The Game

Jag brukar tänka på de mailinglistor som jag haft med Bögjävlarna som en sorts universitetsutbildning i Bögeri. Och på boken vi skrivit som en c- kanske d-uppsats i Homofilkunskap.
Men på ett område låg jag länge efter mina kära puggkollegor. En delkurs som jag liksom inte hade tentat av. Det var det här med raggande och dejtande och tillfälliga relationer och sånt. Jag levde i ett förhållande när jag lärde känna puggorna, och trots att jag med rodnande kinder hade läst de andras mailrapporter från homovärlden så var det ändå en chock att uppleva det live.

Efter tio år med Micke var jag i det närmaste utvecklingsstörd när jag befann mig ute på klubb. Och det blev nog nästan som en drog för mig att lära mig att bemästra spelet. I tre år har jag varit mer eller mindre singel, och det har förstås rymt både djup tragik och rätt roliga upplevelser. För att inte tala om en uppsättning lustiga anekdoter att underhålla vänner med. Men när jag läser Daniels och Tomas inlägg så funderar jag på om bilden av Lyckan ens fått plats i mitt huvud under de här åren. Eftersom all min energi gått åt till att försöka förstå jakten på lyckan. Spelet.

Att vara en förvirrad nysingel är förstås inget unikt homofilt, men däremot ser singellivet helt annorlunda ut för bögar och hetron. I bögvärlden är sex alltid tillgängligt, men djupare relationer ofta en bristvara. Det blir väl lätt så i en kultur där mötesplatserna nästan uteslutande är förknippade med sprittillstånd. Eller är videoklubbar.

Jag har mött lite olika varianter som folk försökt lösa det där problemet på. Från de militant polygama till de som totalvägrar att ha sex under den första dejtingperioden. Allt för att försöka separera det lyckade sexet med personen de vill vara med. Det är ju så lätt att förväxla det perfekta knullet med en fantastisk personlighet ("vi passar så bra ihop, sexet var fantastiskt! Vad han jobbar med? Jag har ingen aning"). Ingen lösning har riktigt funkat.

Själv tror jag att jag alldeles nyss har börjat tröttna på spelet, och den eviga jakten på bekräftelse, och inlett någon sorts tankeprocess på hur jag egentligen vill ha det framöver. Jag har inte kommit så långt. Mer än att jag vill vara mer än en spelare.

Låt oss prata om lycka

Jag och Petter åt lunch i går och satt och bitchade om ditt och datt. Vi insåg att vi kanske borde göra klart att vi inte direkt känner att vi är överlägsna människor som sitter inne med svaren på alla frågor. Snarare tvärtom. Jag menar, vi är väl snarare en samling rätt trasiga puggor som börjar närma oss den där åldern då vi bara blir mer och mer skraja för att vara ensamma och som ett resultat av det: allt mer galna.

Förr i tiden trodde jag nämligen att bögar blev visare med åren men vi kom för några år sedan fram till att det inte alls är så. Puggorna blir bara mer och mer twisted efter 30. Det är som om någon höjer volymen på deras psykodramer och neuroser och nojor.

Petter försökte föra fram teorin om att puggorna på Connection och Lino hade kommit lite längre. Att de inte idealiserade heteromän som Butt-generationen gör, men jag ställer mig högst tveksam till det. Jag tror bara att det som är en heterosexuell man i Linopuggans ögon (Jesse Metcalfe t ex) i Petters babsablick ser ut som en bög. Det är inte så att de gillar bögiga killar och fjollor, det är det att de gillar lite mer metrosexuella straighta män. Det är samma gamla great dark man-problematik fast in disguise.

Jag tror vi måste snacka om de här grejerna för att komma någon vart och jag tror inte att den diskussionen ens existerar bland de flesta som hänger på Lino, eller har jag fel?

Det känns som om man vill dra streck mellan punkter här. Mellan hur det är att upptäcka att man har sexuella känslor för andra män, den skam som omgärdar det, fjollans position långt ner på värdeskalan, idealiseringen av straighta män, det ofarliga i att tråna efter någon som inte kan besvara ens känslor, bögars trassliga och ofta kortvariga relationer, deras oförmåga att få ihop det passionerade med det platonska.

Sitter vi inte alla i samma båt här? Och bidrar vi inte till det här själva hela tiden? Som när en pugga som gillar byggjobbartyper blir ihop med en pugga som kanske inte är så grabbig eller manlig, bitchar inte puggans vänner om det ("Han vill ju egentligen bara bli påsatt av byggarbetare, det kommer aldrig att hålla.") i stället för att stödja relationen och säga "gud vad bra att du har hittat någon som du har så mycket gemensamt med"? Jag kommer ihåg att jag kände det där väldigt starkt i Italien, att när någon blev ihop med en kille så var det liksom en atmosfär av negativa vibbar kring det hela bland alla andra, negativa vibbaren atmosfär som inte skingrades förrän status quo var återställd och puggan tillbakan i slingen liksom.

Som en kontrast till det här ska jag berätta om när jag hade med mig Roger på middag hemma hos Liselotte och en av Liselottes straighta killkompisar frågade om det var min nya kille? varpå jag svarade att nej nej, vi är bara vänner. Då tyckte han att det var så synd eftersom Roger var så bra, vi skulle passa så bra ihop. Nu kanske inte Stefan, som han hette, hade rätt i det, men jag kände ändå att det finns mer positiv feedback för förhållanden bland straighta, att de tror på dem mer, att de inte har lika omöjliga förhållanden (bögars förhållanden är lite väl ofta romantiska Romeo och Julia-relationer mellan operasångaren och militären liksom).

Nu har den här posten blivit oförskämt lång och babblig, men jag är intresserad av att prata också om vad som gör oss olyckliga och vad som skulle göra oss lyckliga.