Faghagjävlar

Atlas förlag har gått över från puggor via relations- och genusförvirrade straighta till faghags denna höst. Boken är mer av en Faghag- så funkar det än en Faghagjävlar, men det är kanske i den ordningen saker måste få ha sin gång.

I väntan på jävligare faghags och mer analys kring ämnet skulle jag vilja lyfta fram tre fantastiska faghagögonblick ur litteraturhistorien (av vilka två liksom av en händelse har kommit ut på Modernista och den tredje kommer på samma förlag om ett år):

A) Linda i Sara Lidmans Bära Mistel är kanske den största svenska litterära faghagen någonsin. Hon bär på all den sorg, fascination, förnekelse och styrka som en faghag kan känna. Här blir faghageriet inte bara en verklighetsflykt utan också en fantasi om att få objektifiera mannen.

B) Dagdrömmens och den självförnekande passionens drottning Marguerite Duras var så klart en faghag (och som alla sanna faghags hatade hon bögar lika mycket som hon inte kunde leva utan dem). Emily L. är en roman som liksom uppstår i en faghagrelation när Marguerite och hennes unge homosexuelle livskamrat Yann (som tog hand om henne mot slutet – det är att vara fag åt sin hag!) sitter på en bar vid havet och hittar på historier om personer de ser vid ett annat bord. Detta i väntan på att det ska skymma så att Yann kan ge sig ut för att ragga bland sanddynorna (boken kommer nu med fantastiskt förord av Sara Stridsberg)

C) Mamman i Tennessee Williams Plötsligt i somras – den kvävande mamman och überfaghagen i ett som spelar bete och entourage i sonens raggningsräder runt om i världen och som till slut lobotomerar sin yngre efterträdare i rollen. Båda faghagsen legendariskt spelade av Katharine Hepburn och Liz Taylor i filmatiseringen från 1959.

OCH SOM BONUS: den skvallrigaste boknotisen ever, saxad ur senaste Rodeo:

"Alla som någon gång hånglats upp av Linda Leopolds man Fredrik Strage en sen natt på Stureplan förstår vem den här boken egentligen handlar om. Nu undrar vi bara vad Peter Wolodarski har för kodnamn i boken, enligt uppgifter är han ju trogen kretsen kring författaren."

Ja du, Björn... Boken är ju tillägnad Fredrik så det var ju liksom rätt obvious. Annars kul att just du ska ägna dig åt litterär tvångsouting. Ska vi prata om alla detaljerna och kodnamnen i romanen Jag går bara ut en stund?

PS. Vi bögjävlar gillar inte outing. Vi tycker alla ska stanna kvar i garderoben. Särskilt ledarskribenter på högerkanten. De är mycket intressantare när de måste sublimera, dölja och antyda. Och vad känns mer old school än att få hångla lite med gifta män på Spyan? Man kan rent av säga att vi går varvet runt. Nu kommer vi snart att hylla Madonna bara för att hon hatar sina puggfans. DET gör henne till en sann faghag.

Andra vägar till Camille...

Jag initierades inte in i old-school-puggkulturen av en gammal bög eller böcker och tidningar. Istället hade jag en kompis – faghag av egen fri vilja och övertygelse – i gymnasiet som hette Ebba. Hon hade nosat upp mig långt innan jag själv hade omvandlat känslor och upplevelser till en uttalad identitet. Själv var hon däremot en fullfjädrad hag redo att lära upp tänkta fag-kandidater.

Så snart jag började ta stapplande steg bland puggorna satte hon sin grundkurs i verket. Konsekvent och envetet presenterade hon filmklassiker, nya filmer, Stephen Fry, böcker, böcker, böcker, Julian Clary och andra brittiska tevemåsten, skivor, artiklar ur Sunday Times och Vanity Fair och –framförallt – Camille Paglias krönikor och essäer. Det var en grundlig resa genom popkulturens rosa sidor. Med en viss anglofil lutning då.

När jag läser Daniels inlägg nedan tänker jag på Ebba. Tack och lov att hon fanns där och satte mig på rätt spår. Hade jag börjat gräva där jag stod hade jag nog haft en fattigare och tråkigare puggungdom. I dag jobbar Ebba som lärare. Ett tag undervisade hon blivande baletthoppe-teens. Det är vid sådan tillfällen jag börjar undra om det ändå inte finns en gud trots allt och om hon inte är en faghag.

Puggmusikskolan del 1

Det här är en historia om faghagens betydelse för bögkulturen. Ni kanske känner till Motowns Carl Bean och hans hit I Was Born This Way, Motowns första öppna homolåt? Om inget annat har ni säkert dansat till någon upphottad version av låten, jag tror till och med att den kan ha spelats på Tip Top eller något i den stilen. Vad färre vet är dock att originalet lät helt annorlunda och gavs ut av den straighta kvinnan som skrev texten till låten, Bunny Thomas, på hennes skivbolag Gaiee Records. I en artikel i The Advocate från 1975 sa hon: "I began to feel that gays are more suppressed than blacks, Chicanos or other minorities. You hear of great designers or famous hairdressers, and that's about as long as society will let gays go." och "I particularly named the label Gaiee because I wanted to give gay people a label they can call home."

Bless.

Jag fick först höra den hemma hos Martin Luuk och Andres Lokko förklarade att det alltid var lika roligt att spela den ute eftersom hardcoremodsen började dansa till den, men sedan upptäckte att de stod och dansade till refrängen: "Just because I'm happy/I'm carefree/And I'm gay/Yes I'm gay/Tain't a fault tis a fact/I was born this way"

Ladda ner låten här.

De militanta faghagisternas tid är nu!

Jag hade en krönka i Stil om det här i förra veckan. And it went something like this:

De dyker upp överallt för just nu. Om jag läser en gammal bok av Sara Lidman, ja då handlar det om en kvinna som är kär i en homosexuell man och lämnar barn och hem för att spela dragspel på dansbanor i norrland.
När jag går på konsert med Scissor Sisters, ja då visar det sig att den enda som pratar i bandet under konserten är den straighta tjejen. Hon drar de grova sexskämten medan puggan nöjer sig med att dansa runt i paljettkalsonger.
Och mer är på väg. Samma förlag som ger ut vår bok ger också ut Faghag, av Linda Leopold i höst. Om kvinnorna som älskar att hänga med homosexuella män.
Och hon har ju en del fördomar att kämpa mot. För den negativa fördomsprofilen för en faghag är att hon är fet, ensam och tragisk. Hon som blir alldeles för full på bögklubbar, där hon försöker supa bort det faktum att hon egentligen är kär i sin bögkompis och att han om en stund kommer att dra hem med någon kille, medan hon får ta en taxi ensam hem. Den här helgen också.

Jag har alltid haft lite faghagofobi. Tyckt att det var så nasty uppdelningar. Så tydligt vem som stod i centrum och att tjejens roll skulle vara att vara den avgudande. Men som vanligt har jag missförstått allt. Nu, när mina vänner börja närma sig de förti har jag sett hur rollerna är helt annorlunda. Det handlar mindre om party och mer av det där ömsesidiga. Ja, på någon av mina mer militanta dagar skulle jag till och med kalla det en sorts gemensam allians mot de heterosexuella männens dominans.
Relationen bög-faghag liknar mer kärleksförhållanden. Såna som håller längre än de som byggs på sex, romantik och passion. Och med tanke på hur bräcklig den vanliga kärnfamiljen känns, så är det kanske bögar och faghags som är de enda som är mönssterheterosexuella, de som håller ihop i vått och torrt. Tils döden skiljer dem åt

De enda som vägrar att modernisera bilden av faghags är bögarna. Bögklubben är en av de få manliga bastionerna som inte ifrågasätts. Där det är okej att förbjuda tjejer för att de förstör raggstämningen. Kanske är Leopolds bok ett startskott för den nya faghaginismen - de stolta faghagsen. Bögklubbarna kommer aldrig att bli desamma igen. I framtiden kommer de att kallas för faghagklubbar, och de homosexuella männen kommer bara att få komma in om de lovar att vara härliga och glammiga och witty och ha på sig roligare kläder än jeans och t-shirt.
Nej, den nya generationen faghags är de nya bögarna. De är välorganiserade, och tänker aldrig gå med på att kallas parasiter igen.

Inte utan mitt tantourage!

På bokmässan i Göteborg förra året insåg jag att riktiga kulturpuggor inte visar sig utan ett ansenligt tantourage. Helst si så där tjugo stycken tanter i släptåg och alla utrustade med tygväskor, färgglada glasögonbågar och kubistiska frisyrer. Insikten gjorde mig väldigt stressad. Jag är visserligen omtyckt och omhuldad av många tanter i allmänhet och kulturtanter i synnerhet, men hardcore-kärnan av dessa utgörs av min mammas reaktionära polska väninnor som säkert skulle vilja vara ett tantourage åt en ung, aspirerande litteraturbög, men jag tror inte att de har insett det ännu.

Allt jag har är ett future tantourage, men det heter å andra sidan duga. De flesta av mina kulturfaghags är tantourage-material av toppklass. Nu måste jag bara vänta tills de har tantat till sig. Jag uppmuntrar inköp av tältgarderob, finsk design och biblioteksföreningens rullväska. Det är allt jag kan göra än så länge. Men vänta ni bara till bokmässan 2017. Då jävlar. Då kommer jag ha det fiercaste tantouraget ever. Inte ens det unisona tantstönandet till Sverker Åströms Michelangelo-översättningar kommer att stå sig i jämförelsen. Då kommer vi att regera. Jag och mitt tantourage.