Fåfängans vs Heteromannens marknad

När man åker bort till polska urskogar för att begrunda sitt leverne hamnar man lätt utanför mediekarusellen här hemma så nu kommer några sena tankar som jag till min lättnad ser att Linna Johansson i princip redan har lagt ut i Expressen. Men de tål att upprepas.

På väg till Arlanda köpte jag två tidningar att läsa på resan – söndergullade Filter och senaste Vanity Fair. Den förras chefredaktör hade ju jämfört sin nya bebis med den senare – så det kändes logiskt. Nu skulle det bli journalistikfest. Hollywoodnumret av Vanity Fair lockade med en upprättande artikel om Joan Crawfords modersinstinkter och Filter skulle ju axla Joan Didions arv i Sverige var det sagt.

Crawfords upprättande var allt annat än en upprättelse (att man kan ha olika uppfattningar om mammor vet alla som har syskon och det framfördes inga övertygande argument mot Christinas version i Mommie Dearest) och Filter var det tråkigaste jag har läst på länge. Denna orgie i manlig heterosexualitet (använt här som synonym till opersonligt, unwitty och ältande av en sorts tråkig manlighet som vi – för att parafrasera Roger – snubblar över varje dag) är min största läsbesvikelse på länge.

Jag försökte verkligen hitta något som kändes kul men fick kapitulera till slut. Visst artiklarna var långa, men is that a good thing när det är frågan om ofyndig trivia utan passion? Inte underhållande trivia. Inte informativ och intellektuell trivia. Inte personlig och passionerad trivia. Utan tråkig trivia. Inte ens fabulösa Annina Rabe kunde lyfta helheten. Hon blev tråkifierad av sammanhanget. Jag är kanske helt enkelt inte målgruppen. Eller så är det en ny heterosexuell sammansvärjning som vill ta oss tillbaka till det staighta 90-talet.

Låt oss prata om lycka

Jag och Petter åt lunch i går och satt och bitchade om ditt och datt. Vi insåg att vi kanske borde göra klart att vi inte direkt känner att vi är överlägsna människor som sitter inne med svaren på alla frågor. Snarare tvärtom. Jag menar, vi är väl snarare en samling rätt trasiga puggor som börjar närma oss den där åldern då vi bara blir mer och mer skraja för att vara ensamma och som ett resultat av det: allt mer galna.

Förr i tiden trodde jag nämligen att bögar blev visare med åren men vi kom för några år sedan fram till att det inte alls är så. Puggorna blir bara mer och mer twisted efter 30. Det är som om någon höjer volymen på deras psykodramer och neuroser och nojor.

Petter försökte föra fram teorin om att puggorna på Connection och Lino hade kommit lite längre. Att de inte idealiserade heteromän som Butt-generationen gör, men jag ställer mig högst tveksam till det. Jag tror bara att det som är en heterosexuell man i Linopuggans ögon (Jesse Metcalfe t ex) i Petters babsablick ser ut som en bög. Det är inte så att de gillar bögiga killar och fjollor, det är det att de gillar lite mer metrosexuella straighta män. Det är samma gamla great dark man-problematik fast in disguise.

Jag tror vi måste snacka om de här grejerna för att komma någon vart och jag tror inte att den diskussionen ens existerar bland de flesta som hänger på Lino, eller har jag fel?

Det känns som om man vill dra streck mellan punkter här. Mellan hur det är att upptäcka att man har sexuella känslor för andra män, den skam som omgärdar det, fjollans position långt ner på värdeskalan, idealiseringen av straighta män, det ofarliga i att tråna efter någon som inte kan besvara ens känslor, bögars trassliga och ofta kortvariga relationer, deras oförmåga att få ihop det passionerade med det platonska.

Sitter vi inte alla i samma båt här? Och bidrar vi inte till det här själva hela tiden? Som när en pugga som gillar byggjobbartyper blir ihop med en pugga som kanske inte är så grabbig eller manlig, bitchar inte puggans vänner om det ("Han vill ju egentligen bara bli påsatt av byggarbetare, det kommer aldrig att hålla.") i stället för att stödja relationen och säga "gud vad bra att du har hittat någon som du har så mycket gemensamt med"? Jag kommer ihåg att jag kände det där väldigt starkt i Italien, att när någon blev ihop med en kille så var det liksom en atmosfär av negativa vibbar kring det hela bland alla andra, negativa vibbaren atmosfär som inte skingrades förrän status quo var återställd och puggan tillbakan i slingen liksom.

Som en kontrast till det här ska jag berätta om när jag hade med mig Roger på middag hemma hos Liselotte och en av Liselottes straighta killkompisar frågade om det var min nya kille? varpå jag svarade att nej nej, vi är bara vänner. Då tyckte han att det var så synd eftersom Roger var så bra, vi skulle passa så bra ihop. Nu kanske inte Stefan, som han hette, hade rätt i det, men jag kände ändå att det finns mer positiv feedback för förhållanden bland straighta, att de tror på dem mer, att de inte har lika omöjliga förhållanden (bögars förhållanden är lite väl ofta romantiska Romeo och Julia-relationer mellan operasångaren och militären liksom).

Nu har den här posten blivit oförskämt lång och babblig, men jag är intresserad av att prata också om vad som gör oss olyckliga och vad som skulle göra oss lyckliga.