Roger och jag var hårt prövade av HBT-GBG:s invigningsfest med ääändlösa uppträdanden. Så där ni vet som när en naff druga inte vill gå av scenen utan mimar sig igenom 10 evergreens som Big Spender på raken. Nu var det queerperformern Josephine Wilson som gjorde så. Hon må vara omhuldad och fantastisk men i mina ögon var hon bara den gamla vanliga plågan med ändlösa dragshows och när hennes mellansnack dessutom var på nivån "when I put on this dress – I'm playing a part" kände jag bara "No, kidding?" och gick och halsade öl. Det var ett mirakel att Robert Fux lyckades hålla ihop det hela som konferencier. Han räddade det som gick att rädda.
Vi var som sagt hårt prövade. Innan hade det varit Queerlitteraturdag och den bjöd på många godbitar men programmet var ääändlöst och sammansatt av i stort sett endast språkmaterialistiska collageläsningar i par. Jag hade just gått loss på Axesschefen Lundbergs dissande av dagens poesiestetik var nära att skicka honom ett brev där jag skrev att allt var förlåtet. Förstå mig rätt nu. Det var fabby med en hel eftermiddag ägnad litteratur och att de hade fått dit så bra namn. Och jag gillar verkligen det Athena och Linn gör (tjejerna bakom det hela), men programmet prövade oss hårt i vår sömnbriststillvaro med sitt likartade upplägg.
HBT-GBG hade också en imponerande sida. Som att den var förlagd till riktiga kulturinstitutioner som Världskulturmuséet, Pustervikteatern och Röhsska designmuséet till exempel. Inte som Stockholms Pride som i alla fall förr om åren fick betala en svindyr hyra till Stockholms stad för att hå hålla till på en grusplan i Tanto. HBT-GBG hade dessutom en tydlig satsning på kultur och ett varierat program. Jag tycker att om vi ska ha den här sortens festivaler så är HBT-GBG mer i linje med tiden än urvattnade Stockholm Pride som mest känns som ytterligare en delfinal i Melodifestivalen fast på sommaren.
