Det har tagit några dagar för mig att hämta mig efter The Gothenburg Experience. Hade en liten strul-parade-from-the-past som fick mig ur balans och humör i början av vistelsen, vilket i sin tur ledde till ett kanske lite för vilt festande. Men också ett litet ideologiskt uppvaknande, som rörde till det i mitt huvud.
I Göteborg var det första som mötte mig min gamla klasskompis Malin Holgersson och artikeln som hon skrivit i tidningen Femkul, om bögkonspirationer. Vinkeln var helt enkelt hur bögar nätverkar, och hur man – tack vare att kulturvärlden består av faghags – kan använda bögigheten som ett pr-trick. Artikeln lyckades nätt och jämnt undvika de värsta Kejne-vibbarna men utgick ändå från att bögar i första hand är män och som sådana delar av ett manligt nätverk och, antar jag, automatiskt kvinnorförtryckande (medan jag menar att det är heterolobbyn som är det stora problemet).
Lite lustigt på en festival där det kändes som om den lesbiska dominansen var enormt stor. Jag och Stefan var på en litteraturläsning där publiken nästan enbart bestod av kvinnor. Likadant på slutet av invigningsfesten (däremot vet jag inte om jag ska skylla flatorna för att Jag mötte Lassie spelades som sistalåt, brukar det vara så girls?). Jag har länge varit avundsjuk på den lesbiska communityn. Här verkar det finnas ett större kulturintresse, en formulerad och nätverkande alternativcommunity, och dessutom är de riktigt snygga, också.
Ja, faktum är att jag fick en känsla av att om det var något som svenska bögar är urdåliga på så är det just nätverkande. Jag och Stefan fick presentera regielever, regissörer och skådisar för varandra på vår lilla förfest. Allt för att försöka hålla någotsånär jämna steg med flatorna.
