Och nu... lite konstporr!

I går gick jag på den fantastiska utställningen Seduced: Art and Sex from Antiquity to Now på Barbican. Det var en ganska mastig utställning med många kroppar, kukar och fittor men man kände trots det att det kanske inte är så att det är för mycket sex i det offentliga rummet utan för lite. Det fanns en så otvungen lust i många verk och en sorts köttslig glädje löpte genom utställningen. Jag tycker att det är alltför sällan man ser något liknande i dagens bögkultur, men jag antar att Tom of Finland är ett exempel på något liknande, och varför inte kanske även en film som Shortbus.

Man känner nästan för att tvångskommendera hela den svenska bögvärlden att gå och se Seduced, jag tror att det skulle vara bra om lite mer av den där frigörelseandan kom tillbaka. Och jag tror också att det skulle vara intressant att försvara och förklara kopplingen mellan bögar och sex. Är det inte dags att prata om vad som är bra med den och berätta varför den finns där?

Well, innan jag blir helt Regina Lund här är det nog dags att jag slutar. I stället bjuder jag på lite konst:

The N-Word

Use Of 'N-Word' May End Porn Star's Career

Den här är så bra!

McDonna

Jag har inte sagt det på ett tag, ja kanske rent av fem minuter - så varför inte säga det en gång till? JAG HATAR MADONNA.
Så. Nu känns det genast bättre. Den här gången provocerades jag av en hemsk myspace profil, som en ännu hemskare pugga skapat. Jag tänker inte tråka er till tårar med alla banala statements människan kom med (Ibiza och gymet.. wow), men det som fick mig att spy var att han satt en bild på Madonna som sin huvudbild. Madonna och jag är ett liksom. Ett spädbarns syn på mamma är mer sofistikerad. Varför? Vad har Madonna gjort för att förtjäna alla dessa hjärndöda puggors blinda solidaritet? Ok, hon snodde litet grejer från puggkulturen för nästan tjugo år sen, när puggkultur fortfarande var intressant (innan alla upptäckte Ibiza, och vi fick leva med Housemixar från 95 i en evig helvetisk loop) - men sen då? Vad har Madonna gjort för oss? Jo, hon har gått med i en sekt som förkastar puggor. Great! Let's worship her!
Nu är inte jag den som är den. Att tanten har en komplicerad inställning till sina lojala puggfans är inte mitt största problem. Jag använder mest det som ett vapen. Madonna är ju inte den första av det slaget. Svunna tiders gayikon numero uno - Mae West, hade en högst förlegad syn på puggor. Hon såg oss som kvinnor i mäns kroppar, högst pitoreska varelser. När tant West strosade nerför gatan, brukade hon vinka om hon såg en fjolla. Som till barn ungefär. Och det förlåter jag helt, för Mae var ett sånt praktfreak. Totalt lost, och som bäst när hon som döv nittioåring propsade på att spela ung vamp, innan hon åkte hem till sitt ensamma gamla kyffe. Go Mae! Hollywoodlegenden Bette Davis hade en liknande syn på oss bajspackare, men hon var också en gayikon som förtjänade sin titel. En total häxa. Misantrop bortom ord. Great. Då är allt ok liksom, när man hyllas av freaksen och liksom är ett själv - medvetet eller ej. Att vara precis lika skruvad och sårbar som vi andra är alltid acceptabelt.

Men så återkommer vi till dagens gayikon, Tant Ciccone. Här har alla förlåtande freakdrag medvetet skalats bort, och hon har gjort allt för att bli normal. Genmanipulerad bourgeuois. Strategiskt normal. Hon gifter sig med vad hon uppfattar som en alfahane, går med i en böghatande sekt och spelar kärnfamilj. McDonna. Hon adopterar ju inte ens barn för att tillfredsställa ett riktigt behov av att hjälpa, utan praktiskt taget sliter svarta bebisar från sina pappor, för att visa vilken fin människa hon är. Neurotiskt oäkta. Finns det något tråkigare? Om det fanns någon välvilja kvar hos mig gentemot Madonna, så dog den när jag genomled hennes senaste kalkon, dokumentären "I Am Going To Tell You A Secret". Inte nog med att hon där visar sig vara helt urblåst och leverar hjärndöda pekoral om att "det skulle råda fred på jorden om barn bestämde" (please - det skulle vara konstant krig, get real) - hon begår den ultimata dödssynden. Hon är nämligen dötrist.
Men som sagt, jag är inte den som är den. Jag måste inte alltid vara motvallskärring, åh nej. Jag har liksom alla andra omvärderat Britney nu när hon är ett vrak. "Knarkande plufso fuckar sin karriär och vinner allas sympati". Fab! Brittan har gjort sin plikt som kändis, och gett alla något att vara paffa över. Nu behöver hon bara göra en låt med Amy Crackhouse, så får hon snart framsidan på i-D. Bästa PR-tricket för en dalande karriär, sedan Kylies cancer.

Så än finns det hopp för Madonna. Om nu t.ex Lourdes skulle få ätstörningar, göra en Victoria Sellers och börja hora i Hollywood för att slutligen skriva en bok om hur mycket stryk hon fått, och att mamma Ciccone tvingat henne att äta bajs... ja, då kanske jag förlåter allt. Då kanske jag till och med tycker att kärringen är gala. Först då kan jag äntligen stämma med i alla bögkörer som lovsjunger henne. "Okej då- hon är väl ett geni". Men tills dess sitter jag med armarna i kors, är bitterfittig och förstör för alla stackars Madonnafixerade bögar.
Nu skall jag gå och lägga mig, och tänka på hur mycket jag älskar Michael Jackson sedan han tappat näsan i en tolvårings famn, och kanske grubbla litet över Prince.. Han var ju som bäst när han flippade och döpte om sig till en hieroglyf.. Men har inte han repat sig på sistone? Liksom kravlat sig upp ur ruinen, och känns litet väl lyckad och stabil igen.. hmmmmmmmmmmmm

The Saddest Beard in the World

Alltså, jag vet att det är typ jag och Bergqvist mot världen, men jag gillar verkligen inte Antony. Jag har inget emot wuss folk, har nog ätit mjukglass och gråtit till både In Gowan Ring och Beirut. Hur som helst är jag beredd att ompröva min ställning i frågan efter att ha sett hur hans fanboys ser ut. Vore jag bara snäppet mer tysk ohämmad skulle jag nog brista ut i ett woof.

Kill Kill Kill

Jag förstår alla som vill döda bögar när jag tar del av franska Youtubefenomenet Pedj & Kelly. Sjukt nog så kallar de sig strejta (my ass). Vi lever i sjukt bibliska tider, och botten är nådd. Romarrikets sista dagar var ingenting jämfört med idag. Jordens undergång är nära. Goodbye cruel world...

From Russia with Love

Men inte hinner jag kolla igenom mina födelsedagspresenter inte för nu sitter jag snart på ett plan över finska viken och rapporterar till er från puggorna i Novgorod och S:t Petersburg.

Ikväll hade vi ett samtal om den gamle Thorsten Jonsson på vår litterära salong på Modernista och jag vet att man inte ska hobbypsykologisera, men var inte hans homofobi lite av det där smygisslaget? Alla hans kvinnor är en femme fatale ur en serietidning eller noir film och han verkar så mån om den manliga vänskapen... och det är något mer, lite svårt att sätta fingret på. Jag vet, jag vet... ni tror jag vädrar puggor överallt, men det var länge sedan jag var så frapperad. Här kan ni för övrigt se en bild på honom.

Q: Vad ger man puggan som har allt?

A: Porr!

Därför får Stefan, som idag firar sin 23-årsdag på Modernistas märkliga kontor (de har en sorts vallgrav i mitten av lokalen), ett paket med Pure från Cazzo, Nailed från Mustang och My Own Private Cracka Ho från Black Sugar inslagna i aluminiumfolie av mig om ett par timmar. Det rör sig om bättre begagnade presenter från min korta period som porrblogggare, (jag är pank och arbetslös, OK?) och jag har sett alla tre. Av Pure minns jag inte så mycket. Det är en av Cazzos snällare produktioner och jag har för mig att den handlar om ett par som går skilda vägar på en sexklubb och träffar en massa halvspännande pseudoskins som utför sexuella tjänster. Nailed vill jag minnas var riktigt bra. Brendan Davies som pryder omslaget ser ut som en blandning av Keller och Beecher från Oz och historien är så där lagom porrklyschig, typ, orgier på bilverkstaden, poliser kommer dit, mer orgier följer, ja ni fattar. Men självklart är det My Own Private Cracka Ho som är juvelen i samlingen. Filmen är helt klart så där men fatta vilken bra spoof-titel. Sen är det kul att rollistan lyder "Julius, Mr Saki, Jerome Fire, Ass Professor and Cuban Redd as the cracka ho". Undrar om det är bra eller dåligt på ett porr-cv att spela "the cracka ho"? En annan rolig grej är att jag upptäckte, när jag flyttade omslaget till ett fodral som var lite helare att Black Sugar på insidan av detta gör reklam för sin nya titel. Vad den heter: White Men Get Jumped.

Vi väntar oss givetvis omdömen från Stefan om dessa titlar inom en snar framtid.

Petter "Pretto" Wallenberg

När jag egentligen borde jobba, brukar jag googla nonsens - ni vet, jag knapprar in ordet "harlequin baby" (prova), någon nittiotalskändis, skolkamrat eller mitt eget namn och ser vad som kommer upp. Den här gången fick jag en chans att litet fördröjt se reaktionerna på min debattartikel i Aftonbladet för ett par månader sedan. Jag orkar inte älta om den, men eftersvallet är fantastiskt.
Ok, för er som hade bättre saker för er under Pride, så måste jag kanske förklara att artikeln var ett öppet brev till Glenn Hysén, inför hans Pridetal. Glenn hade ju sagt att han inte "hade någon aning" om vad han skulle tala om, så jag gav honom lite tips. Tja varför inte snacka om bögen han slagit ned för några år sedan? Inte nog med att Glenn ignorerade incidenten - Pride visste inte ens om det när de bokade honom. När sen Glenn blev tillfågad, viftade han bort det hela med att "den jävel måste varit sjuk i huvet - Jonas Gardell skulle nog inte göra så!" Hehe.. Glenn har nog inte träffat Jonas på SLM..
Men nu handlade artikeln inte om Glenn som person, han är totalt irrelevant. Visst, säkert en hygglig prick, varken fiende eller hjälte - bara en vanlig medelmåtta. Förutom att han är bra på att sparka boll, men det finns det ju bögar som är också. Kan inte de tala istället?
Min kritik var såklart mot Pride, som inte ens gjort sin research när de bokat honom, "Va, har han knackat bög? Det visste vi inte..!"
Om det varit en medveten strategi för att snacka om reaktioner, gränser, våldsbrott etc, så hade det varit fab! Men det var det ju inte, utan istället luktade det litet pinsam offermentalitet. Så här undrade jag i Aftonbladet:
"Varför tillfrågade man då dig från början? Var det bara för att få bekräftelse från heteromannen, den stora fotbollslegenden – att vi är ok? Att alla bögar inte är ”sjuka jävlar” som drar skam över sin grupp, utan nu har vi minsann blivit accepterade när Glenn Hysén välsignar oss.
Det duger inte. Jag trodde vi rört oss vidare. Jag vill inte ha en festival som ber om acceptans, hur futtig denna än må vara!"

Kalabalik utbröt! Någon som heter Anderz Hjelmberg intygade at Glenn visst "accepterar homosexuella" och är den som i deras umgänge faktiskt "kramas mest". Han tillade att han under talet skulle "stå i lackdress så långt fram jag kan och jubla högt"! Ok.. Jag säger som min homegirl New York i dokusåpan "Flavour Of Love" - "these bitches are so stupid I only have to dig the hole and they fall into it.."
Snabbt lyckades Glenns spökskrivare fixa ett rörande tal, och rädda den pinsamma situationen (jag kan se framför mig Glenns pr som diplomatiskt säger: "nja, nu tror jag vi använder andra nyckelord än 'sjuk jävel'.."), och Pride låtsades att de bokat honom för att belysa den här frågan.
Döm om min förvåning, när det inte damp ned något tackkort från varken Pride eller Hysén, trots att jag räddade deras oigenomtänkta blunder, så jag avslutade Pride med att hoppa in i vipbåset och dricka all champagne, inför en och annan isig blick. Skål! Hick! Därmed lade jag radikalhatten på hyllan för denna gång, och glömde hela grejen.

Tills idag när jag såg hur jag rört om i varenda liten bloggkittel därute. Petter "Pretto" Wallenberg var ett smeknamn som jag tyckte var ascoolt - fast det bästa var när någon beskrev mig lite nedsättande som "riksbög". Ha! I´ve made it! Nu skulle mamma blivit stolt, det är ju nästan som att bli Jonas Gardell!

Jag förundrades mest över att alla strejta män blev så arga att jag dissade idéen om Glenn som Pridetalare. Det verkade som om jag begått helgerån att vilja neka honom den äran. Men hallå, de talar ju överallt annars, måste de babbla även på Pride? En bloggare Edwertz undrade om Pride minsann inte skulle stå för tolerans och förstående, och menade att stackars Glenn nu var utfryst. Tillåt mig gapskratta.
Jag bara undrar, vill ni så gärna vara med på Pride? Så jävla kul är det faktiskt inte. Ni kan jättegärna få ta över bögvärlden, om ni vill. Take it, it's yours. Jag donerar den härmed till er. Ni får ta över all pissig musik, och allt trauma. Men om ni verkligen vill ha kakan, så kan ni inte bara plocka russinen. Ack nej, ska ni vara med så får ni stå ut med bra mycket mer än litet tafs på toa..

Jag avslutar med mina favoritmeningar från någon som snott Daniel Björks smeknamn, alltså "mediahoran":

"Petter Wallenberg är totalt jävla dum i huvudet. Stöter ni på honom på en offentlig toalett se då till att ta den idioten ordentligt mellan benen!"

I wish. Jag längtar och trängtar.

Anonymisering revisited

Ibland kan jag bli så trött på att ha något att säga om puggor. Eller snarare, jag känner att jag har sagt det förut. Det känns som om jag ältar samma saker om och om igen.

När jag skrev mitt kapitel till bögvärlden fanns det en poäng i att utveckla anonymiseringstanken fullt ut. Tydligen var det ändå inte tillräckligt eftersom så många har uppfattat det som om jag pratar om en stil. Men anonymisering är inte en stil, det är något som ligger under eller över eller bortom stilen. Det är en strategi, en kompromiss vars yttersta uttryck är vit t-shirt, jeans och kort hår. Anonymiseringen påverkar över alla stilgränser och handlar i grunden om att gömma puggan.

Men det ska sägas att jag är oerhört fascinerad av kombinationen mode och bögar. Det snackas ju mycket om att bögar ligger bakom att kvinnliga modeller är så smala (för att de vill att de ska se ut som pojkar) något jag tror är helt fel.

Däremot finns det en intressant diskussion kring hur homosexuella designers idéer om män och manlighet påverkar herrmodet. För helt plötsligt måste de sätta in sig själva i ekvationen. Och då blir mode politik. Ska de göra något som känns bögigt eller något som är straight? Vilka män ska vara deras muser? Vilka ikoner utgöra deras inspiration? Vilka subkulturer?

I stället för att börja svara på de frågorna ger jag er Bernhard Willhelms bilder från hans nya kollektion med franska porrskådisen François Sagat som modell. De hör ju ihop kan man säga...

Truman – the true man

Amos Oz hävdar ju att humor och nyfikenhet är de enda motemedlen mot fanatism – tänkte jag när jag såg att Susanna Popova hade skrivit en hyllning till Truman Capote i dagens SvD. Så rustad med lite uppbådad nyfikenhet och humor gav jag mig i kast med krönikan och upptäckte till mitt förtret att Oz kanske har rätt. Popova har skrivit ett litet bögjävlarmanifest i miniformat. Hennes definition av straight acting må vara lite oprecis, men i övrigt:

"Straight acting betyder idag att inte visa att man är bög. Jag tror inte Truman Capote skulle ha förstått begreppet. Eller – inte skulle velat förstå. Han uttryckte ständigt vem han var, också den som mot slutet blev beroende av piller och drinkar. Han gav aldrig uttryck för tanken på att hålla undan den personlighet han gjort så mycket för att få syn på, och som det krävde sånt mod att vara.

Han kallades slug, lömsk och farlig. Men han kallades inte korkad, feg eller en usel skribent. Eller straight, för den delen. Vilket fortfarande gör både honom och hans författarskap sällsynta. I en värld där alla älskar kopian. Och vill vara lika varann."

Man kan hitta bundsförvanter i de mest skilda läger och komma på sig själv med att blogga om Popova i två inlägg på rad...

Lieber Deutsch

Jag befinner mig i Berlin och har precis klarat av första provdagen på Goethe Institutet. Folk frågar ibland varför jag vill lära mig tyska.
Det här är skälet.

Bög & Bibliotek

Så var den årliga bokorgien över i Göteborg och kulturetablissemanget har återvänt till Stockholm. Höjdpunkterna var så klart Kristi Brud (utgiven på Bert Karlssons förlag "Heja Sverige") och Björn Ranelid (aktuell med sin bok "Öppet brev till George W Bush") – två mycket besläktade fenomen. På torsdagskvällen tog min vän Annina med mig på Natur & Kulturs fest på Storan. Där kryllade det av puggor som verkar ha tagit över förlaget helt och hållet. Vilket så klart är helt fantastiskt, men även har sina konsekvenser: på övervåningen fick vi stå ut med väl valda delar av My Fair Lady från Göteborgsoperan och på nedervåningen var det kareoke med Dolly Parton- och Soft Cell-låtar. Jag kan se framför mig hur puggorna satt och spånade fram det hela. Men i ljuset av övrig förnedring var underhållningen peanuts: tyvärr var den utlovade gratismaten slut på fem minuter trots att jag kom med samma buss som Maria Schottenius. Vi fick se en förvånansvärt behärskad Bindefeldt krafsa bland oliverna i botten på de tomma faten. Svenskans kulturredaktion lämnade festen i vredesmod. Den stora behållningen var kulturpuggorna Bo Löfvendahl och Ingemar Fasth som räddade tillställningen för min del.

Natten mot lördag hade vi på Modernista vår dekadenta fest i sviten på Gothia Towers fram till morgonen. Det gick åt lådor med bubbel och bubbelpoolen var ständigt full av folk (om man nu kan kalla Helena Sandström, Fabian Kastner eller Tobias Dunér Axelsson för folk...). Eftersom det var jag som hade skickat inbjudningarna var det förstås mest fabulösa flator och inte så många puggor... (Daniel Björk och nämnde Löfvendahl tillhörde de mer prominenta).

Spaningen för i år på puggfronten var att bögkultur nu mera är en del av tantunderhållningen på Internationella torget mellan proggmusiker, munkar från Burma och afrikanska trummare. Torsdagen bjöd på estnisk dragshow med en old school-druga som sjöng gamla Dietrich-hits. Tyvärr var det ganska förutsägbart, men kulturtanterna stod där med sina tygkassar och zebraörhängen och rörde sig glatt och entusiastiskt till låtarna. Drag är helt enkelt den nya samban.

Jag missade när den store snuskintroduktören och poeten Carl-Michael Edenborg talade erotisk litteratur med förläggarpuggan Kristoffer Lind (som simultankramades med Susanna Popova och Dilbas ex Martin-what's-his-name i Gothia-lobbyn), men jag var så trött efter svitfesten att det inte gick att pricka in alla höjdpunkter. Efter att ha sett Kristi Brud (och Björn Ranelid) kändes inget viktigt längre. Intressant var också att Bonniers hade gömt Maja Lundgren längst ner på en avsides bokhylla i sin monter medan Ranelid fick breda ut sig med Lars Danielsson på första parkett.

Under hemresan läste jag boken Könskriget med mycket blandade känslor. Mer om det vid tillfälle.

Still loving you

Har precis läst det mesta jag vill läsa i nya numret av New York Review of Books och kom att fascineras av två artiklar from the gay angle. Först var det en recension av Barbara Ehrenreichs (Nickled and dimed) nya bok Dancing in the streets: A history of collective joy.

Det var väldigt mycket Dionysos vilket säkert gör alla Paglianer glada, men det som fascinerade mig mest var att den gav en implicit förklaring till varför bögar dansar i grupp. Boken handlar nämligen om att dansa tillsammans, varför människor gör det, varför människor alltid har gjort det och gör det över hela världen.

Kollektiv glädje binder samman gruppen, slätar över svårigheter och olikheter och det skulle kunna förklara varför bögar samlades i discon och varför discon handlade så mycket om att vara glada trots att livet var skit och männen man blev kär i alltid visade sig vara skitstövlar. Det är också intressant att kraften till motstånd kom i samband med att man dansade tillsammans, men det är möjligt att man inte ska dra för stora växlar på det. Correlation does not imply causation.

Samtidigt: varför dansade inte lesbiska tillsammans? Eller såg det bara annorlunda ut? Blev de extatiska på rockkonserter? Eller var det den feministiska rörelsen som sög upp dem så att de uppnådde samma effekter i demonstrationer och liknande tillställningar?

(Man kan också fundera kring betydelsen av Pride-paraden för gruppens sammanhållning. Men jag tror att Ehrenreich skulle se den som alltför kommersialiserad i dag, den handlar inte om extas längre.)

Den andra artikeln som jag med glädje läste med gayglasögon var så klart essän om Pasolini. Min första betalda artikel (för Bibel) handlade om Pasolini som modeikon, men den handlade inte så mycket om kläder – jag skrev mer om att han var en modeikon för att han alltid gick mot strömmen även när strömmen var en liten grupp. Länge hade jag det som mitt ledmotiv. Det fanns inget som störde mig mer än konsensus. Och jag tyckte verkligen att opposition var den enda möjliga hållningen. Så när jag nu läste om Pasolini började jag fundera på om jag förlorat det där, om jag en gång var radikal och nu inte är det längre.

Mitt svar på den frågan är nog rätt komplicerat. Jag tror att jag i många fall är lika motvalls som jag alltid varit, men förr var min radikalitet enkel och naiv, det var radikala klichéer.

Pasolini var emot abort, han gillade inte den sexuella revolutionen, men hatade också kapitalismen och konsumismen, körde omkring i en lyxig sportbil, var kommunist, uteslöts som kommunist, gjorde film av Matteusevangeliet som hyllades av katolska kyrkan, och döpte sin första kolumn för Corriere della Sera till Mot långt hår.

Samtidigt kan jag nu, år senare, inte annat än tänka att Pasolini var precis som alla andra. Hans ragazzi di vita, de romerska (och sedermera napoletanska) unga, fattiga killar som han gillade får mig att tänka att han precis som så många puggor idealiserade en typ av heterosexuell man, skild från honom själv, killar som inte visade tecken på puggighet. För vad menade han egentligen när han sa att han upplevde dem som mer sanna, äkta, inte förstörda av den västerländska kapitalismen? Var det inte bara intellektualiseringar, blå dunster i hans egna och alla andras ögon för att dölja den mer uppenbara sanningen: good old fashion fetischisering. Men jag kan förlåta honom för det. Här är trailern till Mamma Roma som en liten bonus.

Lower than low

Idag har jag ingen stor analys av världen, utan känner mig rätt tillfreds. Det har ju skrivits en del om hur låg min humor är, och jag håller glatt med. Jag har dagishumor. Inget är roligare än folk som ramlar och gör bort sig. Helst i direktsändning. Så därför tänkte jag dela med mig av en klassiker, som med små subtila medel slår det legendariska klippet med hon som skiter på sig i poolen. Njut!

Låt hönsen sova

Åh, det är snart lite Bögjävlaråterträff på gång. Jag har dragit till Berlin för ledighet, tyskstudier och lite kul. Plugget börjar inte förrän på måndag, så just nu är allt mest lugn och ro. Men Petter, nu när vi är i samma stad. Är det inte dags att vi kommer varandra riktigt nära. Sitter uppe och dricker te och pratar om livet. Öppna upp och blotta våra innersta rum, våra största rädslor? Är det inte dags Petter? Och våga inte försöka ignorera mina samtal. Jag har dig förkryssad som favorit på Gayromeo så jag ser direkt när du sitter inne och fluktar på håriga tyskar (i e alltid).
(Låt hönsen sova är en bok av Bengt Martin. Jag tycker att han är skitbra på titlar. Min favorit är fortfarande Förnedringen).

10 pounds of dangling fury

Jag har inte så mycket att skriva så jag passar på att posta en YouTube-fave. Problemet med grindhouse-filmer är att de sällan lever upp till sina trailers. Men i teorin är det här den bästa filmen jag aldrig sett.

Kate Garner Superstar

På PSB-mannens uppmaning så lägger jag upp en bild på min fabby partner in crime Kate Garner. Kate var med i popgruppen Haysi Fantaysee på 80-talet, som mest var ett skojigt konstprojekt, skapat av två klubbkids. Hennes kompanjon hette Jeremy Healy, och blev senare mega-dj under 90-talets superklubbshysteri.
Det finns en jätterolig anekdot i Boy Georges legendariska memoarer "Take It Like A Man", om bitchigheten och konkurrensen London klubbkids emellan (inget har förändrats på den fronten), när de forna vännerna Kate, Jeremy och George blir ovänner om ett par dreadlocks! George slog igenom först, och gav den vita geishabögen med dreads ett ansikte, varpå Kate och Jeremy kokade inombords. Vit fashion-rasta var ju deras look! De hade ju varit först med den på den lilla scenen av New Romantics, där man inte vågade drömma om att begå ett sånt oförlåtligt faux pas som att stjäla någons look! Alltså bröt ett klubbkidsens kalla krig ut, och Kate, Jeremy och Boy George pratade inte med varandra på flera år.
Efter popstjärnelivet blev Kate fotograf, och en fantastisk sådan. Hon har fotat alla arty freaks från Björk, Pete Burns och Sinead O'Connor till Hollywoods A-listestjärnor som Anjelina Jolie. Och mig förstås, jag är är äntligen musa! Vi har redan ställt ut foton i San Fransisco, och mer kommer. Det är så skönt att vara musa för Kate, för man behöver inte vara snygg. Det är bara att sätta en gammal TV på huvudet.

TV killed the art star

Jag tänkte bara dela med mig av mitt senaste arty farty projekt. Jag och expopikonen Kate Garner har gjort det igen, alltså terroriserat Londons vardag med mig iförd konstig mask. Alltså inget photoshop eller dylikt trixande - jag har på riktigt stuckit in huvet i en gammal skärm! Gubben gillade det mycket...

Mats Olsson + Bögjävlar = Sant

Det lönar sig att läsa sportsidorna ibland. I Mats Olsson "till sist"-spalt i dagenssportexpressen kan man läsa - mellan notiser om MFF och John Fogerty - om Bögjävlar. Som Olsson gillar. "befriande rolig, ilsken, nödvändig och insiktsfull läsning", skriver han. Och fortsätter: "Hade jag varit nöjeschef nånstans hade jag gjort Petter Wallenberg till nöjeskrönikör. Hans bidrag i "Bögjävlar" är det bästa jag läst om musik och svensk musikpolitik sen tidningen Pop fanns."
Man kan ju inte annat än hålla med.
Själv önskar jag bara att Matte skulle låta sitt ansiktshår växa ut igen. Han miste så mycket sexappeal när han började med renrakat.

When Gay goes Straight

Okej, vi skrev en del i boken Bögjävlar om det som händer när den straighta kulturen parasiterar och oskadliggör homokulturen. Ville bara repetera läxan med det senaste exemplet i raden: John Waters Hairspray, som med tiden blev musikal, och sen musikalfilm - med svensk premiär senare i höst. Hairspray var John Waters första riktiga mainstreameffort, med en ung (1988) Rikki Lake i huvudrollen. Men filmen gick aldrig ner sig i något mainstreamträsk, mycket tack vare att Waters egna stjärna, transan Divine, gjorde rollen som Rikkis knallfeta morsa.

Sen var det då alltså dags för musikalversionen. Broadwayifierad till max förstås, och Divine avliden och begravd. Men som ersättare i mammarollen valde man Harvey Fierstein (som bland annat gjort Stefans favoritfilm "Torch Song Trilogy", som fyllde Divines sloggitrosor med den äran!



Men när musikalen sen ska bli film – ja, då måste man ju hitta någon som är bankable nog att dra (hetro)massorna till biograferna. Därav det något märkliga scientologivalet John Travolta.



Waters själv har fått svårare och svårare att göra filmer, och han tycker säkert på något sätt att det är fantastiskt ironiskt att Travolta gör Divines roll. För mig blir det mest tragiskt. Ja, rentav att skända en ikon.
Adam Shankman, som regisserat den nya Hairsprayfilmen, är as gay as they come. Men har försvarat sig mot den kritik som dykt upp i USA. Vissa har haft problem med att en scientolog - med den religionens något keffa syn på homosexualitet - gör en roll i filmen. Shankman säger: "Everybody involved in 'Hairspray' - all the creators are gay. So John has no problem with people being gay - me, the writers, composer, John Waters - all gay. John's personal beliefs never walked onto my set. I never heard the word 'Scientology.'".
Nähä, men då är det ju okej.
Skriver en fortfarande något feberyr Roger.

Jayne County Superstar

Idolträff 2:

Lassie aint got nothin' on my shit. Jag mötte nämligen världens coolaste punkikon Jayne County. För de som svävar i okunnighet kring denna gudinna, så följer här en kort koncis biografi:
Jayne började sitt liv som Wayne County. Han var en av drugorna som slogs med polisen vid Stonewallupploppet 1969, sen blev han Warhol-superstar, var med och på den lilla alternativa avantgardescenen på CBGB's och Max's Kansas City. Man kallade det inte så då, men det var här punken växte fram, och detta medan Debbie Harry fortfarande var servitris och Johnny Rotten satt i skolbänken. David Bowie snodde hela sin androgyna look från Wayne, även om han inte kom i närheten av dennes freakfaktor. Rocky Horror Show var som Sesame Street jämfört med detta sminkade monster som skrek: "If you don't wanna fuck me, fuck off!"

Sjuttiotalets glamrock hade öppnat dörren för gränsöverskridande, och att killar var sminkade som drugor var vardagsmat, men Wayne var bara för mycket. När han skaffade sig tuttar och blev Jayne, slogs den sista spiken i kistan på den lovande karriären. Undergroundmusiken Punk hade till sist blivit en kommersiell kraft, och var precis lika heteronormativ som resten av samhället, så nyblivna fröken County fick såklart inte den kommersiella framgång hon förtjänade. Det var fortfarande bara den vite, strejte mannen förunnat. Ilska fick helt enkelt inte vara för freakig. Jayne stack sålunda till Berlin och försvann ned stadens undre värld, där hon hängav sig åt transhoreri, och har sedan dess kämpat med att hålla sig flytande. Hon åker fortfarande runt på små hak och skriker och berättar anekdoter för de som vill lyssna. Allt går att läsa i hennes fantastiskt hemmagjorda memoarer, som i rätt anda med stavfel och kopiatorkvalitét ärligt klargör att det inte alltid är så lätt. Hon undrar hur det kommer sig att hennes jämlikar från punkscenen blev del av etablissemanget, medan hon måste suga kuk för pengar. Inget översminkat lyckligt slut, inga svar på alla frågor. Man jobbar vidare med skiten helt enkelt. Länge leve Jayne County! May I get an amen?!


På bilden ser ni från höger: Min kompis Xavior Roide (ex Placebo), Jayne och jag (observera min bisarra hemmatranslook, med endast en svartmålad läpp dagen till ära).

It's Jack the Ripper among the fegelah

Filmen Cruising är ju smått legendarisk efter att gaymaffian lyckades piska upp en sådan hätsk stämning mot filmen (eftersom den handlar om en seriemördare på New Yorks läderklubbar) att snart hälften av New Yorks bögar försökte störa inspelningen genom hög musik, biltutor och speglar på tak. Al Pacino spelar en snut som typ blir mer som den mördare han letar efter. Han förråas och slutar knulla med sin flickvän i takt med att han hänger allt mer på bland män som gör sig redo för lite sling och fisting.

Jag lånade Cruising av Roger (som har en gammal vhs) och förstod inte riktigt varför alla var så upprörda över filmen. Jag uppfattade det som om filmen är ganska sympatiskt inställd även till dessa depraverade freaks. Men jag kanske har fel. Och om man vill se en oerhört negativ och mer eller mindre homofobisk vision av en läderklubb så är det på Irréversibles dörr man ska banka.

Nu ska i alla fall Crusing ut på dvd i USA i en collector's edition. Och Dancer From The Dance-författaren Andrew Holleran tittar närmare på den igen. Han är inte så snäll: "Cruising mixes gay sex and Grand Guignol without any psychological insight or sense of reality."

What was she to do, where was she to go? She was out on her fanny!

Jag kände att efter denna orgie i "vi har så sofistikerad humor som inte gillar Monty Python utan bara John Waters första film och en brittisk teveserie som endast två puggor i Sverige känner till" så vill jag berätta hur vår humor ser ut när ingen tittar på.

Petter påminde mig till exempel nyligen om att jag under en fest vi hade illustrerade hur det såg ut när The Nanny var out on her fanny in the british meaning. Tyvärr har jag inga bildbevis, ni får använda er fantasi. Men ni kan tänka er nivån när jag försöker kastas ut på min framstjärt.

Ett annat långtstående skämt är min och Petters idé om att vi skulle skapa världens sämsta popgrupp som ändå var framgångsrik. Vi tänkte lite Cheeky Girls möter Crazy Frog och så skapade vi Mango Tango Girls med hittar som Let's Bubble!, (In the land) Na-na-na (We're the Mango Tango girls) och Your pussy is not an ashtray (som är deras socially conscious sång).

Det där skämtet muterade (med input från Andy) och är nu en musikal. Vi har hela intrigen nedskriven på ett kvittopapper från Pet Sounds Bar. Titeln bygger på en felhörning av texten till The Cheeky Song, vilket ju trots allt är smått genialiskt eftersom felhörningen också utgör temat för hela storyn.

Men det där är ostron och champagne i jämförelse med hur det brukar vara. Till exempel rapporterade någon om att Petter och Andy sprang omkring i Berlin och skrek "Äcklish!" genom glory holes. Vilket jag känner igen som en spegelbild av Petters "pule mig i køtterosen!"-orgie någon gång i London.

Döm själva. Är Bögjävlarna höjden av sofistikerad böghumor? Eller bottenskrapet? Och är allt Petters fel?

idolträff

Jag har väntat så på att få tag på Tomas bild på honom och Lemmy, bara så att jag kan sätta ihop den med min bild på mig och Leila.. Allt jag kan säga är att vi kommer dö lyckliga..

Bästa bögsexet på film

Jag tar över stafettpinnen från Henrik Tornberg och Micke Åsiktstorped (som Safarai inte låter mig länka till men googla klarar ni säkert själva) och listar de hornigaste bögsexscenerna som jag sett på film. Kanske tänjer jag lite på gränserna som Henrik satt upp - vad är gay porn och vad är art house liksom? men efter som han har med Raspberry Reich (LaBruce sämsta film) på sin lista så...äh vad tusan, here goes:

1. Tärningen är kastad - Querelle (Matrosen och stjärnan)
Meh, liksom kom igen? Hur kan ni INTE ha med scenen där Querelle fipplar med tärningarna för att få smaka Nonos dase. Jag svär att jag har runkat mer till den scenen än vad jag har gjort till alla porrfilmer jag någonsin har ägt. Ok, det var ljug men ändå. När Nono spottar...Brad Davis ögon...my gawd.

2. Saint Genet - Poison
Även andraplatsen går till en historia hämtad från Jean Genets böcker (call me Gardell). Todd Haynes film Poison från 1991 är nästan lika suggestiv som Querelle men samtidigt ganska krångligt berättad (tre helt olika historier berättas om vart andra med olika sorters narrativ, estetik och teman). För mig var det en film som jag lärde mig att älska efter att ha sett den ett gäng gånger. Däremot var det kärlek från första ögonkastet med historien om fången som är besatt av sin medfånge som han sett förnedras i ett ungdomsfängelse många år tidigare. Sexsenen dem emellan gränsar till våldtäkt och är hård och osentimental. Ändå är den djupt upphetsande.

3. Black Power - Hustler White
Gladporr har något av ett dåligt rep. När Bruce LaBruce är (var?) som bäst lyckas han med konststycket att kombinera buskis, porr och politik och dessutom göra skiten upphetsande. I Hustler White driver han med rasstereotyper (ett tema som återkommer mycket mer utförligt i Skin Flick/Skin Gang) och hela "interracial" porr-genren i en scen där Vaginal Davis spelar en sorts härskare över en grupp afroamerikaner som står i kö för att ge en hustler spelad av Kevin Kramer en "exercise in black power" (i.e knulla honom sönder och samman). Bland annat använder en av männen en wonder bread-påse som kondom. Scenen är galet jobbig efter som den driver hårt med våra fördomar samtidigt som den använder pornografins språk och ett gäng sjukt sexiga killar vilket gör att man (läs: jag) har svårt att inte önska att man fick vara Kramer bara för en liten stund. Säkert precis som LaBruce har tänkt sig. Politiskt inkorrekt? Visst! Men som en fotnot kan nämnas att två av filmerna jag fick när jag porrbloggade i san Francisco hette "Black Butts, Cracker Sluts" och "My Own Private Cracka Ho".

4. Jazzknull - Thundercrack!
Thundercrack! från 1975 är en sån där film som måste ses, helt enkelt för att den inte går att förklara. Under ett åskväder hamnar en grupp märkliga människor i ett hus tillhörandes en ännu märkligare dam vid namn Mrs. Hammond. Det pullas med gurkor, knullas med dockor, leks med dildos och i en sällsynt märklig scen blir en av gästerna avrunkad av en gorilla vid namn Medusa. Dessutom innehåller scenen en full-on analsexscen mellan två killar till ett soundtrack av psykedelsik jazz. Ingen av skådisarna (mest glada amatörer) är jätteheta men det finns något äkta över analsexscenen som man sällan upplever i rena porrfilmer.

5. Snoppmönstring - Arabian Nights
OK, nu blir jag lite vag. När jag var 10-11 så sov jag dåligt och somnade nästan alltid med teven på i bakgrunden. En natt vaknade jag till och fastnade i en nattfilm på TV 3 baserad på Tusen och en natt. Trött och förvirrad inser jag att jag måste hålla mig vaken då det är full frontal nudity mest hela tiden i rutan. Scenen som etsar sig fast hårdast för en gryende bögjävel är den när ett gäng unga män står nakna uppraddade framför en äldre man som inspekterar dem och delar med sig av sin visdom. När jag vaknade dagen efter var jag osäker på om jag hade drömt eller om jag verkligen sett det jag trodde att jag sett. I vuxen ålder, för kanske ett år sedan, insåg jag att det var denna Pasolini-film. Sen dess har jag sett den ett gäng gånger. Konstigt nog minns jag fortfarande inte hur scenen hänger ihop med resten av filmen. Antagligen för att jag slungas tillbaka varje gång till en kåthet som jag inte känt sedan förpuberteten.

Bubblare 1: När jag läser igenom listan tycks det märkligt att inte en enda Greenaway-film placerat sig då dessa ofta inbjudit till självbefläckelse för mig. Men det handlar sällan om renodlade sexscener och jag kan inte på rak arm komma på en enda ren bögsexscen. Och det var väl det som var uppgiften?

Bubblare 2: Genet själv hann ju också göra regissera en helt fantastisk film som åtminstone Haynes hämtat en hel del inspiration från. Den heter Un chant d'amour är från 1950 och hör till bögallmänbildningen. Sexig är den också.

Mitt sommarlov, va jäätteskönt...

Nej men hörni om man skulle ta och börja blogga igen. Alla bilderna är naturligtvis montage.

En liten hyllning

Även om jag i vår bok rackar ner på kläderna på GS2H så har jag intet ont att säga om Nicklas Hultman, en av arrangörerna, tillika min kumpan när vi gjorde fanzinet Brute, en av Sveriges coolaste puggor och en som verkligen inte låter bögkulturen förfalla till infantilt kitschslask.

Jag vill säga grattis till den här fina artikeln i NY Arts Magazine och på Jockohomo-bloggen.

Men allra bäst är så klart att kolla in hans egen sajt.

Det finns bra saker därute.

Kiki de Montparnasse

Efter att vi spytt galla över Frankrike, så tänkte jag också rosa landet. Inte så mycket kanske, men en liten ros i munnen kan jag avvara. Idag är Ed Banger och Kitsuné det enda roliga skitlandet åstadkommer, men annat var det på det glada 10-talet. Vissa städer är för en epok, en liten period en fristad för freaks. På sjuttiotalet vallfärdade alla missanpassade till New York. 2000-talets pilgrimsfärd är såklart Berlin, där jag just nu sitter och skriver på ett litet bohemiskt café. Om jag hade levt 1910, så hade jag med all sannolikhet sprungit runt naken med en ros i munnen i Montparnasse, Paris. Men en annan figur hann före - mina damer och herrar, säg hej till Kiki De Montparnasse! Kiki var musa åt den store fotografen Man Ray, och en natural born ikon som tjänade sina första slantar som fjortonårig lantlolla, ny i Paris och hungrig. Ut med tissarna för några francs i en bakgata! Hon lärde sig fort, och under några vilda år var hon en art-strippa åt de största. Hennes ryktbarhet ledde till att man förklarade henne Drottning Av Montparnasse, det bohemiska konstnärsdistriktet, där hon var en kändis. Precis som tjugotalets andra Parisienne It Girl, La Josephine Baker, ledde hennes ikonstatus till att hon blev en enkvinneföretag, och både målade och drev en kabaret. Kiki dog, som sig bör, svårt alkoholiserad och ensam. Tragiska slut är lika viktiga som en fattig början, för alla ikoner. Hennes memoarer (skrivna vid 28-års ålder) var svartlistade i USA fram till sjuttiotalet, och kom inte ut förrän nittiosex!
När Kiki dog, gjorde så också symbolen för en hel epok. Det vilda bohemiska Paris gick i graven, med en ros i munnen. Två världskrig och en hel värld av förändring, och stan har aldrig hämtat sig. Kiki skulle skämmas om hon gick igenom det mediokra, kommersiella och småstadsborgerliga Paris vi ser idag. Merde!
Jag och Stefan har alltid velat sätta upp en musikal om denna vilda dam. Tänk er, Kiki De Montparnasse - The Musical! Det skulle inte behövas så mycket. Hon skulle förstås bara konstant springa runt scenen, naken med en ros i munnen!

Några frankofoba betraktelser och ett tips

(Fransk druga i tidstypisk folkdräkt från epoken då Frankrikes nattliv senast var världsledande – 1890-talet – nu kallad La Belle Époque)

Efter att ha njutit av allt det den franska rivieran är bäst på: sol, stränder, tvålar, färgsprakande vyer, fiskar, konst från förr om åren och massor av rosévin hade jag tänkt ge mig i kast med de franska puggorna. Sedan tidigare hade jag idel fördomar, men precis som i fallet Göteborg är jag inte den som ger mig – jag bestämde mig för att ge dem en sjuttioelfte chans. Men det räcker med en kort interaktion för att den inbitne frankofoben inom mig ska vakna. Det första mötet var visserligen i badorten Saint Raphaël (som är lite av ett barnfamiljedominerat bakvatten i gaysammanhang) mellan Cannes och Troppan, men ändå... Efter att ha uthärdat både en lokal Idol-förmåga och lokal drag show (Je m'appelle Koka, mais je n'suis pas une Coca Light – sagt av en överviktig druga...) var jag bortom utmattad och så dessa puggor: onda, likstämda, brunbrända smurfar med märkliga näsor och jeans och små tanktops eller uppknäppta, långärmade skjortor. Givet fransmännens patetiska ursäkt till popkultur i allmänhet är deras puggkultur en blaskig kompott som får Lino att verka sofistikerat (i franska gratistidningarnas stilreportage från klubbar och stränder är det mest svenskar och britter som figurerar – symptomatiskt nog).

Tre dagar senare gör jag barer i Nice och hamnar i sällskap med några italienare från Turino. Samtalsämnet glider så klart in på varför den franska puggscenen är så outhärdligt hemsk. När till och med italienare ser det – då är det verkligen illa. En specialitet på Le 6 och andra barer på Rivieran är en pervers version av kareoke där bara en person får sjunga. På Le 6 är det en ganska gråmelerad kvinna i tajts och flipflops, osminkad och stripig (jag upplevde henne förra sommaren också) som sjunger gamla Tina Turner-låtar och en och annan Toni Braxton. Det är som en dragshow utan drag kombinerad med kareoke utan interaktivitet. Mycket märkligt. Men de onda smurfarna verkar älska det.

På baren Fard på Promenade des Anglais i Nice är personalen så ond och vidrig mot utlänningar att vi samlas hunsade i en ända av baren, smågungar till 90-talshousen och buddha-bar-mixarna och bondar kring frankofobin – och då här ändå alla av oss försökt beställa på franska, sagt bon soir och försökt vara when in Rome... Jag börjar nästan undra om det är så att jag älskar att störa mig på Frankrike nästan lika mycket som amerikanerna verkar göra. De dras ju dit som nattfly till eld. Så ni lär se mig på Côte d'Azur nästa sommar igen.



Men nu innan allt fades to grey för hösten här hemma tycker jag vi partar loss och det gör man bäst på Orionteatern i morgon fredag när Tête À Claques och Salong Giraff gör en freaky klubbkväll ihop. Absolut inte så franskt som det låter och garanterat roligare än ett White Party i Troppan. Jag kommer att vara där och återhämta mig. Vi ses!

Åh. Nostalgi.

Så här på måndagen behöver man lite lättsamheter. Jag vet inte om ni såg originalfilmerna som gjordes med legogubbar, men här är i alla fall Rick & Steve – The happiest gay couple in all the world. Nu uppdaterad för gaykanalen Logo, dvs utan lego.



Jag vill minnas att den här stereotyphumorn var väldigt rolig när jag först såg den men nu är jag nästan böjd att hålla med New York Times recensent.

Det våras för enfaldiga heterograbbar

(Patriarkatets sköna tr... öhm... ansikte. Bilden kommer från stureplan.se)


Jag läser den eminente Pojkfröken och funderar...

Det fanns risker med att skriva boken Bögjävlar – det förstod vi från början. En av de mer överhängande var att det skulle bli open season på att ironisera över och häckla bögar och bögkultur från straight grabbhåll. Först försiktigt – kanske med vår bok som alibi eller någon token my best gay som visade att det fanns schyssta (byt ut mot valfritt: smakfulla, politiska, intelligenta, snygga...) bögar – för att sedan göras allt mer ogenerat och öppet. Våra farhågor har besannats.

Kära medieprostituerade man, det är inte OK. Tyvärr. I'm sorry. Ni har inte vår välsignelse. Som heterokille är det minst sagt vanskligt att försöka gå in och sortera agnarna från vetet i bögkulturen. Det funkar nästan aldrig. Hur mycket ni än tror att ni förberett era läsare med härlig male bonding-retorik och skön böghumor av typen Henrik Schyffert så är er position alltför misstänkt. Ni genomför nästan alltid dissen med alltför mycket lättnad och eftertryck för att nån ska gå på den förment öppensinniga intentionen. Quod licet Iovi non licet bovi. Vem som klarar tricket är öppet för diskussion. Men vore jag en straight mediekille med mysig självbild skulle jag kanske ändå fundera ett varv till innan jag skrev något.

Och om ni tror att jag är extra föraktfull för att det är nöjesjournalister och bloggare och om ni tror att jag likt en annan Schottenius tror på bättre eliter – så tror ni rätt! Oxar hör inte hemma på puggolympen. Och det är verkligen förmätet av dem att tro att de kan bedöma utsikten här uppifrån.

"Ja, det är Bengt här"

Bengt Martin ringde för en stund sedan. Han hade hört mig prata om Git Gay på radion, och givetvis visade det sig att de var bekanta. "Hon var inte bara yta och paljetter, hon var också en allvarlig människa. Men jag såg henne på scen på China när hon gjorde debut i Karl Gerhards revy, och hon var makalös på scen", berättade Bengt som också fått ett beundrarbrev av någon som hade läst Bögjävlarboken, läste på poststämpeln och undrade om det var någon som jag kände som hade skickat det. Det var det inte. Det är trevligt när Bengt ringer, tycker jag. Det känns som om jag har en bögfarfar (även om han säkert skulle säga att "sååååååå gammal är jag inte" om han hörde mig säga det).
(det är alltså Bengt Martin, jag skriver om i mitt kapitel i Bögjävlar. En lite bortglömd homoförfattare från tiden före bögkramandet).

Stefan och Karl har talat ut med varandra

(Stefan är snyggingen till vänster – om ni undrar. Han hälsar även att sidbenan som Karl sportar på bilden får stå för honom.)

Vi har snackat med varandra i dag och bestämt oss för att göra något ovanligt: radera alla inlägg i den senaste debatten.

Det här är inte ett sätt att lägga locket på. Både Karl och jag hade ju skrivit våra sista inlägg – debatten var avslutad. Vi har också kvar våra respektive åsikter. Men det var mer än åsikter som låg bakom våra inlägg i det här meningsutbytet. Den blev personligt på ett obehagligt vis och vi vill inte ha det så.

Nu har vi rett ut det personliga och kvarstår som vänner.

Många hade hakat på samtalet och vi vill verkligen uppmuntra en debatt bögar – och andra – emellan om boken, tidningen och andra frågor men uppmanar alla att göra det på ett sätt som för den interna bögdebatten framåt.

Screaming Queens

Jag älskar old school kuriosa om puggerier, och för er som gillade mitt kapitels avslöjande om Little Richards 'Tutti Frutti', kommer här en annan karamell.
I engelsktalande länder finns ett roligt gammalt uttryck för bögar, som absolut inte kan passera som strejta, nämligen 'screaming queens'. Här kommer en rolig anekdot om uttryckets ursprung:

'When Hollywood movies went to sound, as you know lots of people lost their
jobs because of their accents/voices. Lots of gays were worried because they
had effeminate voices that talkies would pick up on. One particular voice
coach gave them the advice that they should go out to the Hollywood hills,
and scream and scream so that their voices would become hoarse and 'manly'.
apparantly for months in the Hollywood hills, all you could hear were
'screaming queens'!'

Den store Quentin

När jag försökte komma på något klokt att skriva om "Bögjävlar" till Martina Lowden (även gamla kulturpuggor som jag kan bli stressade i mötet med riktigt belästa personer) drog jag mig till minnet det här gamla citatet från England's Stately Homosexual – Quentin Crisp:

It is not the simple statement of facts that ushers in freedom; it is the constant repetition of them that has this liberating effect. Tolerance is not the result of enlightenment, but boredom.

Banalt kan man tycka. Men i ljuset av Crisps liv blir det närmast filosofi. Jag ska ge er ett till av hans guldkorn att bära med er:

On hearing of the death of anyone I have known well, I have usually experienced a slight thrill of pleasure. Another witness to my stupidity or weakness has been silenced.

Kulturpugga

Jag vill bara passa på och hylla vår käre redaktör Stefan som fått utstå en hel del den senaste tiden! Tidingen Kulturen har med Agneta Tröjer i spetsen gått ut med en asbra artikel om Bögjävlarnas kulturpugga numero uno. Utan Stefan skulle inte vår bok och hela diskussionen hänt! This one's for you, Gullan!
Kolla in artikeln här:
http://www.tidningenkulturen.se/content/view/1790/51/

Pride Is Over

Ordagrannt ur korvkön:
Jag: En fanta tack!
Heterokille: Hallå, träng dig inte!
Jag: Men jag ska bara ha en fanta
Heterokille: Vafan, lär dig umgås med folk
Jag: Umgås med dig eller? Jag tror inte det
Heterokille: Hallå, din vecka är slut. Festivalen e över
Jag: Men din festival tar aldrig slut
Heterokille: Vad snackar du om?
Jag: Nördfestivalen. Ät skit
Korvgubbe: Nästa!
Jag: En fanta tack!
Heterokille: Har du problem eller?
Jag: Ja, du är mitt problem. Taxi!

Not shady – just fierce!

Här kan man återuppleva några höjdpunkter...

Beauty and The Beast

(Tack Andy)

Petter i vår bok: "Usch, jag blir så avtänd av pumpat och solbränt och så får man oftast vaxat på köpet... Och så fort de kommer in på en klubb måste de ta av sig tröjan och visa hur duktigt de har pumpat upp sig. Trying too hard är allt jag säger."

Sen blev Petter tillfrågad att hosta Clean med Amanda and the rest is – som man brukar säga – history...


PS Missa inte You Give Gay People a Bad Name sista gången på fredag på Tribunalen. Det är helt sjukt bra! Helena Sandström förbluffar och rockar.

hahaha

Först och främst - tack till alla tävlande på vår Vogue-bal!
Sen vill jag bara berätta en kul anekdot - hela veckan har jag försökt undvika att falla i fällan media lagt ut, med att få mig att säga att schlager är evil. Jag har varit en superdiplomat. För att jag inte vill halshugga mina fellow puggs. Så ikväll när jag är värd på Clean, och jag introducerar Amanda Lepore för svenska puggor så händer det. Amanda och hennes manager tittar mig djupt i ögonen och frågar: 'Vad är det för fruktansvärd skitmusik de envisas med att spela på svenska Pride hela tiden..? Det låter som musik för gamla...'
So sorry, alla schlagerpuggor...

Vad är en voguebal på Debaser?

Foto: Karin Idering/Rodeo

Helt jävla gala helt enkelt. Jag är rörd, hes och rödögd. We did it! Och Petter du var så fierce! Det fanns ögonblick (som när Makodes House of Hysteria kom en timme för sent, drack upp Army of Lovers skumpa, trashade scenen och snodde alla prispokaler) då jag var lätt osäker på om vi skulle lyckas styra upp det hela med drygt 50 egon i various stages of drag backstage. Men det gick och det blev magiskt. Jag vill verkligen hylla och fira våra fabulösa tävlande och tacka alla mothers och då särskilt Lina, Makode, Åskar och Apollo. Dansarna i House of Virginism broke my heart – de var så bra! Alla underbara tävlande från House of Authentic Flesh! Martin Bergströms fantastiska outfits i House of Sthlm Cru... Robyns vogueande... Dandygänget... Jag vill egentligen bara pressa er alla mot mitt bröst. För "it do take nerve!" att ställa sig där uppe.

Alla som jobbade med – och uppträdde på – festen i går var volontärer. Det här var vår Pride-present till er som ville komma. Så här fierce kan det vara när man gör det själv! Jag tar tillfället i akt att hylla den sjätte bögjäveln Andy Gunnarsson, vår formgivare, vän och stora stöd: killen som gjorde alla flyers, stickers, drinkpinnar, affischer, skyltar och backdrops. Jag älskar dig! Tack Army för att ni stod ut i vår heta och kaotiska loge och för att ni ställde upp för detta evenemang! Jag bugar inför Åskar och våra medsystrars insats vid skivspelarna! Och sist men inte minst: tack Gaia Slawomirska. Min äldsta vän och klippa. Hon vakade över dörren och backstage, var loge-hitler som fick upp alla tävlande på scen och såg till att allt funkade. Utan henne hade inte Stockholm brunnit i går!

(Foton finns upplagda på Rodeo och QX. Meddela oss om ni har bra bilder/filmer från festen!)