The Picture of Dorian G. A. Y.

En gång i tiden hade vi den där lite farliga och skumma bilden av bögen i media och popkultur. Ni vet, den där där bögen som är en lömsk sidofigur, massmördare eller bara riktigt tragisk. Och de där birollerna som Petter tar upp nedan. Var han snygg och smart och fick ligga var han tvungen att straffas på slutet. Ungefär som sexuellt aktiva och frigjorda kvinnor alltid fick sitt straff i dåtidens Hollywood-mentalitet. (Mitt favoritexempel på detta är alltid Elisabeth Taylor i filmen Butterfield 8).

Flera generationer av bögaktivister kämpade mot den stereotypen. Som ett led i den kampen började vi som grupp försöka visa en tillrättalagd bild av bögen och bekämpa den negativa stereotypen. Men en schablonbild ersattes med en annan. Effekten blev den kastrerade, piffiga biroll vi ser i dag. En biroll som är mer likeable än tidigare stereotyper, visst. Men om bifigurerna tidigare var onda och tragiska kunde de i alla fall vara mycket mer än bara en lallande service-inrättning för det straighta samhället som det är i dag. Bilden av bögen i popkulturen är snävare nu än den var tidigare. Detta trots att bögen syns mycket oftare och i ett mycket positivare sken.

Det tragiska med den bild som vi som grupp har försökt visa utåt för att uppnå en relativ tolerans i samhället är att den blivit en del av oss själva. Vi har internaliserat den, som det heter. Eftersom det är den enda bild straighta medier visar upp och eftersom våra egna böginstitutioner och medier inte heller visar upp någon annan bild blir det den enda bilden som finns där ute. Mycket snart blev den här bilden som en gång var en strategi en sanning i sig. Och det är där vi befinner oss i dag. Om vi bögjävlar har kritiserat eller granskat fenomen som Pride, Gaygalan, P3 Homo, Böglobbyn och QX i vår bok och i intervjuer är det just för att dessa fenomen är med och formar den bilden. Det är medier och tillställningar där man skulle kunna börja bredda bilden. Där man skulle kunna jobba för mångfald, nytänkande och kvalitet. Där man skulle kunna låta hbt-världen vara skiftande, splittrad, konstig och mångsidig. Vi tycker att vissa lyckas bättre än andra. I vår kritik av t.ex. Pride utgår vi inte från de straighta mediernas bilder. Nej, vi utgår från egen hårt prövad erfarenhet. Långt innan vi fick tillgång till de mediekanaler vissa av oss jobbar med i dag möttes vi och enades mycket kring den exkludering som vi alltid kände i sådana sammanhang. Vi bögjävlar är en grupp som har känt oss främmande inför – och uteslutna från – den offentliga gaykulturen. Inte för att vi inte gillar schlager och tanktops – det är inte så enkelt. Det handlar mer om vår strävan efter att få inneha huvudrollen i de sammanhang där vi verkar. Att få vara hela personer. Att få skita i hur det straighta samhället tar emot oss. Att få kräva något mer och något bättre. Att inte nöja oss med tolerans som harmlösa gosedjur utan kräva respekt som bögar och individer. Att inte sätta den straighta mannen över oss själva som ett ouppnåeligt ideal.

En bredare bild av bögen i popkultur, media och gayevenemang skapar nämligen större svängrum för oss verkliga bögar i vårt egna liv. I dag är den medierade bilden så stark att den styr och påverkar allt. Vi har försökt övertyga den straighta allmänheten till oss genom en tillrättalagd mediebild... och förlorat oss själva på vägen.

Den gamla skolans bekännelser... del 2

Den senaste tiden har jag ägnat kvällarna åt THE NIGHT OF THE IGUANA – både den ursprungliga novellen, den senare pjäsen och John Hustons filmversion. Under denna infernaliska natt på den mexikanska stillahavskusten möts tre personer som personifierar Tennessees tre återkommande sätt att tackla ensamhetens "blå" djävul: Den avsatta prästen som tagit till flaskan, en old maiden som valt zigenarlivet med ett skissblock under armen och hotellföreståndaren – en kvinna som lärt sig leva med sin impotenta och frånvända man i famnen på en eller flera hotellpojkar samtidigt och nu blivit änka. Iguanans natt är inte den mest avancerade eller fulländade av The Glorious Birds pjäser och ändå finns den ständigt med i mitt bakhuvud. Kanske är det filmens Ava Gardner i rollen som hotellföreståndaren, eller Deborah Kerrs plågsamt välartikulerade och samlade lärararinna eller Richard Burtons svettiga präst... den lesbiska baptistkvinnan, den sjuttonåriga flickan (spelad av Sue Lyon som spelade Lolita) eller så är det desperationen som John Huston fått ur dem i filmen – den är nästan lika smittsam som underhållande. Jag tror det är desperationen. Samma desperation som i Mrs Stones romerska vår, som i Linje Lusta... Fast värre. Mer koncentrerad.

Både Tennessee och Liz Taylor var gäster på inspelningsplatsen. Det finns spår av dem i olika scener. T.ex. kan man se (i dokumentärt material) hur Liz rättar till Burtons hår som sedan filmas i nästa scen... Tennessee hittar spontant på scenen där Burton får en psykos och börjar gå fram och tillbaka över ett krossat glas. Alla de här spåren och kopplingarna är underbar sysselsättning när man egentligen vill tänka på något annat.

Om jag uppvisar något tecken på mognad eller utveckling i livet måste det vara detta: förr brukade jag fly den blå djävulen med filmer som Alla säger I love you. Nu blir jag bara ännu deppigare av dem. Nu vill jag ha filmer där vi väljer det trasgranna och kantstötta som står till buds, för att inte vara ensamma. Som den prövade och framhärdande romantiker jag är. Utan hopp om lyckliga slut, men med hopp om någon form av närhet och lugn. Och då finns det ingen bättre än Tennessee.