undra om det nya tjejraggningsknepet egentligen inte är att vara queer. Bland bögar har etiketterna straight eller bisexuell alltid varit en smart raggningsstrategi. Inti beskyllde en gång Bögjävlar för att ha "stulit" en svart kultur när vi anordnade Vogue-balen (i tidningen Kom ut). Jag tycker att han är varmt välkommen att låna friskt ur bögkulturen. Även om syftet mest är att ragga brudar.

Veckans finaste

Muminromantik

Önskemuggen

Jag undrar också varför Arabia aldrig gjort en mugg med den här illustrationen. Det är ju trots allt den mest emblematiska bilden av hela Mumindalen och kanske den finaste bilden av kärlek jag känner till... Isen lossar, fågelsträck i skyn och Snusmumriken återvänder från sina polyamorösa sidospår till ett längtande Mumintroll... De möts på bron och betraktar isflaken tätt intill varandra i tystnad.

Storm i en muminmugg

Heterofieringen av Mumindalens porslinsförråd fortsätter med klumpiga och leriga elefantfötter. För några år sedan släppte Arabia den rosa muminmuggen där Snorkfröken och Mumintrollet såldes in som ett förälskat heteropar (Kärlek hette den till råga på allt). Nu kommer ytterligare en heteroinriktad mugg – Vinterbrasa. Detta trots att jag redan har rett ut begreppen en gång för alla i ett samtal med Annika Lantz i P3 för två år sedan...

Snorkfröken är en tvättäkta faghag som Mumintrollet ömsom tolererar, ömsom himlar med ögonen över. Hon kanske är lite kär i Mumintrollet, men det gör henne ju bara ännu mer arketypisk i faghagrollen. Mumintrollets egentliga kärlek är självklart Snusmumriken. Som all stor kärlek är relationen inte helt lätt. Snusmumriken är ju relationsanarkist medan Mumintrollet är en ganska traditionellt monogam romantiker. Skillnaden sätter deras kärlek på prov. Mumintrollet är dessutom en sån som gillar att prata och ha långa metadiskussioner, medan snusmumriken anlagt en mer butch och stram hållning till kommunikation. Men eftersom relationer kräver inslag av kompromisser lugnar Snusmumriken ständigt Mumintrollet i de brev som han skriver på hösten innan han ger sig av och trollen går i vinteride (hur går det ihop med vinterbrasor, för övrigt...). Mumintrollet får lära sig att tygla sin tvåsamma längtan och svartsjuka och Snusmumriken får då och då ge Mumintrollet lite bekräftelse. Och det gör han ju – han återvänder alltid på våren med nya äventyr att berätta om.

Arabia verker inte kunna låta Mumindalen vara som den är: allt annat än allahjärtansdagstraight... Sorgligt tycker jag och väljer att dricka mitt te ur muggen med Hemulen (botanikern som går omkring i sin mosters klänning)... Jag hoppas att Tove inte är alltför upprörd där på hinsidan och hoppas att den för övrigt snarare liknar spöksidan (som hon kallade sina lesbiska upplevelser) än den heterofierade Mumindal vi tvingas utstå här bland de levande... Jag känner mig kränkt (säger jag och läppjar mer te ur en muminmugg med upprört darrande hand)!