lördag 29 december 2007

Mitt liv i rosa, forts.



När min farmor läste den här bloggen och såg att jag hade lagt upp det här vykortet i våras drog hon sig till minnes hur jag själv var som barn, grävde i gamla fotoalbum och skickade över två dessa två bilder. Farfar hade tydligen redan då konstaterat att jag inte var som andra pojkar. På den översta bilden verkar jag mest intresserad av att studera dockan i dess beståndsdelar, men jag har mig veterligen inte utvecklat några styckmördartendenser trots det (när jag skulle stycka vilt i köket härom veckan konstaterade jag snabbt att styckning inte var en bana för mig). Vad jag gör på den undre bilden lämnar jag åt betraktaren att avgöra...

onsdag 26 december 2007

Krig











Alla som tröttnat på julmat och att lukta på mormor, måste komma till partyt på Göta Källare där jag krigar i en dj-battle ikväll. Mitt dj namn är Baddlover och jag tänker inte bara masha upp electro med 90-talsmördare, jag tänker också lemlästa alla med mina mc:ing skills!
I mitt kapitel i boken dissar jag delar av mainstream-bögscenen, och ikväll tänker jag likt en diskons Jeanne D'Arc, göra mitt för att injicera litet fierceness i alla muskelpuggor! Mouhahahahahaha!
Hursomhelst så är det kvällen till ära ett zoo-tema, så ta fram pälsen, leopardoverallen eller fjädrarna pch festa som ett djur!

söndag 23 december 2007

Fuck Up The Jam
















Jag och Karl Andersson var lyriska. Vi skulle se Technotronic uppträda live! Flyern till Berlins creddiga livelokal Magnet, stoltserade med att det dessutom var "the original Technotronic". Det verkade för bra för att vara sant.
Ända sen jag var tolv år och skrev Pump Up The Jam på svarta tavlan i skolan, har jag bestämt hävdat att Technotronic ändrade musikhistorien. Hela åttiotalet tog slut såfort den första saftiga bastrumman landade på denna odödliga slagdänga. All amerikansk svart musik med Princedrivna New Jack Swing beats låstes in i den gångna eran, och en hård europeisk invasion tog över - med Technotronic i spetsen. Dansmusik tog över listorna och amerikanarna fattade ingenting medan alla studioprojekt från Europa tog hem guld. Technotronic var belgiska Jo Bogaerts studioprojekt. En tuff liten butchflata vid namn Ya Kid K rappade loss över hans hårda bastrumma, och de såg det väl båda mest som ett litet undergroundprojekt. Ya Kid K var inte intresserad av exponering, så som vanligt i denna gyllene era av artifice frontades projektet istället av första bästa svarta snygging som kunde mima, i detta fall blåläppade Felly från Zaire. Sylten pumpade och pumpade, och plötsligt var Technotronic ett världsfenomen. Kontinent efter kontinent föll, när detta monster tog över. När uppföljaren "Get Up" skulle släppas, valde till slut Ya Kid K att fronta musiken själv (kanske miljonerna fått henne att ändra sig), och voila - coolare butchrappare har aldrig skådats! Missy aint got shit on my girl K! Technotronic var en europeisk elektronisk tolkning av svart amerikansk kultur, omförpackackad och såld tillbaka till USA. Och amerikanarna kunde inte få nog! Till och med Revlon hade Technotronic i sin reklam, och vem vet - kanske pumpade det försäljningen av blått läppstift?
Spola fram till idag, och jag kör alltid en Technotroniclåt när jag spelar skivor. London, Berlin, Sthlm eller Polen - funkar alltid! Ingen låt kittlar nervcentrat för spontan allsång såsom Pump Up The Jam. Så döm om min förvåning när de skulle spela på ett liveställe i Berlin. Jag och Karl är såna Technotronicnördar att vi kan sitta och analysera synthen i "Get Up" i timmar, så vi var och hängde på låset i god tid. Vi blickade i en tidning medan vi väntade, och den basunerade ut att "Kitsch ist kult!" Tyskar har alltså börjat försöka förstå ironi.. Hursomhelst så tog det ett tag innan lokalen fylldes upp. Men förutom några andra hardcore fans (puggor såklart, i glittriga catsuits), så var de flesta i publiken möhippenollor. Kontorsarbetande pöbel i "fräck maskeraddräkt" som kommit för partyt "Bad Taste". Alltså ett party för allt som anses vara dålig smak, och därför bara såå kul. Vilken förolämpning. "Kul jacka!" sade en kille i blå afroperuk, och tittade menande på min munkjacka i guld. Jag kände mig som när jag var fjortonårig punkare och granntanten frågade om jag skulle på maskerad. Jag och Karl som diggat alla gamla pärlor i bakgrundsmusiken insåg nu att också den var på skämt. Ja, nu skulle minsann dålig smak hyllas. Gud, så tråkigt när vanligt folk ska bestämma vad som är bra smak, och sedan hitta på ursäkter att få njuta av förbjuden frukt. Kitsch ist kult indeed.. Jag och Karl var til slut snudd på nervösa och hoppades att våra elektroniska hjältar inte skulle märka att de var bokade som ett skämt.. Så gick ridån upp och direkt kallade den bekanta bastrumman som ett lockrop, och vi flockades hysteriskt framför scenen. Mitt i ett glädjetjut tittade jag upp och fryste till. Två medelålders tjocka nördar stod på scen. En svart tant i lackdräkt och pudelpermanent, och en äcklig b-boy wannabe till kille med vit skjorta som envisades med att skrika: "yo yo yo.." De såg ut som eurobandet La Bouche skulle gjort på ett pensionärshem med dålig diet. De var också väldigt måna om att visa hur duktiga de skulle kunnat vara som Rn'B sångare, och tog varje chans att få yla över Ya Kid Ks sång. Fejk. Det här var inte Technotronic. Det här var ett dagens Boney M - alltså underhållning för typ ryska hotellbarer, utan en enda originalmedlem. Såna "band" åker runt världen och uppträder för fyllon på firmafester som glatt sjunger med och resonerar så här: står det Technotronic på flyern så är det det, och därmed kult! Oftast sker detta utan att originalbandet gått med på det eller ens vet om det. Nu höll även jag med - det här var dålig smak. Jag och Karl stormade ut (inte utan att kräva våra pengar tillbaka först förstås), och ojade oss hela vägen till att töma nästa bar..
Idag kontaktade jag Jo Bogaert, mannen bakom Technotronic och vädjade till honom att inte tillåta att detta hån av hans arv fortgår. Som jag skrev i mitt mail till honom, så var jag inte upprörd över att bandet inte bestått av originalmedlemmar. Det hade jag i ärlighetens namn faktiskt inte väntat mig. Vad vet jag, Ya Kid K är idag säkerligen upptagen med att sitta i ett belgiskt flatkollektiv och analysera patriarkala förtryck och koka linsgryta...eller kanske sylt? Hon har nog inte tid att pumpa på scen, och det förstår jag. Nej, som sagt det var inte det viktiga för mig att se originalbandet. Technotronic var ju en studioprodukt, som alltid bytte medlemmar. Det som däremot knäckte mig var att de på scenen var så medelålders ocoola, att de var på samma nivå som publiken i maskeraddräkt som idiotförklarade musiken. De hade väl åtminstone kunnat vara snygga? Felly hade ju faktiskt blå läppar.
Får se om Jo Bogaert svarar. Jag håller er underrättade...

torsdag 20 december 2007

Tidings of Comfort and Joy

Som gammal katolik drabbas jag av en viss (man ska inte överdriva) kärlek till min nästa och självrannsakan när det vankas juletid.

Till min förvåning verkar QX till exempel bara bli modigare och mer genomtänkt för varje nummer medan Komuttan känns allt mer klaustrofobisk, Lili och Sussie borde kanske räknas in bland vår nationalskatt, Andreas Lundstedt visar sig vara en kille med stake och ryggrad, Pride House ska hamna vid Sergels Torg nästa år, polackerna går man ur huse för att rösta bort en tvilling från makten och all brunhöger ur parlamentet, Augustpriset kan gå till en av mina favoritförfattare och när allt kommer omkring kanske Madonna är den riktigt stora gayikonen (ingen verkar vara en sån Hitler mot sina barn som hon - det enda som förlåter reproduktion är om det leder till att barnen skriver en Mommie Dearest). Om jag har tvivlat på er – mea culpa.

Den bästa julsången är God Rest Ye Merry Gentleman med Barenaked Ladies och Sarah McLachlan – inget slår stora, håriga karlar som sjunger stämsång med gitarrer förstärkta av irländska folksångerskor – men det finns inga bra klipp på den så jag tar den nästbästa låten och önskar alla puggor, flator, faghags, transpersoner, bin, fruitflies och flytande identiteter där ute en riktigt God Jul! Det kommer en vår för oss alla (utom polyamoröst asexuella veganer – ni känns så 2007)!

onsdag 19 december 2007

Faghagsnack på Hallongrottan



På Hallongrottan ikväll (onsdag) ska jag (roger) och Faghagförfattarinnan Linda Leopold snacka om hennes bok. Frågeställningar typ:
Varför ser folk ner på faghags?
Vad finns det för maktförhållanden mellan bögar och faghags?
Hur förhåller sig flatvärlden och de straighta till faghags och vice versa?
Och så får vi väl se om det blir lika romantiskt som på bilden.
Ikväll klockan sju på hallongrottan alltså!

måndag 17 december 2007

Kukfest





Vi Bögjävlar jobbar inte bara med att göra Sverige lite roligare, utan kämpar även för våra vänner i öst. Jag är DIK fagazines husband och har gjort party i Warszawa. Det gick vilt till, med pepparkakskukar och skogsgalna strippande polacker. Min egen Leila-lookalike sidekick Badd News Girl och jag var polens egna Svenne och Lotta, och det rockade fett. Som alltid. Polen är ett superhomofobiskt land, och såna här evenemang är inte bara kul, utan politiska manifest! Fag Power Goes East! För mer bilder se: http://www.dik.blog.pl/

torsdag 13 december 2007

Divine intervention


Gudarna och Lizas självbevarelsedrift ingrep som tur var mot denna naturvidriga konsertidé. Lizas ära (allt hon har gjort, inklusive att plåtas stupfull med grönt hår av paparazzi är peanuts jämfört med att bli sedd på scen med Carola) och goda namn är räddade. Can you blame her? Vem hade inte kollapsat i det sällskapet?

Liza Minelli, 63, befann sig i Göteborg för att uppträda på julgalan "A Classic Christmas Night" tillsammans med Jan Malmsjö och Carola. Men showen fick ett abrupt slut. Mitt under ett nummer började hon vingla för att sedan tappa mikrofonen. Strax därefter var Minelli på väg ner för en trappa när hon plötsligt föll till golvet. Enligt ett vittne höll hon sig för ansiktet. Världsstjärnan leddes av scenen och omedelbart till sitt hotellrum där hon undersöktes av en läkare. Minelli var då i ett sådant tillstånd att hon fördes till ett sjukhus.

(Källa: Expressen via MSN News)

Läs mer om det hela här och här.

Polsk julfest


Jag är utsliten efter min korta vistelse i Sverige, men mer om det någon annn gång. Innan jag pustar ut i Berlin ska jag åka på en liten östeuropeisk miniturné.
Bille bara dela med mig av världens bästa namn på en julfest, i Warszawa såklart..

tisdag 11 december 2007

Ett tempel till torson


Ända fram tills för några dagar sedan hade jag inte orkat sätta min fot på Abercrombie & Fitch i London. Jag hade redan hört om att det stod en tvättbräda i entrén som man kunde bli plåtad tillsammans med, och visst det gjorde det. Eftersom det var en kall dag fick han ha på sig en varm jacka men utan något under. Det är ju Torsons Tempel.

Inne i butiken är det hangarkänsla, högt i tak, nersläkt, spotlights på kläderna, pumpande housemusik, väggmålningar föreställande atleter. Det är en gayklubb maskerad till klädaffär.

Egentligen hade jag här velat posta min reaction video à la 2girls1finger, men ni får använda er fantasi. Det ligger inte alltför långt ifrån tjejen nedanför.

(Bilden har flickraliaset 8lettersuk tagit. Tack.)

lördag 8 december 2007

Vad jag skulle lagt på Maja Lundgrens säng istället för en barntröja...


I dessa reproduktiva tider är det viktigt att värna de få barnfria zoner vi har kvar efter att rökförbud och handikappanpassning (läs barnvagnsanpassning) har fått härja fritt. Som Roger påpekat i P1 flera gånger har stora delar av hbt-samhället sviktit oss och blivit breeders av den värsta sorten och vi får hänga fast vid de små sköra allianser vi har kvar som strider för en vuxenvärld. Tiggare har aldrig fått vara kinkiga så vi får söka oss till de få kvarvarande barnslösa inom heterovärlden för stöd.

På Modernista ska vi snart (äntligen) komma ut med det bästa ur Andres Lokkos samlade produktion på facila 1578 sidor. Bland de senste tillskotten i samlingen finns dessa tankvärda punkter som ni kan råka lägga i fickan på vänner och bekanta i fertil ålder (klicka på bilden för att kunna läsa om ni inte har ovanligt god syn) tillsammans med ett lämpligt urval preventivmedel.

torsdag 6 december 2007

Radiokabaret


Jag gör en snutt av min kabaret "Heart Of Klaus" i Lantz i P4 vid tvåtiden imorgon. Alla som vill ha lite 30-tals nazitysk pop-pourri, kan lyssna då..

onsdag 5 december 2007

Senaste lågvattenmärket


Vi bögjävlar är inte mindre folkliga än att vi embrejsar folkets humor. Ja, jag är ju allmänt känd som bögjäveln med den lägsta nivån av humor, och just nu är det roligaste jag vet den senaste Youtubeflugan - att visa sidorna 2girls1cup och 2girls1finger för folk man känner - helst mamma och pappa. Sen filmar man deras reaktion och lägger ut på Youtube.. Vi lever som sagt i bibliska tider, domedagen är nära.. Hysteriskt kul!

lördag 1 december 2007

Bögjävlarfajten

Gudarna ska veta att det inte är särskilt lätt att försöka göra livet lite roligare i hbt-världen i Stockholm. Ta till exempel Bögjävlarnas Voguefest under Pride i somras. Ett - tyckte vi – kul sätt att förverkliga våra ideér om DIY i praktiken, och samtidigt damma av lite hbt-historia.
Men, till min stora förvåning pågår FORTFARANDE efterspelet till festen i den, ibland lite sekteriktiska, tidningen Kom Ut. Först genom en debattartikel där Voguelaget House of Authentic Flesh tar all ära och redlighet ur arrangemanget. Det blir som en felsökningsguide till hur många fel man kan göra i hbt-pk-världen. Inget var rätt – det var fel jury, fel vinnare, fel saker som lyftes fram och hyllades.
Sen fortsätter bögjävlarbashingen i numret efter. Där är det Inti Chavez Perez som i en scen i sitt eget reportage får ett utbrott över Voguefesten. Jag har försökt ta ut de centrala citaten ur scenen. Jag vill citera mycket, för jag är så fascinerad över tankegångarna här:

-Jag är arg. Åh vad arg jag är! säger jag och hör att jag låter som en tonåring.
Det har gått några dagar sedan Bögjävlarna höll voguebal och ännu har inte ilskan lagt sig. Jag försöker vara glad för att Bögjävlaran orkade arrangera en bal i Stockholm och att det ledde till att vogue blev uppmärksammat i Sverige. Men det funkar inte.
---
Problemet handlar om utrymme, som ju är en typ av makt. Bögjävlarna gjorde sig själva till representanter för vogue genom att prata om vogue som om det var något som inte längre finns. De talade hela tiden om vogue som historiskt och osynliggjorde att kulturen lever också idag.
---
Det är som att bara för att de är vita kan de ta vilken plats som helst utan att tänka efter, men om en svart person skulle vilja ta en vit persons plats till exempel på en teaterscen så vorde det en konstig grej. Vissa vita tror ju att allt kan tillhöra dem eftersom de tycker att vit är en neutral färg.
---
Det är som att de tyckte att de gjorde en bög-grej när de arrangerade en bal, men det gjorde de ju inte. De gjorde en icke-vit bög- och transgrej. Men det struntade de i. De ignorerade att det finns en skillnad mellan vita och icke-vita och tyckte att "vadå, vi är ju bögar".


Förutom att Inti på ett mycket effektivt sätt här osynliggör Makode (som alltså var med och tävlade), så tycker jag ungefär såhär.
Vi tyckte att det var så jävla grymt att vår fest var så blandad, att verkligen alla sorter, storlekar, färger och sexualiteter stod på den där scenen. Att så många kröp ut ur sina respektive ghetton och partade tillsammans. Men då blir det också skrubbsår, blåmärken och armbågar i magen. Det är de mötena som vi förhoppningsvis - allihopa - kan lära oss saker av.
Ingen är ledsnare än jag (och de andra bögjävlarna) omnågon kände sig kränkt eller undanskuffad under kvällen, och gud ska veta att vi är öppna för kritik - vi har ju gjort en hel bok där vi bara gnäller på andra. Men att det var fel att vi överhuvudtaget arrangerade festen, vilket är undertexten i Intis känsloutbrott, där går nog min gräns.

Vi hade massor av spekulationer kring varför det händer så lite i stockholm, varför diy:andet nästan är obefintligt. Nu känns det som om vi kanske fick facit. En fest på debban blir plötsligt sommarens största sexualpolitiska händelse, och vi anklagas till och med för att i stort sett ha snott vogueingen från alla icke-vita hbt:are, och gjort den vit och bögig. När vi faktiskt ville uppmuntra till att det skulle hända lite i stan.

Och det är här jag tror kritiken blir kontraproduktiv. För vad är det för klimat som de här artiklarna egentligen visar upp. Vi Bögjävlar är rätt så luttrade, men hur kul och lustfyllt känns det att hitta på saker i Stockholm?
För vad är det egentligen som hindrar någon annan från att sno Vogueingen tillbaka, om vi nu har stulit den? Blir inte det intellektuella grupprunkandet rätt meningslöst om man inte kombinerar teori med handling? Blir det inte lite mer lustfyllt om man ordnar en ännu bättre, mycket roligare fest istället för att bara gå och gnälla.
Till och med vi Bögjävlar har ju slutat med den tråkiga taktiken.

Old school-terror

Vaknade sliten efter att ha varit värd för ett kontrollerat kaos till fest på förlaget och i sådana lägen är det alltid bra att söka upp sina bästa old school-ögonblick på youtube för den rätta snuttefiltskänslan (speciellt som jag var lite ledsen över att jag missade DIK-festen i Berlin som blev lite av en Petters one-woman-show enligt Roger som också var där). Bättre än så här blir det nästan inte i min bok: i TV-showen Liza with a Z möts Bob Fosses geniala koreografi med en Liza som är så long-legs-with-attitude-outstanding att man baxnar. Det är 1972 och Bob Fosse har just regisserat och koreograferat Liza i Cabaret. Petter brukar kalla såna här infall hos mig för old school-terror... Håll till godo:

lördag 24 november 2007

En läderpuggas bekännelse


Dagens citat kommer från en läderpugga på nätet:

"Love leather - the material, but not the scene with its extreme sex habits and promiscuity"

måndag 19 november 2007

Porno Disco


Jag och min kompis Yehrin startade ett artschoolband för hundra år sedan när vi gick på StMartins.. Här är en av våra fantastiska videor inspelad under en karaokekväll på en gangsterpub i östra London, filmad av ingen mindre än Susanne från i-D Magazines favorit - topless industriella beats bandet No Bra.
Älskar avslutningen när karln summerar allt som ett "middle class sort of thing".
Enjoy!

onsdag 14 november 2007

Ett Hus Med Tretton Flator


Det finns en himla massa roligt i Kom Ut, men det här är en av mina favvisar:
"Ett tävlande hus som bestod av ett par flator, ett par bögar och nio personer av varierande queera identiteter kallades av bögjävlarna för ”ett hus med tretton flator”. Denna okänslighet för andras identiteter och uppdelande av folk i straighta, bögar och flator osynliggör transpersoner och andra utanför kategorierna på ett rätt brutalt sätt.."

Varför inte kunna ta det som en komplimang undrar jag som ofta blir kallad flata. Jag ser ju ut som en ibland, så kalla mig vad ni vill. Jag säger som RuPaul: "You can call me he, you can call me she - as long as you call me."

Illustration av den sjätte Bögjäveln med ganska varierande queeridentitet - Andy Gunnarsson.

fredag 9 november 2007

Faghagjävlar


Atlas förlag har gått över från puggor via relations- och genusförvirrade straighta till faghags denna höst. Boken är mer av en Faghag- så funkar det än en Faghagjävlar, men det är kanske i den ordningen saker måste få ha sin gång.

I väntan på jävligare faghags och mer analys kring ämnet skulle jag vilja lyfta fram tre fantastiska faghagögonblick ur litteraturhistorien (av vilka två liksom av en händelse har kommit ut på Modernista och den tredje kommer på samma förlag om ett år):

A) Linda i Sara Lidmans Bära Mistel är kanske den största svenska litterära faghagen någonsin. Hon bär på all den sorg, fascination, förnekelse och styrka som en faghag kan känna. Här blir faghageriet inte bara en verklighetsflykt utan också en fantasi om att få objektifiera mannen.

B) Dagdrömmens och den självförnekande passionens drottning Marguerite Duras var så klart en faghag (och som alla sanna faghags hatade hon bögar lika mycket som hon inte kunde leva utan dem). Emily L. är en roman som liksom uppstår i en faghagrelation när Marguerite och hennes unge homosexuelle livskamrat Yann (som tog hand om henne mot slutet – det är att vara fag åt sin hag!) sitter på en bar vid havet och hittar på historier om personer de ser vid ett annat bord. Detta i väntan på att det ska skymma så att Yann kan ge sig ut för att ragga bland sanddynorna (boken kommer nu med fantastiskt förord av Sara Stridsberg)

C) Mamman i Tennessee Williams Plötsligt i somras – den kvävande mamman och überfaghagen i ett som spelar bete och entourage i sonens raggningsräder runt om i världen och som till slut lobotomerar sin yngre efterträdare i rollen. Båda faghagsen legendariskt spelade av Katharine Hepburn och Liz Taylor i filmatiseringen från 1959.

OCH SOM BONUS: den skvallrigaste boknotisen ever, saxad ur senaste Rodeo:

"Alla som någon gång hånglats upp av Linda Leopolds man Fredrik Strage en sen natt på Stureplan förstår vem den här boken egentligen handlar om. Nu undrar vi bara vad Peter Wolodarski har för kodnamn i boken, enligt uppgifter är han ju trogen kretsen kring författaren."

Ja du, Björn... Boken är ju tillägnad Fredrik så det var ju liksom rätt obvious. Annars kul att just du ska ägna dig åt litterär tvångsouting. Ska vi prata om alla detaljerna och kodnamnen i romanen Jag går bara ut en stund?

PS. Vi bögjävlar gillar inte outing. Vi tycker alla ska stanna kvar i garderoben. Särskilt ledarskribenter på högerkanten. De är mycket intressantare när de måste sublimera, dölja och antyda. Och vad känns mer old school än att få hångla lite med gifta män på Spyan? Man kan rent av säga att vi går varvet runt. Nu kommer vi snart att hylla Madonna bara för att hon hatar sina puggfans. DET gör henne till en sann faghag.

Hedge your bets

Från Popbitch:

"Jimmy Somerville says on Gaydar that he likes having sex with men in suits. They have to wear a double cuff shirt, preferably pink, and cufflinks."

Just det där med att den ska vara rosa är spännande eftersom jag nyss läste att vit skjorta anses vara lite rookie och fegt bland London's investment bankers och hedgies. Slutsatsen är sålunda att Jimmy Sommerville har en hedgefund manager-fetisch. Snacka om modern fetisch.

onsdag 7 november 2007

You gotta taste all the fruit...


Som sann förespråkare av empirisk puggografi begav jag mig nyligen till två av S:t Petersburgs största puggklubbar: Central Station och Greshniki (Syndarna). Utanför Central Station möttes jag av en rätt gladlynt hop som skanderade nazistiska slagord. De såg inte värst hotfulla ut och ingen i kön verkade bry sig om dem nämnvärt. Den lesbiska dörrvakten sa bara helt lakoniskt att "det är fotbollsfans som druckit lite för mycket". Inte mer med det. Att hota varandra med gaskammare är en vanlig fredagskväll i Ryssland.

Denna kväll var det Tutti Frutti Night. Inträdet var rätt högt – närmare 200 svenska spänn. Väl inne insåg jag både vad pengarna gick till och vad Tutti Frutti innebar... lite överallt på barer, soffor, bord och i trappor låg det nämligen nakna killar med skivad frukt på kroppen. De bjöd ut äpplen, bananer, apelsinklyftor, päron... you name it. Samtidigt gick det omkring Carmen Miranda-transor och delade ut ananas och bål.

Jag tänkte på good old Mae West och hennes You gotta taste all the fruit, men likt en tecknad djävul dök min kompis Martin (som jobbar på svenska konsulatet i Petersburg) upp på min högra axel. Han hade nämligen ondgjort sig över alla svenskar som råkar ut för date-rape-piller i Ryssland och i bästa fall vaknar nakna i en rännsten. Det slutade med att jag bara fingrade lite försiktigt på päronen och drack min Heineken på flaskor som jag krampaktigt höll fast vid. Vid en av de många barerna (man väntar aldrig länge på service i ryska barer) började jag prata med en kille från Chabarovsk och fick den där typiska rysslandskänslan som lätt infinner sig när man försöker ta in detta ofantliga och galna land och göra det begripligt för sig. Hans stad på ca 700 000 invånare ligger några mil från den kinesiska gränsen, 8500 km öster om Moskva och 800 km från nästa större stad (Vladivostok). Det är helt galet. När han dessutom berättade att de har vilda tigrar i det området kände jag bara att allt var lite svårt att ta in. Här sitter en blond europé och pratar med mig och verkar ha hyfsat uppdaterade popkulturella referenser (efter någon sorts västerländs norm) och så bor han 30 km från Kina... Han berättade också att de hade haft en gayklubb i Chabarovsk, men att den hade stängt nu för alla puggor raggade ändå bara på nätet... Nu får jag sms från Sibirrien från honom där han berättar om sina dejtingäventyr i Sibirien.

På Greshniki var det trashigare, mindre helrör och champagneflaskor och mer uppenbar prostitution. Jag stod och pratade lite med en amerikansk daddy från Philly som var rysslandsfrälst. Det var kul. Ett tag. Den stora attraktionen på stället är annars en toalettstol inne på klubben som bara står där rätt upp och ner och som folk pissar i då och då för syns skull.

Bilden ovan är från Central Station. Jag har hittat den på nätet. Tyvärr hade jag inte råd att betala de hutlösa avgifterna för att få fotografera på stället. Det ni ser är ett av tre dansgolv. Go go-killarna såg ut ungefär som på bilden fast med Josephine-bananer runt midjan. Det var ju Tutti Frutti Night – och namnet förpliktigar. Stället var fyllt av den där sortens anemiskt snygga, märkesklädda kloner med fructisfrisyrer som befolkar puggställen från Warszawa till Prag, Kiev och Talinn. De är glada, dansar mycket och dricker sprit på dricksglas. De är ju inga cutting edge trendsättande klubbkids på något sätt. Men de får Lino att kännas som en mycket, mycket avlägsen avkrok av världen...

tisdag 30 oktober 2007

I Was Robbed By Two Men


Ärets bästa fitnessvideo! Om det är så här kul med friskis och svettis, så hoppar jag på direkt. Videon och estetiken påminner mig lite om min gamla video "Fashion Kills" - fast jag kunde aldrig uppnå den här briljansen! Njut!

fredag 26 oktober 2007

Scener ur ett bögskap

Vi i Bögjävlar refererar ofta till filmen The Boys in the Band som vi alla sett på Rogers kopia inspelad på Kanal 5 med bisarra tv-avbrott för reklam för Kopparbergs med Ronny och Ragge. För den som inte känner till filmen: The Boys in the Band (eller Oss pojkar emellan som den hette på svenska) var off-Broadway pjäsen som blev Hollywoods första stora mainstreamsatsning på bögarna och regisserades av mannen som senare skulle göra Excorcisten och Cruising.

The Boys in the Band blev väldigt impopulär när puggor skulle bli starka, stolta, lyckliga och fina och var en av filmerna som fick sig en omgång i dokumentären The Celluloid Closet. På så sätt är den en relik som bögvärlden fortfarande inte har rehabiliterat – den finns konstigt nog fortfarande inte på DVD, men ska tydligen komma ut maj 2008.

Jag har en känsla av att den kommer få en viss upprättelse, även om den uppenbarligen är från en annan era (pjäsen hade premiär 1967, innan Stonewall). Samtidigt är det så mycket som är sig likt. För trots alla prajder och partnerskap och AIDS-kris och gud vet vad så känner man igen sig i fjolligheten, bitchigheten, hur puggor förändrar sina beteenden när den "strejta" mannen kommer till festen, hur enkelt den småelaka humorn och pikarna kan ändra mening när den glada och kamratliga stämningen försvinner ner i ett träsk av allvar.

Här är i alla fall ett klipp när min favoritkaraktär Harold, födelsedagsbarnet, gör entré. En del av mig skulle alltid vilja vara som Harold. Scenen är också en bra bild över hur det är när vi bögjävlar träffas alla på en gång.

torsdag 25 oktober 2007

Log Cabin-inlägget


En liten reklam i tunnelbanan upprör homosverige. Jag tänker inte uttala mig om den eller ens reaktionerna, min bögjävlarvana trogen föredrar jag att rikta blicken mot oss själva i stället.

Det främsta argumentet för homoäktenskap från svenska debattörer – som jag förstår det – är att alla borde vara lika inför lagen, att det handlar om jämlikhet och att det är en sorts diskriminering att utestänga homosexuella från äktenskapet. Och eftersom alla inklusive mördare, våldtäktsmän, män och kvinnor som har varit gifta tio gånger samt dem som slog sin förra partner får gifta sig tror jag vi kan konstatera att det är ett mycket starkt argument.

Men sen då? Är äktenskap för bögar något bra? Vill alla som propagerar för äktenskap också att homosexuella ska stadga sig i större utsträckning? Eller vill man bara ha vi ska ha möjligheten och tycker resten är oviktigt?

Det är kanske inte underligt men i alla fall intressant att det inte finns några svenska Andrew Sullivan eller Jonathan Rauch, två exempel från den amerikanska debatten där det finns en uppsjö tyckare och tänkare som slår ett slag för homoäktenskap för att de tror att det är bra för homosexuella (Rauch hävdar till och med att det bra för alla andra också).

Fast varför är det så? Varför finns det inga konservativa röster i det svenska gaylandet? Varför är det ingen som tycker att det vore bra om bögar gifte sig och blev monogama för att det statistiskt sätt för med sig bättre ekonomi, bättre hälsa, längre liv till exempel? Varför är det ingen som kritiserar bögvärldens promiskuitet och hävdar att det finns en stark koppling till dålig självkänsla och självdestruktivt beteende? Jag skulle önska att debatten mellan bögar var mer varierad, mer som den där regnbågen kanske. Det skulle vara berikande för alla eller?

Samtidigt kan jag tycka att hela idén med homoäktenskap är lite av en hägring. Vi har ju inte ens en diskussion om hur man ska få till en bra relation. Bögar är ju trots allt inte så bra på att ha långa förhållanden, även om det naturligtvis finns väldigt många undantag så tror jag (och nu pratar jag helt utan att ha vetenskapliga fakta så om någon har statistik, feel free to butt in) att procenten bögar som aldrig har haft ett förhållande som varat längre än ett år är väsentligt högre än hos heterosexuella män. Kan vi inte börja där? Vi snackar ofta om att vi inte har några positiva förebilder eller inte tillräckligt många, men ärligt talat är det verkligen där skon klämmer? Jag tycker vi kan börja här: är det inte så att bögar innerst inne tror att det är deras utseende som hjälper eller stjälper dem – att om de bara kunde bli lite snyggare, lite smalare, lite mer tränade, lite mindre fjolliga eller lite yngre så skulle de bli mer attraktiva och kunna träffa den rätte? Jag har bara en sak att säga: Eh.

fredag 19 oktober 2007

Och nu... lite konstporr!



I går gick jag på den fantastiska utställningen Seduced: Art and Sex from Antiquity to Now på Barbican. Det var en ganska mastig utställning med många kroppar, kukar och fittor men man kände trots det att det kanske inte är så att det är för mycket sex i det offentliga rummet utan för lite. Det fanns en så otvungen lust i många verk och en sorts köttslig glädje löpte genom utställningen. Jag tycker att det är alltför sällan man ser något liknande i dagens bögkultur, men jag antar att Tom of Finland är ett exempel på något liknande, och varför inte kanske även en film som Shortbus.

Man känner nästan för att tvångskommendera hela den svenska bögvärlden att gå och se Seduced, jag tror att det skulle vara bra om lite mer av den där frigörelseandan kom tillbaka. Och jag tror också att det skulle vara intressant att försvara och förklara kopplingen mellan bögar och sex. Är det inte dags att prata om vad som är bra med den och berätta varför den finns där?

Well, innan jag blir helt Regina Lund här är det nog dags att jag slutar. I stället bjuder jag på lite konst:



torsdag 18 oktober 2007

lördag 13 oktober 2007

McDonna


Jag har inte sagt det på ett tag, ja kanske rent av fem minuter - så varför inte säga det en gång till? JAG HATAR MADONNA.
Så. Nu känns det genast bättre. Den här gången provocerades jag av en hemsk myspace profil, som en ännu hemskare pugga skapat. Jag tänker inte tråka er till tårar med alla banala statements människan kom med (Ibiza och gymet.. wow), men det som fick mig att spy var att han satt en bild på Madonna som sin huvudbild. Madonna och jag är ett liksom. Ett spädbarns syn på mamma är mer sofistikerad. Varför? Vad har Madonna gjort för att förtjäna alla dessa hjärndöda puggors blinda solidaritet? Ok, hon snodde litet grejer från puggkulturen för nästan tjugo år sen, när puggkultur fortfarande var intressant (innan alla upptäckte Ibiza, och vi fick leva med Housemixar från 95 i en evig helvetisk loop) - men sen då? Vad har Madonna gjort för oss? Jo, hon har gått med i en sekt som förkastar puggor. Great! Let's worship her!
Nu är inte jag den som är den. Att tanten har en komplicerad inställning till sina lojala puggfans är inte mitt största problem. Jag använder mest det som ett vapen. Madonna är ju inte den första av det slaget. Svunna tiders gayikon numero uno - Mae West, hade en högst förlegad syn på puggor. Hon såg oss som kvinnor i mäns kroppar, högst pitoreska varelser. När tant West strosade nerför gatan, brukade hon vinka om hon såg en fjolla. Som till barn ungefär. Och det förlåter jag helt, för Mae var ett sånt praktfreak. Totalt lost, och som bäst när hon som döv nittioåring propsade på att spela ung vamp, innan hon åkte hem till sitt ensamma gamla kyffe. Go Mae! Hollywoodlegenden Bette Davis hade en liknande syn på oss bajspackare, men hon var också en gayikon som förtjänade sin titel. En total häxa. Misantrop bortom ord. Great. Då är allt ok liksom, när man hyllas av freaksen och liksom är ett själv - medvetet eller ej. Att vara precis lika skruvad och sårbar som vi andra är alltid acceptabelt.

Men så återkommer vi till dagens gayikon, Tant Ciccone. Här har alla förlåtande freakdrag medvetet skalats bort, och hon har gjort allt för att bli normal. Genmanipulerad bourgeuois. Strategiskt normal. Hon gifter sig med vad hon uppfattar som en alfahane, går med i en böghatande sekt och spelar kärnfamilj. McDonna. Hon adopterar ju inte ens barn för att tillfredsställa ett riktigt behov av att hjälpa, utan praktiskt taget sliter svarta bebisar från sina pappor, för att visa vilken fin människa hon är. Neurotiskt oäkta. Finns det något tråkigare? Om det fanns någon välvilja kvar hos mig gentemot Madonna, så dog den när jag genomled hennes senaste kalkon, dokumentären "I Am Going To Tell You A Secret". Inte nog med att hon där visar sig vara helt urblåst och leverar hjärndöda pekoral om att "det skulle råda fred på jorden om barn bestämde" (please - det skulle vara konstant krig, get real) - hon begår den ultimata dödssynden. Hon är nämligen dötrist.
Men som sagt, jag är inte den som är den. Jag måste inte alltid vara motvallskärring, åh nej. Jag har liksom alla andra omvärderat Britney nu när hon är ett vrak. "Knarkande plufso fuckar sin karriär och vinner allas sympati". Fab! Brittan har gjort sin plikt som kändis, och gett alla något att vara paffa över. Nu behöver hon bara göra en låt med Amy Crackhouse, så får hon snart framsidan på i-D. Bästa PR-tricket för en dalande karriär, sedan Kylies cancer.

Så än finns det hopp för Madonna. Om nu t.ex Lourdes skulle få ätstörningar, göra en Victoria Sellers och börja hora i Hollywood för att slutligen skriva en bok om hur mycket stryk hon fått, och att mamma Ciccone tvingat henne att äta bajs... ja, då kanske jag förlåter allt. Då kanske jag till och med tycker att kärringen är gala. Först då kan jag äntligen stämma med i alla bögkörer som lovsjunger henne. "Okej då- hon är väl ett geni". Men tills dess sitter jag med armarna i kors, är bitterfittig och förstör för alla stackars Madonnafixerade bögar.
Nu skall jag gå och lägga mig, och tänka på hur mycket jag älskar Michael Jackson sedan han tappat näsan i en tolvårings famn, och kanske grubbla litet över Prince.. Han var ju som bäst när han flippade och döpte om sig till en hieroglyf.. Men har inte han repat sig på sistone? Liksom kravlat sig upp ur ruinen, och känns litet väl lyckad och stabil igen.. hmmmmmmmmmmmm

fredag 12 oktober 2007

The Saddest Beard in the World

Alltså, jag vet att det är typ jag och Bergqvist mot världen, men jag gillar verkligen inte Antony. Jag har inget emot wuss folk, har nog ätit mjukglass och gråtit till både In Gowan Ring och Beirut. Hur som helst är jag beredd att ompröva min ställning i frågan efter att ha sett hur hans fanboys ser ut. Vore jag bara snäppet mer tysk ohämmad skulle jag nog brista ut i ett woof.

torsdag 11 oktober 2007

Kill Kill Kill

Jag förstår alla som vill döda bögar när jag tar del av franska Youtubefenomenet Pedj & Kelly. Sjukt nog så kallar de sig strejta (my ass). Vi lever i sjukt bibliska tider, och botten är nådd. Romarrikets sista dagar var ingenting jämfört med idag. Jordens undergång är nära. Goodbye cruel world...

tisdag 9 oktober 2007

From Russia with Love


Men inte hinner jag kolla igenom mina födelsedagspresenter inte för nu sitter jag snart på ett plan över finska viken och rapporterar till er från puggorna i Novgorod och S:t Petersburg.

Ikväll hade vi ett samtal om den gamle Thorsten Jonsson på vår litterära salong på Modernista och jag vet att man inte ska hobbypsykologisera, men var inte hans homofobi lite av det där smygisslaget? Alla hans kvinnor är en femme fatale ur en serietidning eller noir film och han verkar så mån om den manliga vänskapen... och det är något mer, lite svårt att sätta fingret på. Jag vet, jag vet... ni tror jag vädrar puggor överallt, men det var länge sedan jag var så frapperad. Här kan ni för övrigt se en bild på honom.

fredag 5 oktober 2007

Q: Vad ger man puggan som har allt?




A: Porr!

Därför får Stefan, som idag firar sin 23-årsdag på Modernistas märkliga kontor (de har en sorts vallgrav i mitten av lokalen), ett paket med Pure från Cazzo, Nailed från Mustang och My Own Private Cracka Ho från Black Sugar inslagna i aluminiumfolie av mig om ett par timmar. Det rör sig om bättre begagnade presenter från min korta period som porrblogggare, (jag är pank och arbetslös, OK?) och jag har sett alla tre. Av Pure minns jag inte så mycket. Det är en av Cazzos snällare produktioner och jag har för mig att den handlar om ett par som går skilda vägar på en sexklubb och träffar en massa halvspännande pseudoskins som utför sexuella tjänster. Nailed vill jag minnas var riktigt bra. Brendan Davies som pryder omslaget ser ut som en blandning av Keller och Beecher från Oz och historien är så där lagom porrklyschig, typ, orgier på bilverkstaden, poliser kommer dit, mer orgier följer, ja ni fattar. Men självklart är det My Own Private Cracka Ho som är juvelen i samlingen. Filmen är helt klart så där men fatta vilken bra spoof-titel. Sen är det kul att rollistan lyder "Julius, Mr Saki, Jerome Fire, Ass Professor and Cuban Redd as the cracka ho". Undrar om det är bra eller dåligt på ett porr-cv att spela "the cracka ho"? En annan rolig grej är att jag upptäckte, när jag flyttade omslaget till ett fodral som var lite helare att Black Sugar på insidan av detta gör reklam för sin nya titel. Vad den heter: White Men Get Jumped.

Vi väntar oss givetvis omdömen från Stefan om dessa titlar inom en snar framtid.

onsdag 3 oktober 2007

Petter "Pretto" Wallenberg


När jag egentligen borde jobba, brukar jag googla nonsens - ni vet, jag knapprar in ordet "harlequin baby" (prova), någon nittiotalskändis, skolkamrat eller mitt eget namn och ser vad som kommer upp. Den här gången fick jag en chans att litet fördröjt se reaktionerna på min debattartikel i Aftonbladet för ett par månader sedan. Jag orkar inte älta om den, men eftersvallet är fantastiskt.
Ok, för er som hade bättre saker för er under Pride, så måste jag kanske förklara att artikeln var ett öppet brev till Glenn Hysén, inför hans Pridetal. Glenn hade ju sagt att han inte "hade någon aning" om vad han skulle tala om, så jag gav honom lite tips. Tja varför inte snacka om bögen han slagit ned för några år sedan? Inte nog med att Glenn ignorerade incidenten - Pride visste inte ens om det när de bokade honom. När sen Glenn blev tillfågad, viftade han bort det hela med att "den jävel måste varit sjuk i huvet - Jonas Gardell skulle nog inte göra så!" Hehe.. Glenn har nog inte träffat Jonas på SLM..
Men nu handlade artikeln inte om Glenn som person, han är totalt irrelevant. Visst, säkert en hygglig prick, varken fiende eller hjälte - bara en vanlig medelmåtta. Förutom att han är bra på att sparka boll, men det finns det ju bögar som är också. Kan inte de tala istället?
Min kritik var såklart mot Pride, som inte ens gjort sin research när de bokat honom, "Va, har han knackat bög? Det visste vi inte..!"
Om det varit en medveten strategi för att snacka om reaktioner, gränser, våldsbrott etc, så hade det varit fab! Men det var det ju inte, utan istället luktade det litet pinsam offermentalitet. Så här undrade jag i Aftonbladet:
"Varför tillfrågade man då dig från början? Var det bara för att få bekräftelse från heteromannen, den stora fotbollslegenden – att vi är ok? Att alla bögar inte är ”sjuka jävlar” som drar skam över sin grupp, utan nu har vi minsann blivit accepterade när Glenn Hysén välsignar oss.
Det duger inte. Jag trodde vi rört oss vidare. Jag vill inte ha en festival som ber om acceptans, hur futtig denna än må vara!"

Kalabalik utbröt! Någon som heter Anderz Hjelmberg intygade at Glenn visst "accepterar homosexuella" och är den som i deras umgänge faktiskt "kramas mest". Han tillade att han under talet skulle "stå i lackdress så långt fram jag kan och jubla högt"! Ok.. Jag säger som min homegirl New York i dokusåpan "Flavour Of Love" - "these bitches are so stupid I only have to dig the hole and they fall into it.."
Snabbt lyckades Glenns spökskrivare fixa ett rörande tal, och rädda den pinsamma situationen (jag kan se framför mig Glenns pr som diplomatiskt säger: "nja, nu tror jag vi använder andra nyckelord än 'sjuk jävel'.."), och Pride låtsades att de bokat honom för att belysa den här frågan.
Döm om min förvåning, när det inte damp ned något tackkort från varken Pride eller Hysén, trots att jag räddade deras oigenomtänkta blunder, så jag avslutade Pride med att hoppa in i vipbåset och dricka all champagne, inför en och annan isig blick. Skål! Hick! Därmed lade jag radikalhatten på hyllan för denna gång, och glömde hela grejen.

Tills idag när jag såg hur jag rört om i varenda liten bloggkittel därute. Petter "Pretto" Wallenberg var ett smeknamn som jag tyckte var ascoolt - fast det bästa var när någon beskrev mig lite nedsättande som "riksbög". Ha! I´ve made it! Nu skulle mamma blivit stolt, det är ju nästan som att bli Jonas Gardell!

Jag förundrades mest över att alla strejta män blev så arga att jag dissade idéen om Glenn som Pridetalare. Det verkade som om jag begått helgerån att vilja neka honom den äran. Men hallå, de talar ju överallt annars, måste de babbla även på Pride? En bloggare Edwertz undrade om Pride minsann inte skulle stå för tolerans och förstående, och menade att stackars Glenn nu var utfryst. Tillåt mig gapskratta.
Jag bara undrar, vill ni så gärna vara med på Pride? Så jävla kul är det faktiskt inte. Ni kan jättegärna få ta över bögvärlden, om ni vill. Take it, it's yours. Jag donerar den härmed till er. Ni får ta över all pissig musik, och allt trauma. Men om ni verkligen vill ha kakan, så kan ni inte bara plocka russinen. Ack nej, ska ni vara med så får ni stå ut med bra mycket mer än litet tafs på toa..

Jag avslutar med mina favoritmeningar från någon som snott Daniel Björks smeknamn, alltså "mediahoran":

"Petter Wallenberg är totalt jävla dum i huvudet. Stöter ni på honom på en offentlig toalett se då till att ta den idioten ordentligt mellan benen!"

I wish. Jag längtar och trängtar.

tisdag 2 oktober 2007

Anonymisering revisited

Ibland kan jag bli så trött på att ha något att säga om puggor. Eller snarare, jag känner att jag har sagt det förut. Det känns som om jag ältar samma saker om och om igen.

När jag skrev mitt kapitel till bögvärlden fanns det en poäng i att utveckla anonymiseringstanken fullt ut. Tydligen var det ändå inte tillräckligt eftersom så många har uppfattat det som om jag pratar om en stil. Men anonymisering är inte en stil, det är något som ligger under eller över eller bortom stilen. Det är en strategi, en kompromiss vars yttersta uttryck är vit t-shirt, jeans och kort hår. Anonymiseringen påverkar över alla stilgränser och handlar i grunden om att gömma puggan.

Men det ska sägas att jag är oerhört fascinerad av kombinationen mode och bögar. Det snackas ju mycket om att bögar ligger bakom att kvinnliga modeller är så smala (för att de vill att de ska se ut som pojkar) något jag tror är helt fel.

Däremot finns det en intressant diskussion kring hur homosexuella designers idéer om män och manlighet påverkar herrmodet. För helt plötsligt måste de sätta in sig själva i ekvationen. Och då blir mode politik. Ska de göra något som känns bögigt eller något som är straight? Vilka män ska vara deras muser? Vilka ikoner utgöra deras inspiration? Vilka subkulturer?

I stället för att börja svara på de frågorna ger jag er Bernhard Willhelms bilder från hans nya kollektion med franska porrskådisen François Sagat som modell. De hör ju ihop kan man säga...

Truman – the true man


Amos Oz hävdar ju att humor och nyfikenhet är de enda motemedlen mot fanatism – tänkte jag när jag såg att Susanna Popova hade skrivit en hyllning till Truman Capote i dagens SvD. Så rustad med lite uppbådad nyfikenhet och humor gav jag mig i kast med krönikan och upptäckte till mitt förtret att Oz kanske har rätt. Popova har skrivit ett litet bögjävlarmanifest i miniformat. Hennes definition av straight acting må vara lite oprecis, men i övrigt:

"Straight acting betyder idag att inte visa att man är bög. Jag tror inte Truman Capote skulle ha förstått begreppet. Eller – inte skulle velat förstå. Han uttryckte ständigt vem han var, också den som mot slutet blev beroende av piller och drinkar. Han gav aldrig uttryck för tanken på att hålla undan den personlighet han gjort så mycket för att få syn på, och som det krävde sånt mod att vara.

Han kallades slug, lömsk och farlig. Men han kallades inte korkad, feg eller en usel skribent. Eller straight, för den delen. Vilket fortfarande gör både honom och hans författarskap sällsynta. I en värld där alla älskar kopian. Och vill vara lika varann."

Man kan hitta bundsförvanter i de mest skilda läger och komma på sig själv med att blogga om Popova i två inlägg på rad...

måndag 1 oktober 2007

Lieber Deutsch

Jag befinner mig i Berlin och har precis klarat av första provdagen på Goethe Institutet. Folk frågar ibland varför jag vill lära mig tyska.
Det här är skälet.

Bög & Bibliotek

Så var den årliga bokorgien över i Göteborg och kulturetablissemanget har återvänt till Stockholm. Höjdpunkterna var så klart Kristi Brud (utgiven på Bert Karlssons förlag "Heja Sverige") och Björn Ranelid (aktuell med sin bok "Öppet brev till George W Bush") – två mycket besläktade fenomen. På torsdagskvällen tog min vän Annina med mig på Natur & Kulturs fest på Storan. Där kryllade det av puggor som verkar ha tagit över förlaget helt och hållet. Vilket så klart är helt fantastiskt, men även har sina konsekvenser: på övervåningen fick vi stå ut med väl valda delar av My Fair Lady från Göteborgsoperan och på nedervåningen var det kareoke med Dolly Parton- och Soft Cell-låtar. Jag kan se framför mig hur puggorna satt och spånade fram det hela. Men i ljuset av övrig förnedring var underhållningen peanuts: tyvärr var den utlovade gratismaten slut på fem minuter trots att jag kom med samma buss som Maria Schottenius. Vi fick se en förvånansvärt behärskad Bindefeldt krafsa bland oliverna i botten på de tomma faten. Svenskans kulturredaktion lämnade festen i vredesmod. Den stora behållningen var kulturpuggorna Bo Löfvendahl och Ingemar Fasth som räddade tillställningen för min del.

Natten mot lördag hade vi på Modernista vår dekadenta fest i sviten på Gothia Towers fram till morgonen. Det gick åt lådor med bubbel och bubbelpoolen var ständigt full av folk (om man nu kan kalla Helena Sandström, Fabian Kastner eller Tobias Dunér Axelsson för folk...). Eftersom det var jag som hade skickat inbjudningarna var det förstås mest fabulösa flator och inte så många puggor... (Daniel Björk och nämnde Löfvendahl tillhörde de mer prominenta).

Spaningen för i år på puggfronten var att bögkultur nu mera är en del av tantunderhållningen på Internationella torget mellan proggmusiker, munkar från Burma och afrikanska trummare. Torsdagen bjöd på estnisk dragshow med en old school-druga som sjöng gamla Dietrich-hits. Tyvärr var det ganska förutsägbart, men kulturtanterna stod där med sina tygkassar och zebraörhängen och rörde sig glatt och entusiastiskt till låtarna. Drag är helt enkelt den nya samban.

Jag missade när den store snuskintroduktören och poeten Carl-Michael Edenborg talade erotisk litteratur med förläggarpuggan Kristoffer Lind (som simultankramades med Susanna Popova och Dilbas ex Martin-what's-his-name i Gothia-lobbyn), men jag var så trött efter svitfesten att det inte gick att pricka in alla höjdpunkter. Efter att ha sett Kristi Brud (och Björn Ranelid) kändes inget viktigt längre. Intressant var också att Bonniers hade gömt Maja Lundgren längst ner på en avsides bokhylla i sin monter medan Ranelid fick breda ut sig med Lars Danielsson på första parkett.

Under hemresan läste jag boken Könskriget med mycket blandade känslor. Mer om det vid tillfälle.

fredag 28 september 2007

Still loving you


Har precis läst det mesta jag vill läsa i nya numret av New York Review of Books och kom att fascineras av två artiklar from the gay angle. Först var det en recension av Barbara Ehrenreichs (Nickled and dimed) nya bok Dancing in the streets: A history of collective joy.

Det var väldigt mycket Dionysos vilket säkert gör alla Paglianer glada, men det som fascinerade mig mest var att den gav en implicit förklaring till varför bögar dansar i grupp. Boken handlar nämligen om att dansa tillsammans, varför människor gör det, varför människor alltid har gjort det och gör det över hela världen.

Kollektiv glädje binder samman gruppen, slätar över svårigheter och olikheter och det skulle kunna förklara varför bögar samlades i discon och varför discon handlade så mycket om att vara glada trots att livet var skit och männen man blev kär i alltid visade sig vara skitstövlar. Det är också intressant att kraften till motstånd kom i samband med att man dansade tillsammans, men det är möjligt att man inte ska dra för stora växlar på det. Correlation does not imply causation.

Samtidigt: varför dansade inte lesbiska tillsammans? Eller såg det bara annorlunda ut? Blev de extatiska på rockkonserter? Eller var det den feministiska rörelsen som sög upp dem så att de uppnådde samma effekter i demonstrationer och liknande tillställningar?

(Man kan också fundera kring betydelsen av Pride-paraden för gruppens sammanhållning. Men jag tror att Ehrenreich skulle se den som alltför kommersialiserad i dag, den handlar inte om extas längre.)

Den andra artikeln som jag med glädje läste med gayglasögon var så klart essän om Pasolini. Min första betalda artikel (för Bibel) handlade om Pasolini som modeikon, men den handlade inte så mycket om kläder – jag skrev mer om att han var en modeikon för att han alltid gick mot strömmen även när strömmen var en liten grupp. Länge hade jag det som mitt ledmotiv. Det fanns inget som störde mig mer än konsensus. Och jag tyckte verkligen att opposition var den enda möjliga hållningen. Så när jag nu läste om Pasolini började jag fundera på om jag förlorat det där, om jag en gång var radikal och nu inte är det längre.

Mitt svar på den frågan är nog rätt komplicerat. Jag tror att jag i många fall är lika motvalls som jag alltid varit, men förr var min radikalitet enkel och naiv, det var radikala klichéer.

Pasolini var emot abort, han gillade inte den sexuella revolutionen, men hatade också kapitalismen och konsumismen, körde omkring i en lyxig sportbil, var kommunist, uteslöts som kommunist, gjorde film av Matteusevangeliet som hyllades av katolska kyrkan, och döpte sin första kolumn för Corriere della Sera till Mot långt hår.

Samtidigt kan jag nu, år senare, inte annat än tänka att Pasolini var precis som alla andra. Hans ragazzi di vita, de romerska (och sedermera napoletanska) unga, fattiga killar som han gillade får mig att tänka att han precis som så många puggor idealiserade en typ av heterosexuell man, skild från honom själv, killar som inte visade tecken på puggighet. För vad menade han egentligen när han sa att han upplevde dem som mer sanna, äkta, inte förstörda av den västerländska kapitalismen? Var det inte bara intellektualiseringar, blå dunster i hans egna och alla andras ögon för att dölja den mer uppenbara sanningen: good old fashion fetischisering. Men jag kan förlåta honom för det. Här är trailern till Mamma Roma som en liten bonus.

torsdag 27 september 2007

Lower than low

Idag har jag ingen stor analys av världen, utan känner mig rätt tillfreds. Det har ju skrivits en del om hur låg min humor är, och jag håller glatt med. Jag har dagishumor. Inget är roligare än folk som ramlar och gör bort sig. Helst i direktsändning. Så därför tänkte jag dela med mig av en klassiker, som med små subtila medel slår det legendariska klippet med hon som skiter på sig i poolen. Njut!

onsdag 26 september 2007

Låt hönsen sova

Åh, det är snart lite Bögjävlaråterträff på gång. Jag har dragit till Berlin för ledighet, tyskstudier och lite kul. Plugget börjar inte förrän på måndag, så just nu är allt mest lugn och ro. Men Petter, nu när vi är i samma stad. Är det inte dags att vi kommer varandra riktigt nära. Sitter uppe och dricker te och pratar om livet. Öppna upp och blotta våra innersta rum, våra största rädslor? Är det inte dags Petter? Och våga inte försöka ignorera mina samtal. Jag har dig förkryssad som favorit på Gayromeo så jag ser direkt när du sitter inne och fluktar på håriga tyskar (i e alltid).
(Låt hönsen sova är en bok av Bengt Martin. Jag tycker att han är skitbra på titlar. Min favorit är fortfarande Förnedringen).

måndag 17 september 2007

10 pounds of dangling fury

Jag har inte så mycket att skriva så jag passar på att posta en YouTube-fave. Problemet med grindhouse-filmer är att de sällan lever upp till sina trailers. Men i teorin är det här den bästa filmen jag aldrig sett.

fredag 14 september 2007

Kate Garner Superstar


På PSB-mannens uppmaning så lägger jag upp en bild på min fabby partner in crime Kate Garner. Kate var med i popgruppen Haysi Fantaysee på 80-talet, som mest var ett skojigt konstprojekt, skapat av två klubbkids. Hennes kompanjon hette Jeremy Healy, och blev senare mega-dj under 90-talets superklubbshysteri.
Det finns en jätterolig anekdot i Boy Georges legendariska memoarer "Take It Like A Man", om bitchigheten och konkurrensen London klubbkids emellan (inget har förändrats på den fronten), när de forna vännerna Kate, Jeremy och George blir ovänner om ett par dreadlocks! George slog igenom först, och gav den vita geishabögen med dreads ett ansikte, varpå Kate och Jeremy kokade inombords. Vit fashion-rasta var ju deras look! De hade ju varit först med den på den lilla scenen av New Romantics, där man inte vågade drömma om att begå ett sånt oförlåtligt faux pas som att stjäla någons look! Alltså bröt ett klubbkidsens kalla krig ut, och Kate, Jeremy och Boy George pratade inte med varandra på flera år.
Efter popstjärnelivet blev Kate fotograf, och en fantastisk sådan. Hon har fotat alla arty freaks från Björk, Pete Burns och Sinead O'Connor till Hollywoods A-listestjärnor som Anjelina Jolie. Och mig förstås, jag är är äntligen musa! Vi har redan ställt ut foton i San Fransisco, och mer kommer. Det är så skönt att vara musa för Kate, för man behöver inte vara snygg. Det är bara att sätta en gammal TV på huvudet.

torsdag 13 september 2007

TV killed the art star



Jag tänkte bara dela med mig av mitt senaste arty farty projekt. Jag och expopikonen Kate Garner har gjort det igen, alltså terroriserat Londons vardag med mig iförd konstig mask. Alltså inget photoshop eller dylikt trixande - jag har på riktigt stuckit in huvet i en gammal skärm! Gubben gillade det mycket...

söndag 9 september 2007

Mats Olsson + Bögjävlar = Sant

Det lönar sig att läsa sportsidorna ibland. I Mats Olsson "till sist"-spalt i dagenssportexpressen kan man läsa - mellan notiser om MFF och John Fogerty - om Bögjävlar. Som Olsson gillar. "befriande rolig, ilsken, nödvändig och insiktsfull läsning", skriver han. Och fortsätter: "Hade jag varit nöjeschef nånstans hade jag gjort Petter Wallenberg till nöjeskrönikör. Hans bidrag i "Bögjävlar" är det bästa jag läst om musik och svensk musikpolitik sen tidningen Pop fanns."
Man kan ju inte annat än hålla med.
Själv önskar jag bara att Matte skulle låta sitt ansiktshår växa ut igen. Han miste så mycket sexappeal när han började med renrakat.

When Gay goes Straight

Okej, vi skrev en del i boken Bögjävlar om det som händer när den straighta kulturen parasiterar och oskadliggör homokulturen. Ville bara repetera läxan med det senaste exemplet i raden: John Waters Hairspray, som med tiden blev musikal, och sen musikalfilm - med svensk premiär senare i höst. Hairspray var John Waters första riktiga mainstreameffort, med en ung (1988) Rikki Lake i huvudrollen. Men filmen gick aldrig ner sig i något mainstreamträsk, mycket tack vare att Waters egna stjärna, transan Divine, gjorde rollen som Rikkis knallfeta morsa.

Sen var det då alltså dags för musikalversionen. Broadwayifierad till max förstås, och Divine avliden och begravd. Men som ersättare i mammarollen valde man Harvey Fierstein (som bland annat gjort Stefans favoritfilm "Torch Song Trilogy", som fyllde Divines sloggitrosor med den äran!



Men när musikalen sen ska bli film – ja, då måste man ju hitta någon som är bankable nog att dra (hetro)massorna till biograferna. Därav det något märkliga scientologivalet John Travolta.



Waters själv har fått svårare och svårare att göra filmer, och han tycker säkert på något sätt att det är fantastiskt ironiskt att Travolta gör Divines roll. För mig blir det mest tragiskt. Ja, rentav att skända en ikon.
Adam Shankman, som regisserat den nya Hairsprayfilmen, är as gay as they come. Men har försvarat sig mot den kritik som dykt upp i USA. Vissa har haft problem med att en scientolog - med den religionens något keffa syn på homosexualitet - gör en roll i filmen. Shankman säger: "Everybody involved in 'Hairspray' - all the creators are gay. So John has no problem with people being gay - me, the writers, composer, John Waters - all gay. John's personal beliefs never walked onto my set. I never heard the word 'Scientology.'".
Nähä, men då är det ju okej.
Skriver en fortfarande något feberyr Roger.

Jayne County Superstar













Idolträff 2:

Lassie aint got nothin' on my shit. Jag mötte nämligen världens coolaste punkikon Jayne County. För de som svävar i okunnighet kring denna gudinna, så följer här en kort koncis biografi:
Jayne började sitt liv som Wayne County. Han var en av drugorna som slogs med polisen vid Stonewallupploppet 1969, sen blev han Warhol-superstar, var med och på den lilla alternativa avantgardescenen på CBGB's och Max's Kansas City. Man kallade det inte så då, men det var här punken växte fram, och detta medan Debbie Harry fortfarande var servitris och Johnny Rotten satt i skolbänken. David Bowie snodde hela sin androgyna look från Wayne, även om han inte kom i närheten av dennes freakfaktor. Rocky Horror Show var som Sesame Street jämfört med detta sminkade monster som skrek: "If you don't wanna fuck me, fuck off!"

Sjuttiotalets glamrock hade öppnat dörren för gränsöverskridande, och att killar var sminkade som drugor var vardagsmat, men Wayne var bara för mycket. När han skaffade sig tuttar och blev Jayne, slogs den sista spiken i kistan på den lovande karriären. Undergroundmusiken Punk hade till sist blivit en kommersiell kraft, och var precis lika heteronormativ som resten av samhället, så nyblivna fröken County fick såklart inte den kommersiella framgång hon förtjänade. Det var fortfarande bara den vite, strejte mannen förunnat. Ilska fick helt enkelt inte vara för freakig. Jayne stack sålunda till Berlin och försvann ned stadens undre värld, där hon hängav sig åt transhoreri, och har sedan dess kämpat med att hålla sig flytande. Hon åker fortfarande runt på små hak och skriker och berättar anekdoter för de som vill lyssna. Allt går att läsa i hennes fantastiskt hemmagjorda memoarer, som i rätt anda med stavfel och kopiatorkvalitét ärligt klargör att det inte alltid är så lätt. Hon undrar hur det kommer sig att hennes jämlikar från punkscenen blev del av etablissemanget, medan hon måste suga kuk för pengar. Inget översminkat lyckligt slut, inga svar på alla frågor. Man jobbar vidare med skiten helt enkelt. Länge leve Jayne County! May I get an amen?!


På bilden ser ni från höger: Min kompis Xavior Roide (ex Placebo), Jayne och jag (observera min bisarra hemmatranslook, med endast en svartmålad läpp dagen till ära).

torsdag 6 september 2007

It's Jack the Ripper among the fegelah


Filmen Cruising är ju smått legendarisk efter att gaymaffian lyckades piska upp en sådan hätsk stämning mot filmen (eftersom den handlar om en seriemördare på New Yorks läderklubbar) att snart hälften av New Yorks bögar försökte störa inspelningen genom hög musik, biltutor och speglar på tak. Al Pacino spelar en snut som typ blir mer som den mördare han letar efter. Han förråas och slutar knulla med sin flickvän i takt med att han hänger allt mer på bland män som gör sig redo för lite sling och fisting.

Jag lånade Cruising av Roger (som har en gammal vhs) och förstod inte riktigt varför alla var så upprörda över filmen. Jag uppfattade det som om filmen är ganska sympatiskt inställd även till dessa depraverade freaks. Men jag kanske har fel. Och om man vill se en oerhört negativ och mer eller mindre homofobisk vision av en läderklubb så är det på Irréversibles dörr man ska banka.

Nu ska i alla fall Crusing ut på dvd i USA i en collector's edition. Och Dancer From The Dance-författaren Andrew Holleran tittar närmare på den igen. Han är inte så snäll: "Cruising mixes gay sex and Grand Guignol without any psychological insight or sense of reality."

tisdag 4 september 2007

What was she to do, where was she to go? She was out on her fanny!


Jag kände att efter denna orgie i "vi har så sofistikerad humor som inte gillar Monty Python utan bara John Waters första film och en brittisk teveserie som endast två puggor i Sverige känner till" så vill jag berätta hur vår humor ser ut när ingen tittar på.

Petter påminde mig till exempel nyligen om att jag under en fest vi hade illustrerade hur det såg ut när The Nanny var out on her fanny in the british meaning. Tyvärr har jag inga bildbevis, ni får använda er fantasi. Men ni kan tänka er nivån när jag försöker kastas ut på min framstjärt.

Ett annat långtstående skämt är min och Petters idé om att vi skulle skapa världens sämsta popgrupp som ändå var framgångsrik. Vi tänkte lite Cheeky Girls möter Crazy Frog och så skapade vi Mango Tango Girls med hittar som Let's Bubble!, (In the land) Na-na-na (We're the Mango Tango girls) och Your pussy is not an ashtray (som är deras socially conscious sång).

Det där skämtet muterade (med input från Andy) och är nu en musikal. Vi har hela intrigen nedskriven på ett kvittopapper från Pet Sounds Bar. Titeln bygger på en felhörning av texten till The Cheeky Song, vilket ju trots allt är smått genialiskt eftersom felhörningen också utgör temat för hela storyn.

Men det där är ostron och champagne i jämförelse med hur det brukar vara. Till exempel rapporterade någon om att Petter och Andy sprang omkring i Berlin och skrek "Äcklish!" genom glory holes. Vilket jag känner igen som en spegelbild av Petters "pule mig i køtterosen!"-orgie någon gång i London.

Döm själva. Är Bögjävlarna höjden av sofistikerad böghumor? Eller bottenskrapet? Och är allt Petters fel?

idolträff





Jag har väntat så på att få tag på Tomas bild på honom och Lemmy, bara så att jag kan sätta ihop den med min bild på mig och Leila.. Allt jag kan säga är att vi kommer dö lyckliga..

fredag 31 augusti 2007

Bästa bögsexet på film

Jag tar över stafettpinnen från Henrik Tornberg och Micke Åsiktstorped (som Safarai inte låter mig länka till men googla klarar ni säkert själva) och listar de hornigaste bögsexscenerna som jag sett på film. Kanske tänjer jag lite på gränserna som Henrik satt upp - vad är gay porn och vad är art house liksom? men efter som han har med Raspberry Reich (LaBruce sämsta film) på sin lista så...äh vad tusan, here goes:

1. Tärningen är kastad - Querelle (Matrosen och stjärnan)
Meh, liksom kom igen? Hur kan ni INTE ha med scenen där Querelle fipplar med tärningarna för att få smaka Nonos dase. Jag svär att jag har runkat mer till den scenen än vad jag har gjort till alla porrfilmer jag någonsin har ägt. Ok, det var ljug men ändå. När Nono spottar...Brad Davis ögon...my gawd.

2. Saint Genet - Poison
Även andraplatsen går till en historia hämtad från Jean Genets böcker (call me Gardell). Todd Haynes film Poison från 1991 är nästan lika suggestiv som Querelle men samtidigt ganska krångligt berättad (tre helt olika historier berättas om vart andra med olika sorters narrativ, estetik och teman). För mig var det en film som jag lärde mig att älska efter att ha sett den ett gäng gånger. Däremot var det kärlek från första ögonkastet med historien om fången som är besatt av sin medfånge som han sett förnedras i ett ungdomsfängelse många år tidigare. Sexsenen dem emellan gränsar till våldtäkt och är hård och osentimental. Ändå är den djupt upphetsande.

3. Black Power - Hustler White
Gladporr har något av ett dåligt rep. När Bruce LaBruce är (var?) som bäst lyckas han med konststycket att kombinera buskis, porr och politik och dessutom göra skiten upphetsande. I Hustler White driver han med rasstereotyper (ett tema som återkommer mycket mer utförligt i Skin Flick/Skin Gang) och hela "interracial" porr-genren i en scen där Vaginal Davis spelar en sorts härskare över en grupp afroamerikaner som står i kö för att ge en hustler spelad av Kevin Kramer en "exercise in black power" (i.e knulla honom sönder och samman). Bland annat använder en av männen en wonder bread-påse som kondom. Scenen är galet jobbig efter som den driver hårt med våra fördomar samtidigt som den använder pornografins språk och ett gäng sjukt sexiga killar vilket gör att man (läs: jag) har svårt att inte önska att man fick vara Kramer bara för en liten stund. Säkert precis som LaBruce har tänkt sig. Politiskt inkorrekt? Visst! Men som en fotnot kan nämnas att två av filmerna jag fick när jag porrbloggade i san Francisco hette "Black Butts, Cracker Sluts" och "My Own Private Cracka Ho".

4. Jazzknull - Thundercrack!
Thundercrack! från 1975 är en sån där film som måste ses, helt enkelt för att den inte går att förklara. Under ett åskväder hamnar en grupp märkliga människor i ett hus tillhörandes en ännu märkligare dam vid namn Mrs. Hammond. Det pullas med gurkor, knullas med dockor, leks med dildos och i en sällsynt märklig scen blir en av gästerna avrunkad av en gorilla vid namn Medusa. Dessutom innehåller scenen en full-on analsexscen mellan två killar till ett soundtrack av psykedelsik jazz. Ingen av skådisarna (mest glada amatörer) är jätteheta men det finns något äkta över analsexscenen som man sällan upplever i rena porrfilmer.

5. Snoppmönstring - Arabian Nights
OK, nu blir jag lite vag. När jag var 10-11 så sov jag dåligt och somnade nästan alltid med teven på i bakgrunden. En natt vaknade jag till och fastnade i en nattfilm på TV 3 baserad på Tusen och en natt. Trött och förvirrad inser jag att jag måste hålla mig vaken då det är full frontal nudity mest hela tiden i rutan. Scenen som etsar sig fast hårdast för en gryende bögjävel är den när ett gäng unga män står nakna uppraddade framför en äldre man som inspekterar dem och delar med sig av sin visdom. När jag vaknade dagen efter var jag osäker på om jag hade drömt eller om jag verkligen sett det jag trodde att jag sett. I vuxen ålder, för kanske ett år sedan, insåg jag att det var denna Pasolini-film. Sen dess har jag sett den ett gäng gånger. Konstigt nog minns jag fortfarande inte hur scenen hänger ihop med resten av filmen. Antagligen för att jag slungas tillbaka varje gång till en kåthet som jag inte känt sedan förpuberteten.

Bubblare 1: När jag läser igenom listan tycks det märkligt att inte en enda Greenaway-film placerat sig då dessa ofta inbjudit till självbefläckelse för mig. Men det handlar sällan om renodlade sexscener och jag kan inte på rak arm komma på en enda ren bögsexscen. Och det var väl det som var uppgiften?

Bubblare 2: Genet själv hann ju också göra regissera en helt fantastisk film som åtminstone Haynes hämtat en hel del inspiration från. Den heter Un chant d'amour är från 1950 och hör till bögallmänbildningen. Sexig är den också.

torsdag 30 augusti 2007

Mitt sommarlov, va jäätteskönt...

Nej men hörni om man skulle ta och börja blogga igen. Alla bilderna är naturligtvis montage.