I wish I was a lesbian (with flowers in my hair)

Det har tagit några dagar för mig att hämta mig efter The Gothenburg Experience. Hade en liten strul-parade-from-the-past som fick mig ur balans och humör i början av vistelsen, vilket i sin tur ledde till ett kanske lite för vilt festande. Men också ett litet ideologiskt uppvaknande, som rörde till det i mitt huvud.

I Göteborg var det första som mötte mig min gamla klasskompis Malin Holgersson och artikeln som hon skrivit i tidningen Femkul, om bögkonspirationer. Vinkeln var helt enkelt hur bögar nätverkar, och hur man – tack vare att kulturvärlden består av faghags – kan använda bögigheten som ett pr-trick. Artikeln lyckades nätt och jämnt undvika de värsta Kejne-vibbarna men utgick ändå från att bögar i första hand är män och som sådana delar av ett manligt nätverk och, antar jag, automatiskt kvinnorförtryckande (medan jag menar att det är heterolobbyn som är det stora problemet).

Lite lustigt på en festival där det kändes som om den lesbiska dominansen var enormt stor. Jag och Stefan var på en litteraturläsning där publiken nästan enbart bestod av kvinnor. Likadant på slutet av invigningsfesten (däremot vet jag inte om jag ska skylla flatorna för att Jag mötte Lassie spelades som sistalåt, brukar det vara så girls?). Jag har länge varit avundsjuk på den lesbiska communityn. Här verkar det finnas ett större kulturintresse, en formulerad och nätverkande alternativcommunity, och dessutom är de riktigt snygga, också.

Ja, faktum är att jag fick en känsla av att om det var något som svenska bögar är urdåliga på så är det just nätverkande. Jag och Stefan fick presentera regielever, regissörer och skådisar för varandra på vår lilla förfest. Allt för att försöka hålla någotsånär jämna steg med flatorna.

The Neverending Story

Roger och jag var hårt prövade av HBT-GBG:s invigningsfest med ääändlösa uppträdanden. Så där ni vet som när en naff druga inte vill gå av scenen utan mimar sig igenom 10 evergreens som Big Spender på raken. Nu var det queerperformern Josephine Wilson som gjorde så. Hon må vara omhuldad och fantastisk men i mina ögon var hon bara den gamla vanliga plågan med ändlösa dragshows och när hennes mellansnack dessutom var på nivån "when I put on this dress – I'm playing a part" kände jag bara "No, kidding?" och gick och halsade öl. Det var ett mirakel att Robert Fux lyckades hålla ihop det hela som konferencier. Han räddade det som gick att rädda.

Vi var som sagt hårt prövade. Innan hade det varit Queerlitteraturdag och den bjöd på många godbitar men programmet var ääändlöst och sammansatt av i stort sett endast språkmaterialistiska collageläsningar i par. Jag hade just gått loss på Axesschefen Lundbergs dissande av dagens poesiestetik var nära att skicka honom ett brev där jag skrev att allt var förlåtet. Förstå mig rätt nu. Det var fabby med en hel eftermiddag ägnad litteratur och att de hade fått dit så bra namn. Och jag gillar verkligen det Athena och Linn gör (tjejerna bakom det hela), men programmet prövade oss hårt i vår sömnbriststillvaro med sitt likartade upplägg.

HBT-GBG hade också en imponerande sida. Som att den var förlagd till riktiga kulturinstitutioner som Världskulturmuséet, Pustervikteatern och Röhsska designmuséet till exempel. Inte som Stockholms Pride som i alla fall förr om åren fick betala en svindyr hyra till Stockholms stad för att hå hålla till på en grusplan i Tanto. HBT-GBG hade dessutom en tydlig satsning på kultur och ett varierat program. Jag tycker att om vi ska ha den här sortens festivaler så är HBT-GBG mer i linje med tiden än urvattnade Stockholm Pride som mest känns som ytterligare en delfinal i Melodifestivalen fast på sommaren.