Den gamla skolans bekännelser... del 3

Mer old school än så här blir det inte, kära barn. Nu när Polen sedan ett par år tillbaka framstår som homofobins eget Ankeborg tänkte jag ge er en inblick i vad den polska folksjälen egentligen rymmer så ni kan bilda er en egen uppfattning.

Då Mae West myntade "Camp? That's the kinda comedy where they imitate me!" var hon lyckligt ovetande om Violetta Villas. Denna folkära polska stjärna sjöng en tid i Las Vegas där hon brukade åka in på scen antingen i en vit jaguar eller på en vit häst. Hon talar också direkt med Jesus och hade för vana att berätta om sina samtal med honom i polska talk shows. I dag är hon svårt sjuk och kommunen har fått ta över hennes fallfärdiga hund- och kattpensionat i sydvästra Polen.

Bögar älskar skit (på dvd)

Gjorde en krönika om den bortglömda genren rullskridskofilmer i Stil i P1 igår. Mest med fokus på den gamla discofilmen Xanadu med Olivia Newton-John i huvudrollen, där hon spelar en av de grekiska musorna – sångens, musikens och poesins gudinnor som inspirerar mänskligheten till konstnärliga stordåd. 1980 betyder det tydligen att man får en misslyckad konstnär att starta ett rullskridskodisko.
Filmen suger verkligen åsneballe och är ett misslyckat pretentiöst sätt att hylla den klassiska Hollywoodska dansfilmen (Gene Kelly har en av huvudrollerna). I ett patetiskt dansnummer ii filmen smälter Andrew Sisters-musik till exempel samman med "samtida"80-talspop.
I alla fall, när jag gör lite research på Wikipedia hittar jag en liten trivianotis.
"Writer Alonso Duralde included the film in his 2006 book "101 Must-See Movies for Gay Men". "
Och jag blev bara så trött.
Kan bögarna bara sluta att kasta bort sin tid på skit? Skit som faktiskt inte ens är camp utan bara skit.
Jag har haft en period där jag älskade kitsch, men det finns en punkt när man inte ens kan läsa in någon undertext över huvud, medveten eller omedveten i ett konstverk. Xanadu är ett sånt. Den tråkar bara ut mig.
Givetvis har jag redan beställt Duraldes bok på Bokus för att säkert kolla att han inte kommit på någon smart grej i filmen som jag har missat. Rapport återkommer.

(En rolig trivia-detalj är däremot att filmens regissör, Robert Greenwald idag är känd som en hyperpolitisk filmare. Han har till exempel gjort dokumentären Outfoxed, om Fox News. Och flera filmer om Irakkriget. Och kanske var det problemet med Xanadu. Kanske hade han inte de mentala rullskridskorna på. De som krävs för att göra en riktigt hängiven rullskridskofilm.).

Den gamla skolans bekännelser...

Jag kan fortfarande komma på mig själv med att bli rörd över allt det som Liza sa i konserthuset för ett par veckor sedan. Hur det kändes när hon gjorde en tribute åt Lotte Lenya (för er utan old-school-trivia var hon gift med Kurt Weill och ni minns henne kanske som spikfots-KGB-agenten Klebb i From Russia With Love – själv älskar jag Lotte mest i rollen som ynglings-pimp i filmen The Roman Spring of Mrs Stone baserad på Tennessee Williams), när hon citerade Mama och sa att vi var hennes riktiga familj (något Liza själv blev sårad av att höra när Judy brukade säga det), hennes blick mot oss när hon sjöng "when I go... I'm GOING like Elsie" i titelnumret Cabaret... Hela kvällen på kulturhuset satt jag och tänkte att så här har det inte känts sedan jag och Roger satt i Gore Vidals arbetsrum i Ravello... Som Annina Rabe skriver här är det verkligen så att man tror sig bli hårdhudad med åren, men inför riktig Vanity-Fair-old-school faller man som änglar från himlen.