Faghagjävlar

Atlas förlag har gått över från puggor via relations- och genusförvirrade straighta till faghags denna höst. Boken är mer av en Faghag- så funkar det än en Faghagjävlar, men det är kanske i den ordningen saker måste få ha sin gång.

I väntan på jävligare faghags och mer analys kring ämnet skulle jag vilja lyfta fram tre fantastiska faghagögonblick ur litteraturhistorien (av vilka två liksom av en händelse har kommit ut på Modernista och den tredje kommer på samma förlag om ett år):

A) Linda i Sara Lidmans Bära Mistel är kanske den största svenska litterära faghagen någonsin. Hon bär på all den sorg, fascination, förnekelse och styrka som en faghag kan känna. Här blir faghageriet inte bara en verklighetsflykt utan också en fantasi om att få objektifiera mannen.

B) Dagdrömmens och den självförnekande passionens drottning Marguerite Duras var så klart en faghag (och som alla sanna faghags hatade hon bögar lika mycket som hon inte kunde leva utan dem). Emily L. är en roman som liksom uppstår i en faghagrelation när Marguerite och hennes unge homosexuelle livskamrat Yann (som tog hand om henne mot slutet – det är att vara fag åt sin hag!) sitter på en bar vid havet och hittar på historier om personer de ser vid ett annat bord. Detta i väntan på att det ska skymma så att Yann kan ge sig ut för att ragga bland sanddynorna (boken kommer nu med fantastiskt förord av Sara Stridsberg)

C) Mamman i Tennessee Williams Plötsligt i somras – den kvävande mamman och überfaghagen i ett som spelar bete och entourage i sonens raggningsräder runt om i världen och som till slut lobotomerar sin yngre efterträdare i rollen. Båda faghagsen legendariskt spelade av Katharine Hepburn och Liz Taylor i filmatiseringen från 1959.

OCH SOM BONUS: den skvallrigaste boknotisen ever, saxad ur senaste Rodeo:

"Alla som någon gång hånglats upp av Linda Leopolds man Fredrik Strage en sen natt på Stureplan förstår vem den här boken egentligen handlar om. Nu undrar vi bara vad Peter Wolodarski har för kodnamn i boken, enligt uppgifter är han ju trogen kretsen kring författaren."

Ja du, Björn... Boken är ju tillägnad Fredrik så det var ju liksom rätt obvious. Annars kul att just du ska ägna dig åt litterär tvångsouting. Ska vi prata om alla detaljerna och kodnamnen i romanen Jag går bara ut en stund?

PS. Vi bögjävlar gillar inte outing. Vi tycker alla ska stanna kvar i garderoben. Särskilt ledarskribenter på högerkanten. De är mycket intressantare när de måste sublimera, dölja och antyda. Och vad känns mer old school än att få hångla lite med gifta män på Spyan? Man kan rent av säga att vi går varvet runt. Nu kommer vi snart att hylla Madonna bara för att hon hatar sina puggfans. DET gör henne till en sann faghag.

Den gamla skolans bekännelser... del 2

Den senaste tiden har jag ägnat kvällarna åt THE NIGHT OF THE IGUANA – både den ursprungliga novellen, den senare pjäsen och John Hustons filmversion. Under denna infernaliska natt på den mexikanska stillahavskusten möts tre personer som personifierar Tennessees tre återkommande sätt att tackla ensamhetens "blå" djävul: Den avsatta prästen som tagit till flaskan, en old maiden som valt zigenarlivet med ett skissblock under armen och hotellföreståndaren – en kvinna som lärt sig leva med sin impotenta och frånvända man i famnen på en eller flera hotellpojkar samtidigt och nu blivit änka. Iguanans natt är inte den mest avancerade eller fulländade av The Glorious Birds pjäser och ändå finns den ständigt med i mitt bakhuvud. Kanske är det filmens Ava Gardner i rollen som hotellföreståndaren, eller Deborah Kerrs plågsamt välartikulerade och samlade lärararinna eller Richard Burtons svettiga präst... den lesbiska baptistkvinnan, den sjuttonåriga flickan (spelad av Sue Lyon som spelade Lolita) eller så är det desperationen som John Huston fått ur dem i filmen – den är nästan lika smittsam som underhållande. Jag tror det är desperationen. Samma desperation som i Mrs Stones romerska vår, som i Linje Lusta... Fast värre. Mer koncentrerad.

Både Tennessee och Liz Taylor var gäster på inspelningsplatsen. Det finns spår av dem i olika scener. T.ex. kan man se (i dokumentärt material) hur Liz rättar till Burtons hår som sedan filmas i nästa scen... Tennessee hittar spontant på scenen där Burton får en psykos och börjar gå fram och tillbaka över ett krossat glas. Alla de här spåren och kopplingarna är underbar sysselsättning när man egentligen vill tänka på något annat.

Om jag uppvisar något tecken på mognad eller utveckling i livet måste det vara detta: förr brukade jag fly den blå djävulen med filmer som Alla säger I love you. Nu blir jag bara ännu deppigare av dem. Nu vill jag ha filmer där vi väljer det trasgranna och kantstötta som står till buds, för att inte vara ensamma. Som den prövade och framhärdande romantiker jag är. Utan hopp om lyckliga slut, men med hopp om någon form av närhet och lugn. Och då finns det ingen bättre än Tennessee.