Jag brukar tänka på de mailinglistor som jag haft med Bögjävlarna som en sorts universitetsutbildning i Bögeri. Och på boken vi skrivit som en c- kanske d-uppsats i Homofilkunskap.
Men på ett område låg jag länge efter mina kära puggkollegor. En delkurs som jag liksom inte hade tentat av. Det var det här med raggande och dejtande och tillfälliga relationer och sånt. Jag levde i ett förhållande när jag lärde känna puggorna, och trots att jag med rodnande kinder hade läst de andras mailrapporter från homovärlden så var det ändå en chock att uppleva det live.
Efter tio år med Micke var jag i det närmaste utvecklingsstörd när jag befann mig ute på klubb. Och det blev nog nästan som en drog för mig att lära mig att bemästra spelet. I tre år har jag varit mer eller mindre singel, och det har förstås rymt både djup tragik och rätt roliga upplevelser. För att inte tala om en uppsättning lustiga anekdoter att underhålla vänner med. Men när jag läser Daniels och Tomas inlägg så funderar jag på om bilden av Lyckan ens fått plats i mitt huvud under de här åren. Eftersom all min energi gått åt till att försöka förstå jakten på lyckan. Spelet.
Att vara en förvirrad nysingel är förstås inget unikt homofilt, men däremot ser singellivet helt annorlunda ut för bögar och hetron. I bögvärlden är sex alltid tillgängligt, men djupare relationer ofta en bristvara. Det blir väl lätt så i en kultur där mötesplatserna nästan uteslutande är förknippade med sprittillstånd. Eller är videoklubbar.
Jag har mött lite olika varianter som folk försökt lösa det där problemet på. Från de militant polygama till de som totalvägrar att ha sex under den första dejtingperioden. Allt för att försöka separera det lyckade sexet med personen de vill vara med. Det är ju så lätt att förväxla det perfekta knullet med en fantastisk personlighet ("vi passar så bra ihop, sexet var fantastiskt! Vad han jobbar med? Jag har ingen aning"). Ingen lösning har riktigt funkat.
Själv tror jag att jag alldeles nyss har börjat tröttna på spelet, och den eviga jakten på bekräftelse, och inlett någon sorts tankeprocess på hur jag egentligen vill ha det framöver. Jag har inte kommit så långt. Mer än att jag vill vara mer än en spelare.
