Kurslitteratur

Det efterfrågades lästips i kommentarerna. Här kommer min högst subjektiva lista på obligatorisk läsning under grundkursen i Puggkunskap, 20 poäng:

Mark Simpson (red.): Anti-Gay, 1996
Dennis Harris: The Rise and Fall of Gay Culture, 1999
Gore Vidal: Sexually Speaking, 2001
Fabio Cleto (red.): Camp: Queer Aesthetics and the Performing Subject, 1999
Quentin Crisp: The Naked Civil Servant, 1968
Edmund White: The Farewell Symphony, 1998
Andrew Holleran: Dancer from the Dance, 1986
Larry Kramer: Faggots, 1978
Christopher Isherwood: The World in the Evening, 1954 (Världen om aftonen, 1955) och A Single Man, 1964 (Den enda mannen, 2005)
Camille Paglia, Vamps and Tramps, 1994 och då särskilt essäerna "No law in the arena" och "Gay Stalinism".

De första två är uppgörelser med den samtida gaykulturen – den första bättre än den andra. Men båda är rätt ojämna och daterade till 90-talet. Gore Vidal hatar själv denna icke-auktoriserade samling av hans sex-artiklar, men den är A och O. Den fjärde boken är den bästa samtida readern om camp-estetiken i dag och campens död i dagens puggvärld. Crisp, White, Holleran, Kramer och Isherwood tillsammans tecknar den intelligentaste och skarpaste bilden av den homosexuella mannen, hans liv och kultur under den senare halvan av 1900-talet. Och den sista positionen är helt enkelt en bibel. Lite daterad, men likväl en bibel.

Andra vägar till Camille...

Jag initierades inte in i old-school-puggkulturen av en gammal bög eller böcker och tidningar. Istället hade jag en kompis – faghag av egen fri vilja och övertygelse – i gymnasiet som hette Ebba. Hon hade nosat upp mig långt innan jag själv hade omvandlat känslor och upplevelser till en uttalad identitet. Själv var hon däremot en fullfjädrad hag redo att lära upp tänkta fag-kandidater.

Så snart jag började ta stapplande steg bland puggorna satte hon sin grundkurs i verket. Konsekvent och envetet presenterade hon filmklassiker, nya filmer, Stephen Fry, böcker, böcker, böcker, Julian Clary och andra brittiska tevemåsten, skivor, artiklar ur Sunday Times och Vanity Fair och –framförallt – Camille Paglias krönikor och essäer. Det var en grundlig resa genom popkulturens rosa sidor. Med en viss anglofil lutning då.

När jag läser Daniels inlägg nedan tänker jag på Ebba. Tack och lov att hon fanns där och satte mig på rätt spår. Hade jag börjat gräva där jag stod hade jag nog haft en fattigare och tråkigare puggungdom. I dag jobbar Ebba som lärare. Ett tag undervisade hon blivande baletthoppe-teens. Det är vid sådan tillfällen jag börjar undra om det ändå inte finns en gud trots allt och om hon inte är en faghag.