När jag försökte komma på något klokt att skriva om "Bögjävlar" till Martina Lowden (även gamla kulturpuggor som jag kan bli stressade i mötet med riktigt belästa personer) drog jag mig till minnet det här gamla citatet från England's Stately Homosexual – Quentin Crisp:
It is not the simple statement of facts that ushers in freedom; it is the constant repetition of them that has this liberating effect. Tolerance is not the result of enlightenment, but boredom.
Banalt kan man tycka. Men i ljuset av Crisps liv blir det närmast filosofi. Jag ska ge er ett till av hans guldkorn att bära med er:
On hearing of the death of anyone I have known well, I have usually experienced a slight thrill of pleasure. Another witness to my stupidity or weakness has been silenced.
Realness var – som Petter skriver – på blodigt allvar för de legendariska barnen på inom bal-kulturen. Att passera har varit puggors och transors besatthet just för att det har handlat om liv och död. De som inte kunde eller ville eller orkade passera blev de synliga puggorna. De som fick ta smällarna och spottloskorna. De som satt i parken eller på baren som var så sleazy att man till och med serverade "såna" och kallade varandra för tjejnamn och höll utkik efter stora, svartmuskiga män som skulle ta dem på en promenad in i närmaste portgång. Eller gick omkring med blått hår och målade naglar i 30-talets London som Quentin Crisp. Det var där bögkulturen började och det är kanske därför den feminina självidentifikationen har varit en så stark del av traditionell puggkultur. Den omfattade helt enkelt inte dem som kunde passera som... "riktiga män".
Men realness på voguebalerna är mer än så. Det är det ultimata förverkligandet av queertanken och det är inte konstigt att Judith Butler är så inne på filmen Paris is Burning. På vogue-balen kunde du se ut som det du ville vara. Du fick pokaler och status för att du tog fram utklädningslådan och blev din fantasi – om än för en kväll. Lite som ett lajv. Eller en kväll på SLM. Och strålkastaren på voguebalen riktas mot normen: det är det här som krävs. Så här ser förväntningarna ut!
På vår voguebal öppnar vi upp tävlingen för alla: puggor, hipsterflator, transor, klubbpromoters, asexuella queerveganer, Kristoffer Poppius, emo-barn, straighta klubbkids, feminister och annat löst folk. Vi kan alla ändra det som Butler kallar för vårt performativ. Och för er som vill slå oss andra med häpnad med era moves finns voguekategorin. Work!
Det efterfrågades lästips i kommentarerna. Här kommer min högst subjektiva lista på obligatorisk läsning under grundkursen i Puggkunskap, 20 poäng:
Mark Simpson (red.): Anti-Gay, 1996 Dennis Harris: The Rise and Fall of Gay Culture, 1999 Gore Vidal: Sexually Speaking, 2001 Fabio Cleto (red.): Camp: Queer Aesthetics and the Performing Subject, 1999 Quentin Crisp: The Naked Civil Servant, 1968 Edmund White: The Farewell Symphony, 1998 Andrew Holleran: Dancer from the Dance, 1986 Larry Kramer: Faggots, 1978 Christopher Isherwood: The World in the Evening, 1954 (Världen om aftonen, 1955) och A Single Man, 1964 (Den enda mannen, 2005) Camille Paglia, Vamps and Tramps, 1994 och då särskilt essäerna "No law in the arena" och "Gay Stalinism".
De första två är uppgörelser med den samtida gaykulturen – den första bättre än den andra. Men båda är rätt ojämna och daterade till 90-talet. Gore Vidal hatar själv denna icke-auktoriserade samling av hans sex-artiklar, men den är A och O. Den fjärde boken är den bästa samtida readern om camp-estetiken i dag och campens död i dagens puggvärld. Crisp, White, Holleran, Kramer och Isherwood tillsammans tecknar den intelligentaste och skarpaste bilden av den homosexuella mannen, hans liv och kultur under den senare halvan av 1900-talet. Och den sista positionen är helt enkelt en bibel. Lite daterad, men likväl en bibel.
