Bad-Lucia

Här kommer ett utdrag ur Lubiewo av Michał Witkowski (se inlägg nedan):

Den gamle nattvakten gav nyckeln med ett leende, sjöng man. I bastun var det Wrocławs mest berömda fjolla som delade ut handdukar och nycklar – Bastu-Lucia i egen hög person. Hon var hemsk och vidrig på alla sätt och vis, en avskyvärd, antisemitisk apa och golbög på kommunisttiden. Mest känd var hon för sin stormiga affär med en kriminell kille som supit ner och rånat henne och sedan den dagen brukade Lucia säga: »Jag dricker aldrig vodka om den så är av guld!« Där i receptionen på Statliga badinrättningen sneglade hon på mig. Hon hade börjat tappa håret, men färgade och hårdpermanentade de rester som fanns kvar. Fet och plump. Hon kastade förstulna blickar med sina rödsprängda ögon. Det var tydligt att hon kom från landet, inte minst på de folkliga anspelningarna på guld i hennes liknelser. Hon kallade alla för »gullet mitt«. Lucia betedde sig som en bordellmamma när hon tog fram en stor nyckel ur det platta skåpet, men det var ju bara nyckeln till en hytt. Hon räckte över ett hopvikt badlakan som snart skulle bli romersk toga, svettig och fastklibbad, och en handduk. Sörplade sitt kaffe. Hon var lugnet självt, hon var inte på väg någonstans, det var alla andra som hade bråttom. Här nere var allt som det alltid hade varit, så Lucia hade tid att dra ut på stavelserna, tala släpigt, eftertänksamt: »Gå, gå, spring nu mitt guld … Nyss kom det in en riktigt stilig herre, en gyllene herre … Han fick en nyckelring med ett hjärta på, min lilla guldfisk. Kom ska jag viska nåt i ditt öra: gå, gå nu, han väntar på dig där borta … han fick nummer sextiotvå …«

Om man letade upp Lucia skulle man kanske kunna be henne dechiffrera fläckarna på alla blöta badlakan som kastades i korgen, be henne skriva gatans bok, en bok av guld. Hon hade synat dem i lampornas artificiella sken, för i bastun rådde ständig natt. Hon hade kisat och muttrat och haft svårt att se. Minst hälften av dem som besökte bastun på åttiotalet är döda nu. Det var gamla fjollor som värmde sina benknotor i ångan, strosade runt i majestätiskt draperade badlakan, satt hela dagarna, hade med sig middagen i en glasburk, de åt den i omklädningsrummet. Matlådan platsade inte i Statliga badinrättningens ståtliga marmorsal, den var inte värdig grekiska pelare. Ångan låg tung över kakelplattorna för på den tiden var bögeri alltjämt en synd. Man var naken eller så bar man badlakanet som en grekisk mantel, med ena axeln bar, riktiga kreationer av lakan blev det. Magra nyckelben, insjunkna bröstkorgar, blemmor och födelsemärken. Jag satt bland skulpturerna i den lilla bassängen med ljummet vatten och synade alla de gamla fjollorna: Täcka Cecilia, Den vackra hjälmbärerskan, Mjölnarens dotter, Tjocka Margot och Villons alla andra kvinnor, gamla, avlagda och ute ur leken blottade de kropparnas förfall, slickade sig lustfyllt om munnen när de gick förbi mig, nöp sig i bröstvårtorna och styrde stegen mot ångbastun i hopp om att jag skulle följa efter. Där åldrandet inte hade gjort sitt tog deras fullblommade aids-symptom vid. Rea! Egyptens tio plågor till priset av en! Först fick de röda utslag på kroppen. Något inom dem förstod att slutet var nära och det var dags att bjuda allt farväl … Hade de några skrupler kvar förlorade de dem nu i jakten på den lilla livsgnista som fanns kvar och de blev allt kåtare och kåtare ju närmare slutet de kom. De var fullständigt skamlösa, de var som sexmissbrukande leprasjuka som dragit slutsatsen att alla ändå var smittade och att det inte var lönt att skydda sig. De pissade ner varandra, slet resterna av sitt hår och hängav sig åt alla upptänkliga fördärv, inklusive döden. Den romerska bastun såg ut som något ur markis de Sade, ur en Pasolinifilm. De förfallna gubbkropparna tumlade runt med en sällan skådad frenesi och hängande magar. Det fanns inte en kroppsvätska som de inte slickade i sig, inte en gest som de inte tolkade som sexinvit. Sex ? Var det ens frågan om sex längre ? Snarare ett slags dödsdans, något som var svårt att klä i ord, som måste beskrivas med suckar och stön. Sedan dök det upp råttor, eller så var det bara något de inbillade sig. Efter de första dödsfallen beordrades en sanering av bastun,
bassängen och omklädningsrummet. Det romerska badet med de ståtliga pelarna fylldes med rök. Det var Bastu-Lucia som brände handdukar, badlakan, intorkad sperma. Röken steg inte mot himlen, den ringlade längs marken. Jag kommer aldrig att glömma den stanken.

Anonymisering revisited

Ibland kan jag bli så trött på att ha något att säga om puggor. Eller snarare, jag känner att jag har sagt det förut. Det känns som om jag ältar samma saker om och om igen.

När jag skrev mitt kapitel till bögvärlden fanns det en poäng i att utveckla anonymiseringstanken fullt ut. Tydligen var det ändå inte tillräckligt eftersom så många har uppfattat det som om jag pratar om en stil. Men anonymisering är inte en stil, det är något som ligger under eller över eller bortom stilen. Det är en strategi, en kompromiss vars yttersta uttryck är vit t-shirt, jeans och kort hår. Anonymiseringen påverkar över alla stilgränser och handlar i grunden om att gömma puggan.

Men det ska sägas att jag är oerhört fascinerad av kombinationen mode och bögar. Det snackas ju mycket om att bögar ligger bakom att kvinnliga modeller är så smala (för att de vill att de ska se ut som pojkar) något jag tror är helt fel.

Däremot finns det en intressant diskussion kring hur homosexuella designers idéer om män och manlighet påverkar herrmodet. För helt plötsligt måste de sätta in sig själva i ekvationen. Och då blir mode politik. Ska de göra något som känns bögigt eller något som är straight? Vilka män ska vara deras muser? Vilka ikoner utgöra deras inspiration? Vilka subkulturer?

I stället för att börja svara på de frågorna ger jag er Bernhard Willhelms bilder från hans nya kollektion med franska porrskådisen François Sagat som modell. De hör ju ihop kan man säga...

Bög & Bibliotek

Så var den årliga bokorgien över i Göteborg och kulturetablissemanget har återvänt till Stockholm. Höjdpunkterna var så klart Kristi Brud (utgiven på Bert Karlssons förlag "Heja Sverige") och Björn Ranelid (aktuell med sin bok "Öppet brev till George W Bush") – två mycket besläktade fenomen. På torsdagskvällen tog min vän Annina med mig på Natur & Kulturs fest på Storan. Där kryllade det av puggor som verkar ha tagit över förlaget helt och hållet. Vilket så klart är helt fantastiskt, men även har sina konsekvenser: på övervåningen fick vi stå ut med väl valda delar av My Fair Lady från Göteborgsoperan och på nedervåningen var det kareoke med Dolly Parton- och Soft Cell-låtar. Jag kan se framför mig hur puggorna satt och spånade fram det hela. Men i ljuset av övrig förnedring var underhållningen peanuts: tyvärr var den utlovade gratismaten slut på fem minuter trots att jag kom med samma buss som Maria Schottenius. Vi fick se en förvånansvärt behärskad Bindefeldt krafsa bland oliverna i botten på de tomma faten. Svenskans kulturredaktion lämnade festen i vredesmod. Den stora behållningen var kulturpuggorna Bo Löfvendahl och Ingemar Fasth som räddade tillställningen för min del.

Natten mot lördag hade vi på Modernista vår dekadenta fest i sviten på Gothia Towers fram till morgonen. Det gick åt lådor med bubbel och bubbelpoolen var ständigt full av folk (om man nu kan kalla Helena Sandström, Fabian Kastner eller Tobias Dunér Axelsson för folk...). Eftersom det var jag som hade skickat inbjudningarna var det förstås mest fabulösa flator och inte så många puggor... (Daniel Björk och nämnde Löfvendahl tillhörde de mer prominenta).

Spaningen för i år på puggfronten var att bögkultur nu mera är en del av tantunderhållningen på Internationella torget mellan proggmusiker, munkar från Burma och afrikanska trummare. Torsdagen bjöd på estnisk dragshow med en old school-druga som sjöng gamla Dietrich-hits. Tyvärr var det ganska förutsägbart, men kulturtanterna stod där med sina tygkassar och zebraörhängen och rörde sig glatt och entusiastiskt till låtarna. Drag är helt enkelt den nya samban.

Jag missade när den store snuskintroduktören och poeten Carl-Michael Edenborg talade erotisk litteratur med förläggarpuggan Kristoffer Lind (som simultankramades med Susanna Popova och Dilbas ex Martin-what's-his-name i Gothia-lobbyn), men jag var så trött efter svitfesten att det inte gick att pricka in alla höjdpunkter. Efter att ha sett Kristi Brud (och Björn Ranelid) kändes inget viktigt längre. Intressant var också att Bonniers hade gömt Maja Lundgren längst ner på en avsides bokhylla i sin monter medan Ranelid fick breda ut sig med Lars Danielsson på första parkett.

Under hemresan läste jag boken Könskriget med mycket blandade känslor. Mer om det vid tillfälle.

Några frankofoba betraktelser och ett tips

(Fransk druga i tidstypisk folkdräkt från epoken då Frankrikes nattliv senast var världsledande – 1890-talet – nu kallad La Belle Époque)

Efter att ha njutit av allt det den franska rivieran är bäst på: sol, stränder, tvålar, färgsprakande vyer, fiskar, konst från förr om åren och massor av rosévin hade jag tänkt ge mig i kast med de franska puggorna. Sedan tidigare hade jag idel fördomar, men precis som i fallet Göteborg är jag inte den som ger mig – jag bestämde mig för att ge dem en sjuttioelfte chans. Men det räcker med en kort interaktion för att den inbitne frankofoben inom mig ska vakna. Det första mötet var visserligen i badorten Saint Raphaël (som är lite av ett barnfamiljedominerat bakvatten i gaysammanhang) mellan Cannes och Troppan, men ändå... Efter att ha uthärdat både en lokal Idol-förmåga och lokal drag show (Je m'appelle Koka, mais je n'suis pas une Coca Light – sagt av en överviktig druga...) var jag bortom utmattad och så dessa puggor: onda, likstämda, brunbrända smurfar med märkliga näsor och jeans och små tanktops eller uppknäppta, långärmade skjortor. Givet fransmännens patetiska ursäkt till popkultur i allmänhet är deras puggkultur en blaskig kompott som får Lino att verka sofistikerat (i franska gratistidningarnas stilreportage från klubbar och stränder är det mest svenskar och britter som figurerar – symptomatiskt nog).

Tre dagar senare gör jag barer i Nice och hamnar i sällskap med några italienare från Turino. Samtalsämnet glider så klart in på varför den franska puggscenen är så outhärdligt hemsk. När till och med italienare ser det – då är det verkligen illa. En specialitet på Le 6 och andra barer på Rivieran är en pervers version av kareoke där bara en person får sjunga. På Le 6 är det en ganska gråmelerad kvinna i tajts och flipflops, osminkad och stripig (jag upplevde henne förra sommaren också) som sjunger gamla Tina Turner-låtar och en och annan Toni Braxton. Det är som en dragshow utan drag kombinerad med kareoke utan interaktivitet. Mycket märkligt. Men de onda smurfarna verkar älska det.

På baren Fard på Promenade des Anglais i Nice är personalen så ond och vidrig mot utlänningar att vi samlas hunsade i en ända av baren, smågungar till 90-talshousen och buddha-bar-mixarna och bondar kring frankofobin – och då här ändå alla av oss försökt beställa på franska, sagt bon soir och försökt vara when in Rome... Jag börjar nästan undra om det är så att jag älskar att störa mig på Frankrike nästan lika mycket som amerikanerna verkar göra. De dras ju dit som nattfly till eld. Så ni lär se mig på Côte d'Azur nästa sommar igen.



Men nu innan allt fades to grey för hösten här hemma tycker jag vi partar loss och det gör man bäst på Orionteatern i morgon fredag när Tête À Claques och Salong Giraff gör en freaky klubbkväll ihop. Absolut inte så franskt som det låter och garanterat roligare än ett White Party i Troppan. Jag kommer att vara där och återhämta mig. Vi ses!

Puggor i Kulturfredag

I dag kan ni höra Daniel och mig i Kulturfredag med Karin Magnusson. 18.15 i P1 eller när som helst efter det på nätet.

Det är inte lätt att vara pugga

När jag kommit på att jag var bög läste jag en bok som hette The Culture of Desire som det hade skrivits om på Tredje sidan i DN Kultur. Jag läste också Camille Paglias Sexual Personae, just för att den handlade så mycket om bögar. Jag läste Attitude och minns en artikel om FTM som jag tyckte var väldigt spännande. Det här var alltså 1994-95. Jag bestämde mig för att jag skulle lära mig mer om min kultur, men jag hade inte mod nog att gå på gayklubb i Sverige (jag hade varit på Banana Café i Paris, men det var allt). Jag köpte två discosamlingar, en ganska bred, och en med undergroundklassiker. Jag ville lära mig om bögkulturen.

Jag vet inte vad jag hade tänkt uppnå med det hela. Allt fascinerade mig. Historier i The Culture of Desire om hur en persons två f d älskare hade sex med varandra när deras ex dog i AIDS. Den korta texten om att Phyllis Hymans Loving You, Losing You var "the definitive torch song" i stället för I Will Survive. Jag hade en bild av gaykulturen som progressiv spjutspets.

Samtidigt läste jag i någon tidning om att Coronas Baby Baby var populär bland bögar. Jag kunde inte få ihop de två bilderna. Jag hade ännu inte riktigt förstått kitschinslaget i bögkulturen.

Ännu värre blev det när jag väl gick på gayklubb. Det var i Göteborg. Jag satt hemma och drack konjak för att våga mig dit. De spelade Baby Baby med Corona. Jag dansade, vad skulle jag annars göra? Jag hade varit i Paris och köpt nya kläder och hade på mig en t-shirt från Gaultier Jeans och smala vita byxor från något okänt som hette Les Possédés. Det var så få som var i lokalen. Jag drack mer öl. Till slut raggade en svart man på mig. Jag var så tacksam för att någon överhuvudtaget visade intresse så jag föll till föga.

Det tog mig flera år innan jag började gå mer ofta på bögklubbar. Jag hade inga kompisar utanför min straighta vänkrets. Jag försökte bli kompis med Andy (vår omslagsdesigner för boken) men han tyckte att jag var för svår och tråkig.

När jag kom tillbaka till Sverige efter att ha pluggat i Italien (där jag för första gången hade riktiga bögkompisar) hade jag blivit så rolig att Andy ville gå ut med mig. Och när jag ytterligare något år eller två senare träffade resten av det här gänget hittade jag äntligen en hel grupp puggor som jag kunde identifiera mig med. Vi lärde känna varandra på mailinglistor och i verkligheten. Det var en euforisk tid, trots att vi alla mådde dåligt, jag själv var i en relation som sög ur all energi ur mig tills jag förvandlades till ett kallt vrak.

Men för första gången kunde jag diskutera puggvärlden med människor som jag delade referenser med. Som förstod mig. Som såg mig. Och för att återknyta till den där boken om puggor jag läste, i The Culture of Desire är tesen att puggor delar ett kärnvärde: att våra vänner är vår familj.

Vi pratade någon gång om att våra pågående diskussioner egentligen bara handlar om en enda sak: om att försöka behålla sansen. För puggvärlden är hård. Inte bara för att den är "ytlig" och "bitchig", utan för att den är fylld av rädda och trasiga människor. Och rädda och trasiga människor blir inte godare, de blir twisted och onda. De blir drama. De blir intriger. De blir missunsamma och bittra. Eller så döljer de allt bakom en glättig attityd.

Vi har fortsatt prata alla dessa år för att vi inte ska hamna där. Men det betyder inte att vi kommer att lyckas.

När vi såg filmen Boys in the Band var det med skräckblandad förtjusning. Dels för att puggorna i filmen är så roliga och bitchiga, dels för att de är så skadade och tragiska.

Så när vi säger "puggorna är si och så" då pratar vi också om oss själva. Vi kanske inte gillar schlager, men vi känner igen oss i många puggors konstiga beteenden. To each his own neuros liksom.

Mitt liv i rosa

Daniel och jag pratade om att lägga upp lite gamla bilder på oss puggor. Allt jag fann var detta vykort som jag köpte i Kaunas för några år sedan. Det är tyskt. Tomas kommer inte att känna igen sig.

The Game

Jag brukar tänka på de mailinglistor som jag haft med Bögjävlarna som en sorts universitetsutbildning i Bögeri. Och på boken vi skrivit som en c- kanske d-uppsats i Homofilkunskap.
Men på ett område låg jag länge efter mina kära puggkollegor. En delkurs som jag liksom inte hade tentat av. Det var det här med raggande och dejtande och tillfälliga relationer och sånt. Jag levde i ett förhållande när jag lärde känna puggorna, och trots att jag med rodnande kinder hade läst de andras mailrapporter från homovärlden så var det ändå en chock att uppleva det live.

Efter tio år med Micke var jag i det närmaste utvecklingsstörd när jag befann mig ute på klubb. Och det blev nog nästan som en drog för mig att lära mig att bemästra spelet. I tre år har jag varit mer eller mindre singel, och det har förstås rymt både djup tragik och rätt roliga upplevelser. För att inte tala om en uppsättning lustiga anekdoter att underhålla vänner med. Men när jag läser Daniels och Tomas inlägg så funderar jag på om bilden av Lyckan ens fått plats i mitt huvud under de här åren. Eftersom all min energi gått åt till att försöka förstå jakten på lyckan. Spelet.

Att vara en förvirrad nysingel är förstås inget unikt homofilt, men däremot ser singellivet helt annorlunda ut för bögar och hetron. I bögvärlden är sex alltid tillgängligt, men djupare relationer ofta en bristvara. Det blir väl lätt så i en kultur där mötesplatserna nästan uteslutande är förknippade med sprittillstånd. Eller är videoklubbar.

Jag har mött lite olika varianter som folk försökt lösa det där problemet på. Från de militant polygama till de som totalvägrar att ha sex under den första dejtingperioden. Allt för att försöka separera det lyckade sexet med personen de vill vara med. Det är ju så lätt att förväxla det perfekta knullet med en fantastisk personlighet ("vi passar så bra ihop, sexet var fantastiskt! Vad han jobbar med? Jag har ingen aning"). Ingen lösning har riktigt funkat.

Själv tror jag att jag alldeles nyss har börjat tröttna på spelet, och den eviga jakten på bekräftelse, och inlett någon sorts tankeprocess på hur jag egentligen vill ha det framöver. Jag har inte kommit så långt. Mer än att jag vill vara mer än en spelare.

Låt oss prata om lycka

Jag och Petter åt lunch i går och satt och bitchade om ditt och datt. Vi insåg att vi kanske borde göra klart att vi inte direkt känner att vi är överlägsna människor som sitter inne med svaren på alla frågor. Snarare tvärtom. Jag menar, vi är väl snarare en samling rätt trasiga puggor som börjar närma oss den där åldern då vi bara blir mer och mer skraja för att vara ensamma och som ett resultat av det: allt mer galna.

Förr i tiden trodde jag nämligen att bögar blev visare med åren men vi kom för några år sedan fram till att det inte alls är så. Puggorna blir bara mer och mer twisted efter 30. Det är som om någon höjer volymen på deras psykodramer och neuroser och nojor.

Petter försökte föra fram teorin om att puggorna på Connection och Lino hade kommit lite längre. Att de inte idealiserade heteromän som Butt-generationen gör, men jag ställer mig högst tveksam till det. Jag tror bara att det som är en heterosexuell man i Linopuggans ögon (Jesse Metcalfe t ex) i Petters babsablick ser ut som en bög. Det är inte så att de gillar bögiga killar och fjollor, det är det att de gillar lite mer metrosexuella straighta män. Det är samma gamla great dark man-problematik fast in disguise.

Jag tror vi måste snacka om de här grejerna för att komma någon vart och jag tror inte att den diskussionen ens existerar bland de flesta som hänger på Lino, eller har jag fel?

Det känns som om man vill dra streck mellan punkter här. Mellan hur det är att upptäcka att man har sexuella känslor för andra män, den skam som omgärdar det, fjollans position långt ner på värdeskalan, idealiseringen av straighta män, det ofarliga i att tråna efter någon som inte kan besvara ens känslor, bögars trassliga och ofta kortvariga relationer, deras oförmåga att få ihop det passionerade med det platonska.

Sitter vi inte alla i samma båt här? Och bidrar vi inte till det här själva hela tiden? Som när en pugga som gillar byggjobbartyper blir ihop med en pugga som kanske inte är så grabbig eller manlig, bitchar inte puggans vänner om det ("Han vill ju egentligen bara bli påsatt av byggarbetare, det kommer aldrig att hålla.") i stället för att stödja relationen och säga "gud vad bra att du har hittat någon som du har så mycket gemensamt med"? Jag kommer ihåg att jag kände det där väldigt starkt i Italien, att när någon blev ihop med en kille så var det liksom en atmosfär av negativa vibbar kring det hela bland alla andra, negativa vibbaren atmosfär som inte skingrades förrän status quo var återställd och puggan tillbakan i slingen liksom.

Som en kontrast till det här ska jag berätta om när jag hade med mig Roger på middag hemma hos Liselotte och en av Liselottes straighta killkompisar frågade om det var min nya kille? varpå jag svarade att nej nej, vi är bara vänner. Då tyckte han att det var så synd eftersom Roger var så bra, vi skulle passa så bra ihop. Nu kanske inte Stefan, som han hette, hade rätt i det, men jag kände ändå att det finns mer positiv feedback för förhållanden bland straighta, att de tror på dem mer, att de inte har lika omöjliga förhållanden (bögars förhållanden är lite väl ofta romantiska Romeo och Julia-relationer mellan operasångaren och militären liksom).

Nu har den här posten blivit oförskämt lång och babblig, men jag är intresserad av att prata också om vad som gör oss olyckliga och vad som skulle göra oss lyckliga.