Några frankofoba betraktelser och ett tips

(Fransk druga i tidstypisk folkdräkt från epoken då Frankrikes nattliv senast var världsledande – 1890-talet – nu kallad La Belle Époque)

Efter att ha njutit av allt det den franska rivieran är bäst på: sol, stränder, tvålar, färgsprakande vyer, fiskar, konst från förr om åren och massor av rosévin hade jag tänkt ge mig i kast med de franska puggorna. Sedan tidigare hade jag idel fördomar, men precis som i fallet Göteborg är jag inte den som ger mig – jag bestämde mig för att ge dem en sjuttioelfte chans. Men det räcker med en kort interaktion för att den inbitne frankofoben inom mig ska vakna. Det första mötet var visserligen i badorten Saint Raphaël (som är lite av ett barnfamiljedominerat bakvatten i gaysammanhang) mellan Cannes och Troppan, men ändå... Efter att ha uthärdat både en lokal Idol-förmåga och lokal drag show (Je m'appelle Koka, mais je n'suis pas une Coca Light – sagt av en överviktig druga...) var jag bortom utmattad och så dessa puggor: onda, likstämda, brunbrända smurfar med märkliga näsor och jeans och små tanktops eller uppknäppta, långärmade skjortor. Givet fransmännens patetiska ursäkt till popkultur i allmänhet är deras puggkultur en blaskig kompott som får Lino att verka sofistikerat (i franska gratistidningarnas stilreportage från klubbar och stränder är det mest svenskar och britter som figurerar – symptomatiskt nog).

Tre dagar senare gör jag barer i Nice och hamnar i sällskap med några italienare från Turino. Samtalsämnet glider så klart in på varför den franska puggscenen är så outhärdligt hemsk. När till och med italienare ser det – då är det verkligen illa. En specialitet på Le 6 och andra barer på Rivieran är en pervers version av kareoke där bara en person får sjunga. På Le 6 är det en ganska gråmelerad kvinna i tajts och flipflops, osminkad och stripig (jag upplevde henne förra sommaren också) som sjunger gamla Tina Turner-låtar och en och annan Toni Braxton. Det är som en dragshow utan drag kombinerad med kareoke utan interaktivitet. Mycket märkligt. Men de onda smurfarna verkar älska det.

På baren Fard på Promenade des Anglais i Nice är personalen så ond och vidrig mot utlänningar att vi samlas hunsade i en ända av baren, smågungar till 90-talshousen och buddha-bar-mixarna och bondar kring frankofobin – och då här ändå alla av oss försökt beställa på franska, sagt bon soir och försökt vara when in Rome... Jag börjar nästan undra om det är så att jag älskar att störa mig på Frankrike nästan lika mycket som amerikanerna verkar göra. De dras ju dit som nattfly till eld. Så ni lär se mig på Côte d'Azur nästa sommar igen.



Men nu innan allt fades to grey för hösten här hemma tycker jag vi partar loss och det gör man bäst på Orionteatern i morgon fredag när Tête À Claques och Salong Giraff gör en freaky klubbkväll ihop. Absolut inte så franskt som det låter och garanterat roligare än ett White Party i Troppan. Jag kommer att vara där och återhämta mig. Vi ses!