Jag var och såg en fantastisk föreställning, DV8 - To Be Straight With You - en vild mix av modern dans, animation, text, dokumentär och film, som behandlar det jobbiga ämnet sexualitet och religion. Regissören Lloyd Newson fick idén till projektet under Pride i London när han och hans pojkvän blev utsatta för homofobi ifrån pojkvännens centralasiatiska landsmän. Föreställningen bygger på hundratals verkliga intervjuer med människor från olika kulturer - homos och homofientliga. Böghatande rastafaris på Jamaica, misshandlade flator i Afrika och muslimska fäder som knivhugger sina bögsöner. Jag tror att många svenskar i salongen tyckte att det var gripande men exotiskt. För mig var det på riktigt. Efter elva år i London är de här frågorna verkligheten, och något man konfronteras med varje dag. Det har blivit hårdare i staden, och alla olika kulturer som bor sida vid sida kanske inte samsas om mycket - men homofobin går som en röd tråd igenom alla extremer. En rastafari i Brixton må ha en helt annan världsbild, än en radikal imam i Hackney - men prova att gå fram till dem, hand i hand med en annan man, så får du de hur enade de blir.
Det som är skrämmande på riktigt är inte bara att våldet och homofobin på gatorna ökar, utan att många homofientliga grupper på riktigt får alltmer politisk makt, sakta men säkert. I ett multikulturellt samhälle är det extremt känsligt att kritisera andra kulturer, och en debatt kvävs ofta under en politiskt korrekt flagga. Peter Thatchell är en Londonbaserad kämpe för mänskliga rättigheter som fått utstå hot och anklagelser om rasism och islamofobi, för sin kritik av Islams syn på homosexualitet. Problemet med de anklagelserna är att man då menar att det inte finns homosexuella i muslimska länder, att man separerar de två, vilket totalt osynliggör homosexuella i dessa kulturer.
Ett uppmärksammat fall i London just nu, som verkligen illustrerar motsättningarna mellan religion och sexuella minoriteters rättigheter är det om Lilian Adele, en vigselförättare som stämde kommunen för att hon som kristen ansåg sig kränkt över att tvingas viga samkönade par. Kommunen har nu efter prövning av fallet fått rätt, och man tycker i det sunda förnuftets namn att Lilian Adele kanske skulle se sig om efter ett arbete hon är villig att utföra istället, men hon ger inte upp och har överklagat. Hela processen kan nu ta år, och det rör sig inte om en ensam kvinnas homofobi, utan mörkare makter finns med i spelet. Adeles rättegångskostnader betalas nämligen av fundamentalistiska The Christian Institute, som ser det som en kamp för kristendomen. Institutet är även emot att lagen om hets mot folkgrupp också skall komma att gälla homosexuella. Och här ansluter sig även The Islamic Human Rights Commision - båda med samma argument: att det skulle hindra deras religionsfrihet och att det skulle kunna arresteras om de citerade sina heliga skrifter.
Det är de här små fallen som gör det läskigt på riktigt - för många små bäckar av politisk makt blir till slut ett hav. Om trettio år kanske det inte är så självklart att vi ska ha mänskliga rättigheter.
Jag har sagt det förr och kommer säga det igen, vi får inte sitta för bekvämt i vår regnbågssoffa, för liberala attityder gentemot olika levnadssätt har kommit och gått i historien. Problemen och motsättningarna mellan religion, kultur och sexualitet har bara börjat. Tro mig - det kommer bli mer i framtiden. London visar tydligt problematiken vi är på väg emot, och det ser inte ljust ut om vi inte börjar prata om det i tid.
