Bög & Bibliotek

Så var den årliga bokorgien över i Göteborg och kulturetablissemanget har återvänt till Stockholm. Höjdpunkterna var så klart Kristi Brud (utgiven på Bert Karlssons förlag "Heja Sverige") och Björn Ranelid (aktuell med sin bok "Öppet brev till George W Bush") – två mycket besläktade fenomen. På torsdagskvällen tog min vän Annina med mig på Natur & Kulturs fest på Storan. Där kryllade det av puggor som verkar ha tagit över förlaget helt och hållet. Vilket så klart är helt fantastiskt, men även har sina konsekvenser: på övervåningen fick vi stå ut med väl valda delar av My Fair Lady från Göteborgsoperan och på nedervåningen var det kareoke med Dolly Parton- och Soft Cell-låtar. Jag kan se framför mig hur puggorna satt och spånade fram det hela. Men i ljuset av övrig förnedring var underhållningen peanuts: tyvärr var den utlovade gratismaten slut på fem minuter trots att jag kom med samma buss som Maria Schottenius. Vi fick se en förvånansvärt behärskad Bindefeldt krafsa bland oliverna i botten på de tomma faten. Svenskans kulturredaktion lämnade festen i vredesmod. Den stora behållningen var kulturpuggorna Bo Löfvendahl och Ingemar Fasth som räddade tillställningen för min del.

Natten mot lördag hade vi på Modernista vår dekadenta fest i sviten på Gothia Towers fram till morgonen. Det gick åt lådor med bubbel och bubbelpoolen var ständigt full av folk (om man nu kan kalla Helena Sandström, Fabian Kastner eller Tobias Dunér Axelsson för folk...). Eftersom det var jag som hade skickat inbjudningarna var det förstås mest fabulösa flator och inte så många puggor... (Daniel Björk och nämnde Löfvendahl tillhörde de mer prominenta).

Spaningen för i år på puggfronten var att bögkultur nu mera är en del av tantunderhållningen på Internationella torget mellan proggmusiker, munkar från Burma och afrikanska trummare. Torsdagen bjöd på estnisk dragshow med en old school-druga som sjöng gamla Dietrich-hits. Tyvärr var det ganska förutsägbart, men kulturtanterna stod där med sina tygkassar och zebraörhängen och rörde sig glatt och entusiastiskt till låtarna. Drag är helt enkelt den nya samban.

Jag missade när den store snuskintroduktören och poeten Carl-Michael Edenborg talade erotisk litteratur med förläggarpuggan Kristoffer Lind (som simultankramades med Susanna Popova och Dilbas ex Martin-what's-his-name i Gothia-lobbyn), men jag var så trött efter svitfesten att det inte gick att pricka in alla höjdpunkter. Efter att ha sett Kristi Brud (och Björn Ranelid) kändes inget viktigt längre. Intressant var också att Bonniers hade gömt Maja Lundgren längst ner på en avsides bokhylla i sin monter medan Ranelid fick breda ut sig med Lars Danielsson på första parkett.

Under hemresan läste jag boken Könskriget med mycket blandade känslor. Mer om det vid tillfälle.

The Neverending Story

Roger och jag var hårt prövade av HBT-GBG:s invigningsfest med ääändlösa uppträdanden. Så där ni vet som när en naff druga inte vill gå av scenen utan mimar sig igenom 10 evergreens som Big Spender på raken. Nu var det queerperformern Josephine Wilson som gjorde så. Hon må vara omhuldad och fantastisk men i mina ögon var hon bara den gamla vanliga plågan med ändlösa dragshows och när hennes mellansnack dessutom var på nivån "when I put on this dress – I'm playing a part" kände jag bara "No, kidding?" och gick och halsade öl. Det var ett mirakel att Robert Fux lyckades hålla ihop det hela som konferencier. Han räddade det som gick att rädda.

Vi var som sagt hårt prövade. Innan hade det varit Queerlitteraturdag och den bjöd på många godbitar men programmet var ääändlöst och sammansatt av i stort sett endast språkmaterialistiska collageläsningar i par. Jag hade just gått loss på Axesschefen Lundbergs dissande av dagens poesiestetik var nära att skicka honom ett brev där jag skrev att allt var förlåtet. Förstå mig rätt nu. Det var fabby med en hel eftermiddag ägnad litteratur och att de hade fått dit så bra namn. Och jag gillar verkligen det Athena och Linn gör (tjejerna bakom det hela), men programmet prövade oss hårt i vår sömnbriststillvaro med sitt likartade upplägg.

HBT-GBG hade också en imponerande sida. Som att den var förlagd till riktiga kulturinstitutioner som Världskulturmuséet, Pustervikteatern och Röhsska designmuséet till exempel. Inte som Stockholms Pride som i alla fall förr om åren fick betala en svindyr hyra till Stockholms stad för att hå hålla till på en grusplan i Tanto. HBT-GBG hade dessutom en tydlig satsning på kultur och ett varierat program. Jag tycker att om vi ska ha den här sortens festivaler så är HBT-GBG mer i linje med tiden än urvattnade Stockholm Pride som mest känns som ytterligare en delfinal i Melodifestivalen fast på sommaren.