Den nyheten som har gjort mig lyckligast det senaste året var att Andreas Lundstedt kom ut som hivpositiv. Är det något som sverige behöver så är det öppna hivpositiva. Ansikten med hiv. Och det går inte att överskatta det Andreas gör genom att hänga det oket på sina axlar. Och då talar jag inte om martyrskapet eller risken att råka ut för spott och spe. Genom att erkänna sin hivstatus riskerar man myckt värre konsekvenser än så. Du förlorar din fria rörlighet i välden. Du kommer till exempel inte in i USA utan specillt utfärdat tillstånd. Genom informationsplikten gör du dig sårbar för utpressning. Gud nåde dig om du har råkat slinka ner på en videoklubb på fyllan och haft säkert sex. I lagens mening är du då en brotsling och det finns alltid någon girig pugga som är beredd att utnyttja det faktumet. Det är därför vi inte har någon öppenhet runt hiv i Sverige. Kolla runt på QX. I stort sett alla nick som anspelar på hiv är ansiktslösa. Ibland finns bild för utbyte. Oftast inte. Alla räds risken att bli den nya hivmannen.
Det spelar liksom ingen roll att "vi alla vet" att hiv smittar i parrelationer såväl som på videoklubben. att det är de som är omedvetna om sin status som utgör störst risk för att föra smittan vidare. Vi har valt att tro att hiv sprids av hivmän och hivkvinnor som med berått mod gör allt för att sprida viruset.
Det hela bygger på en tankevurpa som dödsskräck och informationsplikt har planterat i oss alla. När folk får hiv ska de sluta ha sex. Om de ändå väljer att ha sex har de ansvar för alla andras hälsa. För hivpositiva dricker väl aldrig för mycket och vaknar bredvid någon de knappt minns namnet på? Hivpositiva går väl inte på videoklubbar? Och om de gör det så bryter de väl den kompakta tystnaden som alltid råder i dylika lokaler genom att högljutt utbrista, "jag är hivsmittad"?
Hivinfektionen förväntas i allmänhetens ögon medföra en ökad ansvarskänsla. En högre moral. För inte kan det väl vara DITT fel att du inte skyddar dig?
Av de större städer, städer med en homosexuell infrastruktur, som jag har vistats i, är Stockholm sämst på hiv. Det finns ingen dialog, ingen öppenhet, ingen solidaritet, hivpositiva finns i stort sett inte annat än som statistik. Detta är förödande. Hiv är kanske ingen bögpest men om vi inte erkänner sjukdomen i bögvärlden, så kommer aldrig den strejta världen haka på. Jag skulle vilja påstå att den genomsnittliga strejta mannen på gatan här i San Francisco är mer välinformerad om hiv än vad en genomsnittlig stockholmspugga är. Och tacka fan för det när Expressen toppar sin förstasida med att en Australiensisk callboy "kan ha smittat 250 personer med hiv". Artikeln, skriven av Expressens nya "stilbloggare" Oscar Julander inleds med meningen "Hector Scott visste att han hade hiv - trots det jobbade han som gigolo". Inte nog med att Julander fiskat upp det gamla uttrycket "gigolo", tror folk på allvar att det är ovanligt med hivpositiva sexarbetare?
Newsflash: hivpositiva har sex. Ibland för pengar men oftast gratis. Ingentstans i artikeln, som förmofligen är en taskig rewrite, nämns att Scott har haft oskyddat sex (vilket man väl får fömoda att han har). Ändå beskrivs verksamheten som livsfarlig. Newsflash: hivpositiva utvecklar inte Aids och dör om de bor i ett land med hyfsad tillgång till läkemedel. Och skyddar du dig är risken i det närmsta obefintlig att du för smittan vidare. Ändå upprepas samma historia om och om igen i något varierande skepnad. Förstår Expressen och Aftonbladet vilken jävla björntjänst de gör alla om arbetar aktivt med hivprevention genom att utmåla hiv som ett problem mellan hivman och offer? Varför ens rapportera om att en "gigolo" med hiv i Canberra har haft sex med 250 personer? På vilket sätt berör det oss i sverige. Tack, Andreas för att du ger hiv ett annat ansikte. Och tack för den uppoffringen som du gör genom att göra detta.
Kanske för det med sig att vi snart kan börja tala om hiv som vuxna ansvarskännande människor och inte som offer och förövare.
