Divine intervention

Gudarna och Lizas självbevarelsedrift ingrep som tur var mot denna naturvidriga konsertidé. Lizas ära (allt hon har gjort, inklusive att plåtas stupfull med grönt hår av paparazzi är peanuts jämfört med att bli sedd på scen med Carola) och goda namn är räddade. Can you blame her? Vem hade inte kollapsat i det sällskapet?

Liza Minelli, 63, befann sig i Göteborg för att uppträda på julgalan "A Classic Christmas Night" tillsammans med Jan Malmsjö och Carola. Men showen fick ett abrupt slut. Mitt under ett nummer började hon vingla för att sedan tappa mikrofonen. Strax därefter var Minelli på väg ner för en trappa när hon plötsligt föll till golvet. Enligt ett vittne höll hon sig för ansiktet. Världsstjärnan leddes av scenen och omedelbart till sitt hotellrum där hon undersöktes av en läkare. Minelli var då i ett sådant tillstånd att hon fördes till ett sjukhus.

(Källa: Expressen via MSN News)

Läs mer om det hela här och här.

Old school-terror

Vaknade sliten efter att ha varit värd för ett kontrollerat kaos till fest på förlaget och i sådana lägen är det alltid bra att söka upp sina bästa old school-ögonblick på youtube för den rätta snuttefiltskänslan (speciellt som jag var lite ledsen över att jag missade DIK-festen i Berlin som blev lite av en Petters one-woman-show enligt Roger som också var där). Bättre än så här blir det nästan inte i min bok: i TV-showen Liza with a Z möts Bob Fosses geniala koreografi med en Liza som är så long-legs-with-attitude-outstanding att man baxnar. Det är 1972 och Bob Fosse har just regisserat och koreograferat Liza i Cabaret. Petter brukar kalla såna här infall hos mig för old school-terror... Håll till godo:

Den gamla skolans bekännelser...

Jag kan fortfarande komma på mig själv med att bli rörd över allt det som Liza sa i konserthuset för ett par veckor sedan. Hur det kändes när hon gjorde en tribute åt Lotte Lenya (för er utan old-school-trivia var hon gift med Kurt Weill och ni minns henne kanske som spikfots-KGB-agenten Klebb i From Russia With Love – själv älskar jag Lotte mest i rollen som ynglings-pimp i filmen The Roman Spring of Mrs Stone baserad på Tennessee Williams), när hon citerade Mama och sa att vi var hennes riktiga familj (något Liza själv blev sårad av att höra när Judy brukade säga det), hennes blick mot oss när hon sjöng "when I go... I'm GOING like Elsie" i titelnumret Cabaret... Hela kvällen på kulturhuset satt jag och tänkte att så här har det inte känts sedan jag och Roger satt i Gore Vidals arbetsrum i Ravello... Som Annina Rabe skriver här är det verkligen så att man tror sig bli hårdhudad med åren, men inför riktig Vanity-Fair-old-school faller man som änglar från himlen.