Som gammal katolik drabbas jag av en viss (man ska inte överdriva) kärlek till min nästa och självrannsakan när det vankas juletid.
Till min förvåning verkar QX till exempel bara bli modigare och mer genomtänkt för varje nummer medan Komuttan känns allt mer klaustrofobisk, Lili och Sussie borde kanske räknas in bland vår nationalskatt, Andreas Lundstedt visar sig vara en kille med stake och ryggrad, Pride House ska hamna vid Sergels Torg nästa år, polackerna går man ur huse för att rösta bort en tvilling från makten och all brunhöger ur parlamentet, Augustpriset kan gå till en av mina favoritförfattare och när allt kommer omkring kanske Madonna är den riktigt stora gayikonen (ingen verkar vara en sån Hitler mot sina barn som hon - det enda som förlåter reproduktion är om det leder till att barnen skriver en Mommie Dearest). Om jag har tvivlat på er – mea culpa.
Den bästa julsången är God Rest Ye Merry Gentleman med Barenaked Ladies och Sarah McLachlan – inget slår stora, håriga karlar som sjunger stämsång med gitarrer förstärkta av irländska folksångerskor – men det finns inga bra klipp på den så jag tar den nästbästa låten och önskar alla puggor, flator, faghags, transpersoner, bin, fruitflies och flytande identiteter där ute en riktigt God Jul! Det kommer en vår för oss alla (utom polyamoröst asexuella veganer – ni känns så 2007)!
Visar inlägg med etikett Komuttan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Komuttan. Visa alla inlägg
torsdag 20 december 2007
lördag 1 december 2007
Bögjävlarfajten
Gudarna ska veta att det inte är särskilt lätt att försöka göra livet lite roligare i hbt-världen i Stockholm. Ta till exempel Bögjävlarnas Voguefest under Pride i somras. Ett - tyckte vi – kul sätt att förverkliga våra ideér om DIY i praktiken, och samtidigt damma av lite hbt-historia.
Men, till min stora förvåning pågår FORTFARANDE efterspelet till festen i den, ibland lite sekteriktiska, tidningen Kom Ut. Först genom en debattartikel där Voguelaget House of Authentic Flesh tar all ära och redlighet ur arrangemanget. Det blir som en felsökningsguide till hur många fel man kan göra i hbt-pk-världen. Inget var rätt – det var fel jury, fel vinnare, fel saker som lyftes fram och hyllades.
Sen fortsätter bögjävlarbashingen i numret efter. Där är det Inti Chavez Perez som i en scen i sitt eget reportage får ett utbrott över Voguefesten. Jag har försökt ta ut de centrala citaten ur scenen. Jag vill citera mycket, för jag är så fascinerad över tankegångarna här:
-Jag är arg. Åh vad arg jag är! säger jag och hör att jag låter som en tonåring.
Det har gått några dagar sedan Bögjävlarna höll voguebal och ännu har inte ilskan lagt sig. Jag försöker vara glad för att Bögjävlaran orkade arrangera en bal i Stockholm och att det ledde till att vogue blev uppmärksammat i Sverige. Men det funkar inte.
---
Problemet handlar om utrymme, som ju är en typ av makt. Bögjävlarna gjorde sig själva till representanter för vogue genom att prata om vogue som om det var något som inte längre finns. De talade hela tiden om vogue som historiskt och osynliggjorde att kulturen lever också idag.
---
Det är som att bara för att de är vita kan de ta vilken plats som helst utan att tänka efter, men om en svart person skulle vilja ta en vit persons plats till exempel på en teaterscen så vorde det en konstig grej. Vissa vita tror ju att allt kan tillhöra dem eftersom de tycker att vit är en neutral färg.
---
Det är som att de tyckte att de gjorde en bög-grej när de arrangerade en bal, men det gjorde de ju inte. De gjorde en icke-vit bög- och transgrej. Men det struntade de i. De ignorerade att det finns en skillnad mellan vita och icke-vita och tyckte att "vadå, vi är ju bögar".
Förutom att Inti på ett mycket effektivt sätt här osynliggör Makode (som alltså var med och tävlade), så tycker jag ungefär såhär.
Vi tyckte att det var så jävla grymt att vår fest var så blandad, att verkligen alla sorter, storlekar, färger och sexualiteter stod på den där scenen. Att så många kröp ut ur sina respektive ghetton och partade tillsammans. Men då blir det också skrubbsår, blåmärken och armbågar i magen. Det är de mötena som vi förhoppningsvis - allihopa - kan lära oss saker av.
Ingen är ledsnare än jag (och de andra bögjävlarna) omnågon kände sig kränkt eller undanskuffad under kvällen, och gud ska veta att vi är öppna för kritik - vi har ju gjort en hel bok där vi bara gnäller på andra. Men att det var fel att vi överhuvudtaget arrangerade festen, vilket är undertexten i Intis känsloutbrott, där går nog min gräns.
Vi hade massor av spekulationer kring varför det händer så lite i stockholm, varför diy:andet nästan är obefintligt. Nu känns det som om vi kanske fick facit. En fest på debban blir plötsligt sommarens största sexualpolitiska händelse, och vi anklagas till och med för att i stort sett ha snott vogueingen från alla icke-vita hbt:are, och gjort den vit och bögig. När vi faktiskt ville uppmuntra till att det skulle hända lite i stan.
Och det är här jag tror kritiken blir kontraproduktiv. För vad är det för klimat som de här artiklarna egentligen visar upp. Vi Bögjävlar är rätt så luttrade, men hur kul och lustfyllt känns det att hitta på saker i Stockholm?
För vad är det egentligen som hindrar någon annan från att sno Vogueingen tillbaka, om vi nu har stulit den? Blir inte det intellektuella grupprunkandet rätt meningslöst om man inte kombinerar teori med handling? Blir det inte lite mer lustfyllt om man ordnar en ännu bättre, mycket roligare fest istället för att bara gå och gnälla.
Till och med vi Bögjävlar har ju slutat med den tråkiga taktiken.
Men, till min stora förvåning pågår FORTFARANDE efterspelet till festen i den, ibland lite sekteriktiska, tidningen Kom Ut. Först genom en debattartikel där Voguelaget House of Authentic Flesh tar all ära och redlighet ur arrangemanget. Det blir som en felsökningsguide till hur många fel man kan göra i hbt-pk-världen. Inget var rätt – det var fel jury, fel vinnare, fel saker som lyftes fram och hyllades.
Sen fortsätter bögjävlarbashingen i numret efter. Där är det Inti Chavez Perez som i en scen i sitt eget reportage får ett utbrott över Voguefesten. Jag har försökt ta ut de centrala citaten ur scenen. Jag vill citera mycket, för jag är så fascinerad över tankegångarna här:
-Jag är arg. Åh vad arg jag är! säger jag och hör att jag låter som en tonåring.
Det har gått några dagar sedan Bögjävlarna höll voguebal och ännu har inte ilskan lagt sig. Jag försöker vara glad för att Bögjävlaran orkade arrangera en bal i Stockholm och att det ledde till att vogue blev uppmärksammat i Sverige. Men det funkar inte.
---
Problemet handlar om utrymme, som ju är en typ av makt. Bögjävlarna gjorde sig själva till representanter för vogue genom att prata om vogue som om det var något som inte längre finns. De talade hela tiden om vogue som historiskt och osynliggjorde att kulturen lever också idag.
---
Det är som att bara för att de är vita kan de ta vilken plats som helst utan att tänka efter, men om en svart person skulle vilja ta en vit persons plats till exempel på en teaterscen så vorde det en konstig grej. Vissa vita tror ju att allt kan tillhöra dem eftersom de tycker att vit är en neutral färg.
---
Det är som att de tyckte att de gjorde en bög-grej när de arrangerade en bal, men det gjorde de ju inte. De gjorde en icke-vit bög- och transgrej. Men det struntade de i. De ignorerade att det finns en skillnad mellan vita och icke-vita och tyckte att "vadå, vi är ju bögar".
Förutom att Inti på ett mycket effektivt sätt här osynliggör Makode (som alltså var med och tävlade), så tycker jag ungefär såhär.
Vi tyckte att det var så jävla grymt att vår fest var så blandad, att verkligen alla sorter, storlekar, färger och sexualiteter stod på den där scenen. Att så många kröp ut ur sina respektive ghetton och partade tillsammans. Men då blir det också skrubbsår, blåmärken och armbågar i magen. Det är de mötena som vi förhoppningsvis - allihopa - kan lära oss saker av.
Ingen är ledsnare än jag (och de andra bögjävlarna) omnågon kände sig kränkt eller undanskuffad under kvällen, och gud ska veta att vi är öppna för kritik - vi har ju gjort en hel bok där vi bara gnäller på andra. Men att det var fel att vi överhuvudtaget arrangerade festen, vilket är undertexten i Intis känsloutbrott, där går nog min gräns.
Vi hade massor av spekulationer kring varför det händer så lite i stockholm, varför diy:andet nästan är obefintligt. Nu känns det som om vi kanske fick facit. En fest på debban blir plötsligt sommarens största sexualpolitiska händelse, och vi anklagas till och med för att i stort sett ha snott vogueingen från alla icke-vita hbt:are, och gjort den vit och bögig. När vi faktiskt ville uppmuntra till att det skulle hända lite i stan.
Och det är här jag tror kritiken blir kontraproduktiv. För vad är det för klimat som de här artiklarna egentligen visar upp. Vi Bögjävlar är rätt så luttrade, men hur kul och lustfyllt känns det att hitta på saker i Stockholm?
För vad är det egentligen som hindrar någon annan från att sno Vogueingen tillbaka, om vi nu har stulit den? Blir inte det intellektuella grupprunkandet rätt meningslöst om man inte kombinerar teori med handling? Blir det inte lite mer lustfyllt om man ordnar en ännu bättre, mycket roligare fest istället för att bara gå och gnälla.
Till och med vi Bögjävlar har ju slutat med den tråkiga taktiken.
onsdag 25 juli 2007
Hornstull Mon Amour
I går var det smygläsning av nya numret av Komuttan (som vi Bögjävlar kärleksfullt alltid kallat tidningen) på Copacabana med singer/songwriter och utmärkt poesiuppläsning. På sedvanligt manér var det jag och Roger, någon enstaka vilsekommen bög till, ett par paranta transpersoner och en aldrig sinande hord av skitsnygga flator. Samtidigt som QX har gjort en halvhjärtad anstränging att på senare år närma sig flatpubliken (det underlättas av en pösande skara schlagerflator och hammarby-sjöstads-flator) har Komuttan blivit ohejdat queerfeministisk och femme-inistisk. De två blaskorna är visserligen längre ifrån varandra än någonsin (och de bjuder aldrig in varandra till respektive tillställningar) men om det är att tendensen i tiden är att allt blir mer och mer lesbiskt är jag den sista att klaga.
Jag var så klart alltför upptagen med att hålla reda på hur alla tjejer vara hopkopplade i the chart för att snappa upp något roligt ryktesspridande, men en prominent företrädare för RFSL (som nyligen gift sig på en ö i Östersjön) förnekade i alla fall att det var han som knappt kunde stå upp, bars ut och blev utkastad från Conettan i fredags (jag såg det med egna ögon). Det var en mycket lik dubbelgångare. Och jag som tyckte att det var en sån fin bild av äktenskapets olika sidor och etapper – i ultrarapid.
Jag satt mest och pratade med tävlingslystna inför STHLM IS BURNING. Nu har vi flera fabulösa flator som tävlar och Kinks and Queens-Leonor (en av våra idoler och en sann legend som hängde på Studio 54). Ni andra ska självklart också anmäla er till någon av kategorierna och göra er anmälan eller ställa frågor till oss här.
(Tävlar ni i Femme Realness Workwear får ni möta mig på catwalken.)
Kvällen slutade så klart på Horans egen inofficiella puggbar Mbargo. Det blir allt svårare att undgå att sitta där och hinka tjeckisk öl. Speciellt om den förtjusande Helena Sandström (missa inte hennes uppträdande under prideveckan) är på plats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
