torsdag 31 maj 2007

Ny sighting



Nu rapporterar Ika Johannesson att hon såg Leila i går på S:t Paulsgatan på en cykel. Leila verkade välmående och gick in i den "new ageiga" klädbutiken som ligger bredvid Multikulti. Samtidigt gick det rykten på nätet om att hon hade hittats död ute i Grimsta. Och samtidigt påstås hon sitta inne.

Att Leila har blivit ett fenomen besläktat med ufon och gastar har väl alla förstått vid det här laget. Men vi ger inte upp! Vi vill bjuda in Leila till Marie Laveau den 13/6 mellan 21 och 03 på Bögjävlarnas natt. Jag tror hon kommer att gilla Petters Heart of Klaus-nummer och Tomas björndans i dj-båset. För att inte tala om Andys jättevagina.

Skriv upp datumet så att ni har det till hands om ni ser henne.

onsdag 30 maj 2007

Oh the naffness of it all

Vad är det som får någon över huvud taget att höra Sylvesters "Do Ya Wanna Funk?" och tänka "Schyst låt. Jag känner inspiration! Åh jag måste göra en video där jag gungar fram och tillbaka, inte dansar, utan gungar och liksom mimar två sekunder här och där UTAN ATT VISA ANSIKTET! Jag är ju ett GENI!"?

Det är värre att han degradar något som är fabby i stället för om han hade valt Ray of Light. Kan inte de naffa hålla sig till Madonna liksom?

Den nakna sanningen

Ganska få foton från vårt pugglife har överlevt känns det som. Jag tror att jag har en del på riktigt fotopapper någonstans, men de här är de enda som finns digitalt.

Och till puggorna: jag försökte få oss att se så bra ut som möjligt.
















Mitt liv i rosa


Daniel och jag pratade om att lägga upp lite gamla bilder på oss puggor. Allt jag fann var detta vykort som jag köpte i Kaunas för några år sedan. Det är tyskt. Tomas kommer inte att känna igen sig.

tisdag 29 maj 2007

Da Original Gaybakelse




Idag fick jag mail från personen vi fortfarande kallar Da Original Gaybakelse. Jag tror att historien kring hur Da Original Gaybakelse fick bli den ursprungliga gaybakelsen ger en ganska bra inblick i hur vi fungerar som grupp och som personer och därför vill jag dela med mig av den.

Vi var på Pride (det här var ett av åren då vi embrejsade så gott vi kunde) och jag tror till och med att det var när Army gjorde sin sista spelning. Jag minns bara att Peter, som Da Original egentligen heter, stod i publiken en bit bort och att Stefan spanade in honom. Peter hade på sig något slags vit-trasig scarf som såg ut som om någon spritsat grädde i en krans runt hans nacke, varpå jag och Petter började referera till honom som gaybakelsen.

Bakelse blev ganska snabbt ett ord som betydde ung, söt bög. Det gick att kombinera också. Fashionbakelse, alternativbakelse, indiebakelse, punkbakelse och jag kan komma på några nya här och nu: hbt-bakelse, teaterbakelse, aktivistbakelse.

När det gäller bakelsernas parningsmönster hänvisar jag till Stefan, själv har jag aldrig varit någon stor bakelseätare.

Men Da Original Gaybakelse var fortfarande lite upprörd över vårt nickname, flera år senare, och tyckte att det var det elakaste han någonsin varit med om. Så nu säger jag det igen Peter: det är inte kärlek om den inte är doppad i bitchighet.

måndag 28 maj 2007

Jag - En Sexstereotyp





Jag var fantastisk som ung pugga. Skandinaviskt blond och persikohy från helvetet. Jag kom till London som en frigid ankunge, och blommade ut till en ManEater. Jag kande mig egentligen alltid som en tusenårig alien i en twinks kropp, som spelade på sina tillgångar - jag insåg att jag var en sexuell persona, eller sexstereotyp. Den Unga Pojken. Ett valdigt tydligt, starkt varumarke. Speciellt nar man marknadsfør det till en annan sexstereotyp, Mannen. "Ska vi byta grejer med varann? Jag byter en persikohy mot ett hårigt brøst.." Voila. Succén var ett faktum. Jag turnerade runt hela Londons bøgvarld, som Den Unga Pojken, och lamnade ett spår av kondomer och brustna hjartan.

Sen tog det slut. Jag vet inte om det ar mina bondgener (tack morfar)- men jag åldrades snabbt. Persikohyn blev litet harsken och all øl satte sig på kaggen. Sakta børjade jag min førandring till sunkig gubbe. No more blond sexbomb - Goodbye Den Unga Pojken! Det tog ett tag att hinna ikapp, mentalt. Några år av førvirring føljde - varfør blir de inte besatta nar jag tindrar med øgonen, det brukade ju funka? Om jag bara håller in magen och skaffar lite frascha slingor kanske? Men det var førsent. Jag hade lamnat det sjalvklara, tydliga varumarket och var ute och cyklade på villovagar. Jag kande mig osynlig, før jag kunde inte sattas in i ett sexuellt fack. Det ar tyvarr så manniskor ser varandra - och inget ar mer kategoriserande an øgat som spanar efter ragg. Folk går igång på tydliga sexstereotyper - titta bara på den straighta varldens klassiska porrfilmsfigurer - brandmannen och den blonda hemmafrun liksom. Man och kvinna i sig ar val rollspel om något. Bøgvarlden leker valdigt øppet med det har i sin uppdelning av bjørnar, twinks, muskelpuggor etc. Sexstereotyper drivna till sin spets. Vi vet ju alla att vi egentligen inte ar så stereotypa - skogshuggartypen kanske ar valdigt bra på att sticka, och Den Unga Pojken kanske ar hjarnkirurg? Det spelar ingen roll hur mångfacetterade vi ar- i sangen ar vi alla objekt. Och om du kan benas ned i en tydlig sexstereotyp får du ligga mer, punkt slut.

Spola fram till idag. Annu mer øl och jag har byggt mig ett eget litet bouncy castle på magen. Men idag hør jag ofta att "wow, jag gillar din kropp". Det har inte jag hørt sen jag var 19, och då hade jag inte lika mycket att ta på som idag så att saga. Antingen har Butt-kulturen skapat en massa chubbychasers, eller så kan jag bara konstatera att jag gått in i ett nytt persona, en klassisk sexstereotyp - Mannen. Det ar alltid lika befriande nar varlden pløtsligt ser en med nya øgon. Visst, man kanner sig litet billig som sexstereotyp- som om man sålt sin personlighet før litet rajtantajtan. Man kompromissar all sin eccentricitet før att bli en klyscha liksom. Nar jag rakar håret tanker jag på vilken fin poplugg jag skulle kunna slanga med, om jag inte tvingats in i denna snava roll. Men sen kommer jag ihåg att min hårlinje ar på vag søderut, och det skulle bli valdigt Lennart Svahn, så jag slipper engagera mig och kan bara raka av skiten. Och då pustar jag ut. Det ar ganska skønt att vara Mannen egentligen. Den rollen tillåter faktiskt en hel del. Som Den Unga Pojken kunde man komma undan med mord, om man bara flashade litet persikohy. Men inte med ølmage. Det ar dock inga problem nu - extra topping på pizzan tack, jag uppratthaller min nya image!

I BBC's dokumentar "The Problem With Gay Men", diskuterade journalisten Simon Fanshare om allt som han tycker ar fel i puggvarlden. Det gamla vanliga -promiskuitet, ytlighet och åldersfixering. Han sade saker som : "Jag som medelålders, ar osynlig på bøgscenen." Jag tyckte mest att det handlade om hur han såg ut. Han verkade valdigt medveten om att han inte langre var ung, och han hade liksom inte accepterat och valkomnat sin roll som Mannen. Och det var nog snarare det som gjorde honom osynlig. Osexig skulle man kunna saga. Nar du lamnar twinkstadiet måste du inse att allt hanger på ditt initiativ, och att radsla før nobben kan vara gulligt vid 22 - men inte vid 40. Om du ar bekvam i din roll, så blir du sexig. De flesta vill ju faktiskt ha Mannen, inte Den Unga Pojken - eller Den Øvervintrade Pojken før den delen. Jag tycker inte puggvarlden ar mer åldersfixerad an samhallet i øvrigt, snarare mer demokratisk på området. Det finns ju en scen før dyrkan av aldre man, med mage och skagg - visa mig motsvarigheten hos straighta!


Jag har inga problem med att bli aldre. Ok nu ljuger jag litet, och det vet ni. Det var fab att vara Den Unga Pojken och få all uppmarksamhet, men vad jag vill saga ar att det ar fab också att vara Mannen. Man kan inte førbli pojken inuti, som førvantar sig bekraftelse - det finns en helt ny varld nar man vaxer upp, och måste ta førsta steget sjalv. Jag uppakattar båda rollerna, både i mig och andra. Jag fyller 30 i år, och annu har jag inte hunnit ikapp min mentala ålder som tusenårig alien. Det kommer nog inte ske pa många år, men fram till dess gladjer jag mig åt att jag kan førpacka min sjal i olika sexstereotyper. Efter Mannen kommer kanske Snuskgubben, vem vet? Jag kommer nog kanna mig javligt sexig som åttiofem.

söndag 27 maj 2007

The Game




Jag brukar tänka på de mailinglistor som jag haft med Bögjävlarna som en sorts universitetsutbildning i Bögeri. Och på boken vi skrivit som en c- kanske d-uppsats i Homofilkunskap.
Men på ett område låg jag länge efter mina kära puggkollegor. En delkurs som jag liksom inte hade tentat av. Det var det här med raggande och dejtande och tillfälliga relationer och sånt. Jag levde i ett förhållande när jag lärde känna puggorna, och trots att jag med rodnande kinder hade läst de andras mailrapporter från homovärlden så var det ändå en chock att uppleva det live.

Efter tio år med Micke var jag i det närmaste utvecklingsstörd när jag befann mig ute på klubb. Och det blev nog nästan som en drog för mig att lära mig att bemästra spelet. I tre år har jag varit mer eller mindre singel, och det har förstås rymt både djup tragik och rätt roliga upplevelser. För att inte tala om en uppsättning lustiga anekdoter att underhålla vänner med. Men när jag läser Daniels och Tomas inlägg så funderar jag på om bilden av Lyckan ens fått plats i mitt huvud under de här åren. Eftersom all min energi gått åt till att försöka förstå jakten på lyckan. Spelet.

Att vara en förvirrad nysingel är förstås inget unikt homofilt, men däremot ser singellivet helt annorlunda ut för bögar och hetron. I bögvärlden är sex alltid tillgängligt, men djupare relationer ofta en bristvara. Det blir väl lätt så i en kultur där mötesplatserna nästan uteslutande är förknippade med sprittillstånd. Eller är videoklubbar.

Jag har mött lite olika varianter som folk försökt lösa det där problemet på. Från de militant polygama till de som totalvägrar att ha sex under den första dejtingperioden. Allt för att försöka separera det lyckade sexet med personen de vill vara med. Det är ju så lätt att förväxla det perfekta knullet med en fantastisk personlighet ("vi passar så bra ihop, sexet var fantastiskt! Vad han jobbar med? Jag har ingen aning"). Ingen lösning har riktigt funkat.

Själv tror jag att jag alldeles nyss har börjat tröttna på spelet, och den eviga jakten på bekräftelse, och inlett någon sorts tankeprocess på hur jag egentligen vill ha det framöver. Jag har inte kommit så långt. Mer än att jag vill vara mer än en spelare.

lördag 26 maj 2007

Holding out for a hero.


Bristen på mogna förebilder har varit ett återkommande samtalsämne bland oss bögjävlar. Då menar jag inte äldre förebilder i största allmänhet (där har väl alla läsare av denna blogg fattat att vi hyllar en rad anfäder, stilideal och inspirationskällor), nej, jag menar högst konkret: fan vad svårt det var att träffa en äldre pugga i Sverige man kunde se upp till, ta på allvar och kanske lära sig någonting av. Daniel påpekar att puggor bara blir mer twisted när de kommer över 30 och om det är sant i de flesta fall i dag var det en sanning gånger tio i början av nittiotalet.

Under denna mörka tidsålder satt Petter och jag i det gamla skräckhuset på Sveavägen 54 och ställde oss två frågor: a) var är alla roliga jämnåriga puggor? b) var är alla äldre, fabby puggor som vi kan lära oss mer om pugglivet av? Jag ska inte ens gå in på vad som faktiskt fanns där. De interaktioner vi hade med puggor över 30 på den tiden var skakande upplevelser av bitterhet, hivpsykos och dödsångest. Dåtidens bögliv fick sitt egentliga uttryck i nattligt viskande, skrikande och orerande på hetalinjens bögnummer. Hallå, hallå, något par eller trans? Visst fanns det karaktärer att minnas, men knappast förebilder.

Det tog Petter en flytt till London och mig ett idogt sökande med ljus och lykta innan vi hittade någon i från en äldre generation att knyta band med. De andra bögjävlarna var i en liknande sits. Inom gaymedia fanns Jon Voss, bless him, och inom popkulturen fanns Alexander Bard som genom sina försök att vidga och tänja identiteter var en naturlig auktoritet. Sen var han ju dessutom fab och en av de få svenska puggor som ständigt gjorde något nytt och kreativt. Det visade sig finnas en och annan som överlevt massdöden och klarat sig helskinnad genom bitterhet och ångest, men inte var det många inte. Så det är inte konstigt att vi grävde frenetiskt i gamla filmer, böcker och skivor. Att vara historielös är att traska runt på tunn is som pugga.

Historien började inte med Europride 1998 eller Stonewall 1969. Bara under de senaste hundra åren har puggor haft en massa skilda tankar om sig själva, identiteter, relationer och relationsmodeller, sex och förhållandet till den avlande majoriteten. Mellankrigstidens Berlin hade en mer sofistikerad puggkultur än Sverige har i dag (och se hur snabbt det sedan svängde där – en djup ekonomisk kris och vem vet var vi står...). Fatta hur dumt det är att tro att det som gäller nu och här i dag är någon form av mogen och universell sanning när vår bögkultur precis lärt sig att gå och dessutom saknar någon särskilt djup, intern debatt kring dessa frågor utanför några snäva akademiska genuskretsar.

Historielösheten är vår nutida svenska puggvärlds svagaste punkt. Vår akilleshäl. När något har gått så snabbt som puggornas accepterande i den svenska offentligheten brukar det snabbt kunna vända och komma en backlash. Var står vi då? Vad vet vi egentligen om oss själva? Har vi lärt oss något av historien?

Puggor i mellankrigstidens Berlin

torsdag 24 maj 2007

Låt oss prata om lycka del 2


Jag tänkte skriva en kommentar på Daniels inlägg men jag kände att jag ville breda ut mig i en egen post. Jag är lite nyfiken på hur ni definierar great dark man-problematiken. Ibland när ni diskuterar den känns det som att den innefattar alla som inte tänder på artyfarty-drag eller high fashion.

De senaste tre månaderna har varit mina lyckligaste på länge. Dels för att jag är i en stad som respekterar (till skillnad från accepterar) mig som den jag är. Och, framför allt, för att jag träffat en man som både bekräftar och utmanar mig.

Jag älskar bögar. Älskar oss. Visst kan en vigselring eller en ”Gunilla 4-ever” tatuering vara en härlig krydda på engångsligget på videoklubben. Förbjuden frukt och allt det där. Men jag lägger benen på ryggen om någon vill dela med sig av sin komplicerade sexuella självbild (”jag är straight men jag gillar att knulla med killar och nej hon vet inte men jag tror att hon inget vill veta”). Dessutom är sex med förment strejta i nio fall av tio förbannat tråkigt.

Jag vill inte heller projicera en strejt aura på mina pojkvänner. Jag älskar att min kille kammar sitt skägg med en defrizzing gel varje morgon för att ge det lite extra volym. Och jag älskar att vi kan kolla på Pink Flamingos tillsammans. Men jag vet inte om det hade funkat lika bra om vi inte dessutom kunde gå och kolla på punkspelningar på kyffiga klubbar. Eller om han hade varit ett neatfreak som tyckte att lägenhetsinredning var den hetaste skiten i stan. Vad är det jag vill säga? Jo, att det är andra bögar som bestämmer vad som är great dark man-projektioner och vad som är keeping it real. Och det ställer inte jag riktigt upp på. När jag var tillsammans med mitt ex som hade bondgård var han lika sexig för mig när vi dansade på SLM som när han kom hem svettig efter att ha fällt träd i skogen. Men det fanns allt som oftast en bögkör som skulle berätta för mig vad det var jag tände på med honom (butchgrejen) och hur han var egentligen (en bög).

Det jag menar är att det ni ser som Butt-generationens idealiserande av heteromannen kanske bara handlar om att claima eller reclaima estetiska värderingar som inte nödvändigtvis har något med heterosexualitet att göra. I San Francisco där queerpopulationen är så pass stor att den faktiskt kan hävda sig börjar man se hur hipsters apar efter machobögarna. ”Straight bear” är en högst förekommande subkultur och indiekidsen dras till Eagle varje torsdag, inte för att kolla på de söta bögarna utan för att Eagle bokar creddiga och spännande band. Så de är välkomna, så länge de sköter sig. För ett tag sedan var det något strejt hjon som inte klarade av att sköta sig och blev utkastad. Han skickade en insändare till Bay area Reporter om att han blivit straight bashed.

Det verkar som jag glider ifrån ämnet men det jag undrar är om inte vurmandet för heteromannen är något som oundvikligen uppstår i ett samhälle där bögen fortfarande är förtryckt. Jag ser nämligen väldigt lite av det, heterovurmandet alltå, här där bögar och bisnubbar lever i alla möjliga och omöjliga förhållandekonstellationer. I Stockholm fostras vi fortfarande stenhårt in i heteronormativa kärleksmönster och då kanske det inte är så konstigt att heteromannen kvarstår som ideal.

Jag är ju old school så till vida att jag tror på solidaritet och traditionell homokamp. Och i den här staden tar folk ledigt från jobbet för att gå och stödja sin favoritbar (Hole in the Wall) på möte med kommunen när tillståndet sitter löst. Vad jag minns var det ingen bög utanför mediavärlden som lyfte ett finger när Tip Top systematiskt trakasserades av rejvsnutarna. Vi älskar inte vår svenska bögkultur. Vi älskar inte oss själva. Och där med blir gräset grönare på andra sidan. Och den andra sidan är heteromannen.

Jag har hittills inte stött på någon här i SF som varit annat än positiv inför mitt och Dans förhållande. Tvärtom har många av hans kompisar tagit mig åt sidan och gratulerat oss båda. Och Daniels exempel om honom och Roger, tycker jag låter mer som det klassiska fenomenet att strejta inte förstår att två bögar kan vistas i samma rum utan att vara tillsammans eller åtminstone ligga med varandra.

Vad säger ni pojkar? Har jag helt missförstått?

Förövrigt sitter jag och lyssnar på en livekonsert med Genesis från 1979. Herregud, vart är min musiksmak på väg?

Låt oss prata om lycka


Jag och Petter åt lunch i går och satt och bitchade om ditt och datt. Vi insåg att vi kanske borde göra klart att vi inte direkt känner att vi är överlägsna människor som sitter inne med svaren på alla frågor. Snarare tvärtom. Jag menar, vi är väl snarare en samling rätt trasiga puggor som börjar närma oss den där åldern då vi bara blir mer och mer skraja för att vara ensamma och som ett resultat av det: allt mer galna.

Förr i tiden trodde jag nämligen att bögar blev visare med åren men vi kom för några år sedan fram till att det inte alls är så. Puggorna blir bara mer och mer twisted efter 30. Det är som om någon höjer volymen på deras psykodramer och neuroser och nojor.

Petter försökte föra fram teorin om att puggorna på Connection och Lino hade kommit lite längre. Att de inte idealiserade heteromän som Butt-generationen gör, men jag ställer mig högst tveksam till det. Jag tror bara att det som är en heterosexuell man i Linopuggans ögon (Jesse Metcalfe t ex) i Petters babsablick ser ut som en bög. Det är inte så att de gillar bögiga killar och fjollor, det är det att de gillar lite mer metrosexuella straighta män. Det är samma gamla great dark man-problematik fast in disguise.

Jag tror vi måste snacka om de här grejerna för att komma någon vart och jag tror inte att den diskussionen ens existerar bland de flesta som hänger på Lino, eller har jag fel?

Det känns som om man vill dra streck mellan punkter här. Mellan hur det är att upptäcka att man har sexuella känslor för andra män, den skam som omgärdar det, fjollans position långt ner på värdeskalan, idealiseringen av straighta män, det ofarliga i att tråna efter någon som inte kan besvara ens känslor, bögars trassliga och ofta kortvariga relationer, deras oförmåga att få ihop det passionerade med det platonska.

Sitter vi inte alla i samma båt här? Och bidrar vi inte till det här själva hela tiden? Som när en pugga som gillar byggjobbartyper blir ihop med en pugga som kanske inte är så grabbig eller manlig, bitchar inte puggans vänner om det ("Han vill ju egentligen bara bli påsatt av byggarbetare, det kommer aldrig att hålla.") i stället för att stödja relationen och säga "gud vad bra att du har hittat någon som du har så mycket gemensamt med"? Jag kommer ihåg att jag kände det där väldigt starkt i Italien, att när någon blev ihop med en kille så var det liksom en atmosfär av negativa vibbar kring det hela bland alla andra, negativa vibbaren atmosfär som inte skingrades förrän status quo var återställd och puggan tillbakan i slingen liksom.

Som en kontrast till det här ska jag berätta om när jag hade med mig Roger på middag hemma hos Liselotte och en av Liselottes straighta killkompisar frågade om det var min nya kille? varpå jag svarade att nej nej, vi är bara vänner. Då tyckte han att det var så synd eftersom Roger var så bra, vi skulle passa så bra ihop. Nu kanske inte Stefan, som han hette, hade rätt i det, men jag kände ändå att det finns mer positiv feedback för förhållanden bland straighta, att de tror på dem mer, att de inte har lika omöjliga förhållanden (bögars förhållanden är lite väl ofta romantiska Romeo och Julia-relationer mellan operasångaren och militären liksom).

Nu har den här posten blivit oförskämt lång och babblig, men jag är intresserad av att prata också om vad som gör oss olyckliga och vad som skulle göra oss lyckliga.

Sökandet fortsätter...


Onsdagen den 23 maj klockan 22.55 såg Martin Bergström Leila på Klarabergsviadukten. Hon hade på sig en grå munkjacka och var i sällskap av en kille i vitt, krulligt hår. Någon minut senare var hon spårlöst försvunnen. Men hon är helt uppenbart ute i friheten. Om någon ser henne, bjud in henne till Marie Laveau den 13:e juni. Då har vi Bögjävlarfest. Ni andra är förstås också välkomna.

onsdag 23 maj 2007

Den gamla skolans bekännelser... del 2


Den senaste tiden har jag ägnat kvällarna åt THE NIGHT OF THE IGUANA – både den ursprungliga novellen, den senare pjäsen och John Hustons filmversion. Under denna infernaliska natt på den mexikanska stillahavskusten möts tre personer som personifierar Tennessees tre återkommande sätt att tackla ensamhetens "blå" djävul: Den avsatta prästen som tagit till flaskan, en old maiden som valt zigenarlivet med ett skissblock under armen och hotellföreståndaren – en kvinna som lärt sig leva med sin impotenta och frånvända man i famnen på en eller flera hotellpojkar samtidigt och nu blivit änka. Iguanans natt är inte den mest avancerade eller fulländade av The Glorious Birds pjäser och ändå finns den ständigt med i mitt bakhuvud. Kanske är det filmens Ava Gardner i rollen som hotellföreståndaren, eller Deborah Kerrs plågsamt välartikulerade och samlade lärararinna eller Richard Burtons svettiga präst... den lesbiska baptistkvinnan, den sjuttonåriga flickan (spelad av Sue Lyon som spelade Lolita) eller så är det desperationen som John Huston fått ur dem i filmen – den är nästan lika smittsam som underhållande. Jag tror det är desperationen. Samma desperation som i Mrs Stones romerska vår, som i Linje Lusta... Fast värre. Mer koncentrerad.

Både Tennessee och Liz Taylor var gäster på inspelningsplatsen. Det finns spår av dem i olika scener. T.ex. kan man se (i dokumentärt material) hur Liz rättar till Burtons hår som sedan filmas i nästa scen... Tennessee hittar spontant på scenen där Burton får en psykos och börjar gå fram och tillbaka över ett krossat glas. Alla de här spåren och kopplingarna är underbar sysselsättning när man egentligen vill tänka på något annat.

Om jag uppvisar något tecken på mognad eller utveckling i livet måste det vara detta: förr brukade jag fly den blå djävulen med filmer som Alla säger I love you. Nu blir jag bara ännu deppigare av dem. Nu vill jag ha filmer där vi väljer det trasgranna och kantstötta som står till buds, för att inte vara ensamma. Som den prövade och framhärdande romantiker jag är. Utan hopp om lyckliga slut, men med hopp om någon form av närhet och lugn. Och då finns det ingen bättre än Tennessee.

Delany, Wittkop, Cooper och skammen


Är det meningen att man ska skämmas över att man fascineras av kultur som handlar om våld, sex, tortyr och ond bråd död? Är det något man behöver rättfärdiga i högre grad än att man intresserar sig för, låt säga kärlekshistorier eller matlagning? Jag läser just nu en bok som heter Hogg som skrevs av Samuel R Delany 1969 men som på grund av sitt explicita innehåll inte gavs ut förrän 1995. Den handlar om en smutsig yrkesvåldtäktsman, Hogg, som släpar med sig en elva årig pojke, kort och gott kallad för cocksucker, ut på en turné av mord, koprofili, prostitution och misshandel. Historien berättas ur pojkens perspektiv, helt utan affekt eller moraliska ställningstagande. Det placerar den någonstans mellan välskriven våldspornografi och en djupt depraverad Bonnie and Clyde-historia. Det går att dra paralleller till Dennis Cooper, Nikanor Teratologen, Chuck Palahniuk och Gabrielle Wittkop. Författare som alla, på olika sätt, påverkat mig djupt.

Av en händelse råkade jag just läsa Aftonbladets Athena Farrokhzads recension av just Gabrielle Wittkops roman Barnahandlerskan som Vertigo just givit ut. Boken är en brevväxling mellan två kvinnor. En madame på en barnbordell i Paris delar med sig av sina erfarenheter till sin väninna som nyss startat upp en liknande verksamhet i Bordeaux. Hur förbereder man barn för bordellivet? Och var dumpar man liken när de är förbrukade? Jag har inte läst Barnahandlerskan ännu men om den är lika torr och saklig i tonen som hennes Nekrofilen, även den utgiven på Vertigo, är jag övertygad om att jag kommer att älska den. Jag tycker nämligen att det är en ynnest att få följa med in i litterära skuggvärldar. Att för några ögonblick se (eller tro mig se) insidan av ondskan som utgör stommen av vilken kvällstidning som helst. Ju mörkare desto bättre. I bästa fall kan det fungera som ett reningsbad att verkligen hänge sig åt den totala svärtan. Det ger perpsektiv till den slentrianmässiga läsningen av rubriker om pedofilringar och tortyrkammare. Med tanke på de barnbordeller, mordturnéer och våldtäkter som omger oss har det givetvis en plats i litteraturen.

Ändå känner sig Athena manad åt att ägna merparten av sin recension åt att diskutera hennes samvetskval inför att hon ”mot bättre vetande kommer att kapitulera inför dess språkliga tjusningskraft”. Varför måste hon skriva ut att hon tar avstånd från innehållet i boken? Finns det någon på Aftonbladets kultursida, eller någon annan kultursida som i själva verket tycker att barnbordeller är en skön företeelse? Varför känner hon sig tvungen att leta krystade metaforer (”Är detta i själva verket en kritik av det framväxande marknadstänkandet?”)? Eller sammanfattat, varför är det så hemskt att erkänna att man uppskattar konst som handlar om mörker?

Athena vågar i alla fall hylla boken. Det är en betydligt mer nyanserad recension än den som Gunder Andersson skrev om Dennis Coopers Kluven (även den utgiven av Vertigo. Vad skulle vi göra utan Carl-Michael Edenborgh). Inte nog med att Gunder slarvläste mitt efterord och lyckades få det till att Cooper var ”en guru inom vad som kallas queercore, en subkultur med fokusering på homoerotik och sadistiskt våld” (fniss). Dessutom beskriver han romanen som ”sjuk”, ”sinnesrubbad” och ”en bok som får mig att må illa”. Tydligen är detta något negativt. Det är märkligt för mig. En bok som får mig att må illa har ett större existensberättigande än en som smeker mig medhårs, språkrunkar lite och sedan lämnar mig oberörd. Cooper inspirerades till böckerna i George Miles-cykeln, bland annat av de ”freeway killers” som härjade runt det området i Kalifornien där han växte upp. Polisen trodde inledningsvis att det var en seriemördare men det visade sig vara tre, av varandra oberoende män som tillsammans mördade och i många fall våldtog minst 110 offer. Jag tycker att det är intressant att försöka sätta mig in i hur sådana människor tänker. I Coopers böcker finns ingen distans. Gunder Andersson undrar om det är ” ett uttryck för någon sorts existentiellt tänkande, en värdenihilistisk illustration till alltings meningslöshet, med kroppen som ett tillfälligt smågrus i ett tigande universum där varje moralisk tanke bara är dårskap och påhitt?” Tja, eller också kan man bara se det som ett sätt att försöka spegla, förklara och sätta sig in i något som precis som Andersson skriver, får oss att må illa. Lägger man ett moraliskt filter över det hela förtar man genast effekten och landar i något som är betydligt lättare att lägga åt sidan. Och inte till närmelsevis lika intressant.

För övrigt var det Carl-Michael Edenborgh som berättade om Hogg för mig först av alla. Tjata lite på Vertigo Förlag så kanske den dyker upp på svenksa bokdiskar, och sedan, med känslomässiga brasklappar på Aftonbladets kultursida, någon gång i framtiden. Kanske kan Athena och Gunder luta sig mot att Norman Mailer kallar den ”a serious book with literary merit”. Räcker det som rättfärdigande?

(Jag jobbar på att få länkarna att funka. Om du är clever kan du ju klippa och klistra)

tisdag 22 maj 2007

Man ser inte kroppen för puggan


På min andra svenska blogg på Rodeo driver jag just nu med Bons sexsamtal. Många uppfattar nog det som en regelrätt diss men jag tyckte mest att det var tacksamt att driva med, och alla som var med i samtalen får alltså här en liten applåd från mig. (Dessutom tycker jag att ett sexsamtal vore fantastiskt i QX. Vilka skulle man vilja ha med då?)

En grej slog mig i alla fall när jag läste artikeln. Linna Johansson säger: "Jag tror inte man har råd med preferenser. När jag gillar någon ger jag mig fan på att gilla allt med den personen." medan Sigge Eklund förklarar att när han blir kär i någon måste han ladda om den fittan med positiva värderingar, även om han inte gillade den från början.

Det här är tankar som jag ofta funderat på. Typiskt nog diskuterar Linna det här med en bög, Lady Oscar. Typiskt, för att jag upplever bögvärlden som närmast fixerad vid preferenser. Vid typer. Att ingen någonsin laddar om en kuk eller röv eller kropp med positiva värderingar. För är det inte så att bögar först letar preferenser och sedan letar relation bland preferenserna (jag räknar in både mig själv och Stefan här)? Och är det inte något sjukt omoget med det? Var är Larry Kramer när man behöver honom?

Puggor är ju väldigt bra på att avsexualisera någon som babsaögat inte gillar, till exempel genom att säga hon i stället för han. Vi är däremot helt värdelösa på att sexualisera någon. Så länge inte den personen ännu inte är en person för oss så klart, då är vi bäst i klassen. För hela den arsenal av kläder – keps, solglasögon, maskulina kläder, jeans och t-shirt, boots etc – som bögar fixar till sig med när de ska gå på videoklubb eller på cruising i parken bygger ju på en överenskommelse om att de här få attributen räcker för att trigga den andres fantasi, räcker som projiceringsyta (åtminstone i teorin). Fast då talar vi också om en situation där båda två är mer eller mindre okända för varandra.

Men det här med att gilla någons kropp bara för att man gillar personen, glöm det. Det är för mycket i vägen: Birgit Nilsson, Miu Miu-skjortor, tyska träänglar, blomsterarrangemang. Det är helt enkelt en pugga i vägen.

måndag 21 maj 2007

Ozon i våra hjärtan

Nicklas började yra om Francois Ozon och skickade sedan den här länken till mig, från en av Ozons kortfilmer. Men bögen har ju gjort så mycket, och så bra. Är han den störste nu levande puggregissören, vad säger ni tjejer?

Teddypuggan


I dag är puggor tolererade i Sverige. Omtyckta och kramade. Eller är det bara teddypuggorna som är det? De gosiga, piffande, konfettikastande puggorna. Eller de kramiga, björniga pappapuggorna. En massa andra puggor har bara försvunnit. De kreativa puggorna till exempel. Eller de sexuella och porriga. Eller de radikala och bökiga. Det känns som att puggkulturen har blivit en smurfby där bara gammelsmurf och frisörsmurf får bo kvar. Ett mer utvecklat resonemang kring det hela kan ni läsa i det nya numret av Arena eller här. Det är en försmak av vår bok. Håll till godo.

Olivia Newton-Asshole



Jag tycker att undergången børjade med Olivia Newton-John. 70-talet var en førvirrad smet av oilka kvinnoideal - Grace Jones i ena andan och Olivia Newton-John i andra. Den moderna tidens føddes då kan man saga, eftersom det gamla pre-feministiska kvinnoidealet blandades med det moderna kvinnopersona vi hittar øverallt idag. Efter att brudar brant femtiotalets behås och matmixers, kom en ny kvinnotyp - postfemistbruden. Sportig och ledig, men frascht sexig liksom! Brudar som Farrah Fawcett och Olivia Newton-John - valdigt intetsagande, mest stort hår. Visst hade det funnits bimbos tidigare, men Olivia var så mycket mer. En sorts sportig normalitet. Hon den dar snygga tjejen på høgstadiet som var både popular och hade bra betyg. Skittråkig. Feminismen skapade inte starka kvinnoideal i popvarlden - den tog kål på dem. Den gamla skolans kvinnor var mer ondsint femme fatale på unkel bordell, an frascht sexiga på en tennisbana. Mae West jobbade lång in i nittioårsåldern hårt på att se ut som en smutsig hora. Marlene Dietrich var en mørk påminnelse om dekadenta Weimar Berlin. Marilyn Monroe kocketterade, men under ytan låg ett pillertrillande mørker - stilpoang for en mystisk død också førstås. En klassisk popdiva var gudinna før modersdyrkan- pre feminist bulldozer i en mans varld. Sen fick kvinnor rattigheter, och vi fick Olivia Newton-John. Alla starka kvinnor har nu fullt upp med att ta chefspositioner, och hemmafruarna har tagit øver popmusiken. Efter Olivia har det bara fortsatt. Kylie, Britney Spears, Jessica Simpson - you name it. Pophemmafruar!
Bøgar børjade också till slut få rattigheter - och vår kultur har sakta stigit upp ur skammens glittriga gaskammare, och rakt in i Søndagsøppet. Allt det farliga med bøcklingarna, har låsts in i en tid innan frigørelsen. Nu vill vi vara sportiga, lediga och frascht sexiga! Vi befinner oss idag alltså ungefar vid Olivia Newton-John på personlighetsbarometern, så inte undra på att Olivia och alla pophemmafruar alskas av gays varlden øver. Gaykultur ar friare, men kastrerad.Tack Olivia!

söndag 20 maj 2007

I wish that I was born a thousand years ago


Efter som senaste NIN-skivan kinda sög följer här en liten påminnelse vad det är vi älskar med Trent Reznor. Ellert också kan ni se det som en trailer till en kommande post om varför hela queer-Sverige (förutom Henke och Frille) verkar ha glömt alla puggor från goth/neofolk/industriscenen som fortfarand är ikoner här i SF (Coil, Death in June, Throbbing Gristle). Eller också är det bara det roligaste drogskämtet sedan Spun. Hur som helst enjoy. Nu ska jag jobba på min fylla.

lördag 19 maj 2007

How's This For Identity Art



Efter Gullan Ingvarssons førfrågan så kommer har så bilden på mig och La Lepore ledigt chattande i Berlin - usch vad jobbigt med alla paparazzis som standigt ska støra ett privat samtal......

Bitchfight



Okej, nu ska jag starta bitchfight med både Tomas och Daniel. Jag tycker Tomas var litet val hård i sin diss av Kate Garners utstallning (ok, han dissade inte mitt inslag, vilket var tur for honom for jag art directade det). Jag håller med om att hela klubbkid grejen inte kanns sa frasch, men hallå din gamla hora- Leigh Bowery, Pete Burns och Jt Leroy - det transcenderar någon sorts naff klubbkultur. Kate Garner var ju faktist med och skapade dagens klubbkultur på 80-talet, nar hon och Jeremy Healy i Hayzee Fantayzee var med i karnan på den kreativa scenen i London. Sen håller jag daremot helt med Tomas om hans diss av journalister som vurmar kring att nagon tar på sig flor pa BoomBox.

Har borjar min bitchfight med Daniel - som just skrev en vurmande BoomBox artikel i Quest. Daniel, du glomde namna att BoomBox inte alls ar kreativt, att all ara som Richard tar åt sig egentligen ar underground klubbar som Kashpoints. De var den riktiga outsider-konsten i London, och handlade om art terrorism med en aubergine fasttejpad i pannan varje dag - inte før att hajpas av modetidningar! BoomBox ar kul, men det ar inte innovativt. Om inte New Rave hajpen skapats av NME och outsiderklubben AntiSocial flyttat till Shoreditch skulle ingen kla ut sig på BoomBox vilket de inte gjorde før ett halvår sedan. Journalister ser toppen av isberget och tror att det skapades dar liksom. Det ar bara modehajp! Kashpoint handlade om att alla egentligen høll på att svalta ihjal i sina councilflats, men tog på sig en burka eller en halv kinarestaurang och gick ut och skrek - inte mode.
Har ar en lank till Kates bilder, med min Baddlover session.
(Obeservera Booby Tuesday's look, som skapats av Lee Benjamin, som aven gjorde Leigh Bowery's liknande look. Du namnde att modevarlden apat efter tekniken med lappstift på natstrumpa - den går alltsa tillbaka till Leigh Bowery, inte BoomBox..)
http://www.varnishfineart.com/artwork/

Bögar älskar skit (på dvd)


Gjorde en krönika om den bortglömda genren rullskridskofilmer i Stil i P1 igår. Mest med fokus på den gamla discofilmen Xanadu med Olivia Newton-John i huvudrollen, där hon spelar en av de grekiska musorna – sångens, musikens och poesins gudinnor som inspirerar mänskligheten till konstnärliga stordåd. 1980 betyder det tydligen att man får en misslyckad konstnär att starta ett rullskridskodisko.
Filmen suger verkligen åsneballe och är ett misslyckat pretentiöst sätt att hylla den klassiska Hollywoodska dansfilmen (Gene Kelly har en av huvudrollerna). I ett patetiskt dansnummer ii filmen smälter Andrew Sisters-musik till exempel samman med "samtida"80-talspop.
I alla fall, när jag gör lite research på Wikipedia hittar jag en liten trivianotis.
"Writer Alonso Duralde included the film in his 2006 book "101 Must-See Movies for Gay Men". "
Och jag blev bara så trött.
Kan bögarna bara sluta att kasta bort sin tid på skit? Skit som faktiskt inte ens är camp utan bara skit.
Jag har haft en period där jag älskade kitsch, men det finns en punkt när man inte ens kan läsa in någon undertext över huvud, medveten eller omedveten i ett konstverk. Xanadu är ett sånt. Den tråkar bara ut mig.
Givetvis har jag redan beställt Duraldes bok på Bokus för att säkert kolla att han inte kommit på någon smart grej i filmen som jag har missat. Rapport återkommer.

(En rolig trivia-detalj är däremot att filmens regissör, Robert Greenwald idag är känd som en hyperpolitisk filmare. Han har till exempel gjort dokumentären Outfoxed, om Fox News. Och flera filmer om Irakkriget. Och kanske var det problemet med Xanadu. Kanske hade han inte de mentala rullskridskorna på. De som krävs för att göra en riktigt hängiven rullskridskofilm.).

fredag 18 maj 2007

The "straight" answer to Village People

OK, give it up everybody för Skatt Bros. Enligt discomuseum.com var de Kanadas strejta version av Village People. Något som känns väldigt tveksamt när man har sett den här videon. Några av kommentarerna från e-mailkedjan som kom med länken:

"I would have dated half that group. I wonder if any of them are still alive and looking for some company this weekend?"

"But a bunch of gay dudes calling themselves the "Skatt Bros." just doesn't seem right. Even if it's spelled wrong, I still imagine them pulling brown hankies out and enemizing at the end of that video."

"Who knew I'd be soooo into Skatt? Better give myself a binaca blast."

torsdag 17 maj 2007

De militanta faghagisternas tid är nu!

Jag hade en krönka i Stil om det här i förra veckan. And it went something like this:

De dyker upp överallt för just nu. Om jag läser en gammal bok av Sara Lidman, ja då handlar det om en kvinna som är kär i en homosexuell man och lämnar barn och hem för att spela dragspel på dansbanor i norrland.
När jag går på konsert med Scissor Sisters, ja då visar det sig att den enda som pratar i bandet under konserten är den straighta tjejen. Hon drar de grova sexskämten medan puggan nöjer sig med att dansa runt i paljettkalsonger.
Och mer är på väg. Samma förlag som ger ut vår bok ger också ut Faghag, av Linda Leopold i höst. Om kvinnorna som älskar att hänga med homosexuella män.
Och hon har ju en del fördomar att kämpa mot. För den negativa fördomsprofilen för en faghag är att hon är fet, ensam och tragisk. Hon som blir alldeles för full på bögklubbar, där hon försöker supa bort det faktum att hon egentligen är kär i sin bögkompis och att han om en stund kommer att dra hem med någon kille, medan hon får ta en taxi ensam hem. Den här helgen också.

Jag har alltid haft lite faghagofobi. Tyckt att det var så nasty uppdelningar. Så tydligt vem som stod i centrum och att tjejens roll skulle vara att vara den avgudande. Men som vanligt har jag missförstått allt. Nu, när mina vänner börja närma sig de förti har jag sett hur rollerna är helt annorlunda. Det handlar mindre om party och mer av det där ömsesidiga. Ja, på någon av mina mer militanta dagar skulle jag till och med kalla det en sorts gemensam allians mot de heterosexuella männens dominans.
Relationen bög-faghag liknar mer kärleksförhållanden. Såna som håller längre än de som byggs på sex, romantik och passion. Och med tanke på hur bräcklig den vanliga kärnfamiljen känns, så är det kanske bögar och faghags som är de enda som är mönssterheterosexuella, de som håller ihop i vått och torrt. Tils döden skiljer dem åt

De enda som vägrar att modernisera bilden av faghags är bögarna. Bögklubben är en av de få manliga bastionerna som inte ifrågasätts. Där det är okej att förbjuda tjejer för att de förstör raggstämningen. Kanske är Leopolds bok ett startskott för den nya faghaginismen - de stolta faghagsen. Bögklubbarna kommer aldrig att bli desamma igen. I framtiden kommer de att kallas för faghagklubbar, och de homosexuella männen kommer bara att få komma in om de lovar att vara härliga och glammiga och witty och ha på sig roligare kläder än jeans och t-shirt.
Nej, den nya generationen faghags är de nya bögarna. De är välorganiserade, och tänker aldrig gå med på att kallas parasiter igen.

Qu'est-ce que c'est pugga?


Anonym sa...

Ursäkta en utomstående, men vad är en pugg?

den 17 maj 2007 21:01


Det kanske är dags att göra ett förtydligande så att ni förstår vad vi pratar om. Så här står det i ordboken till vår kommande bok:

Pugga: I norra Skåne betyder det groda. Puggepevling betyder till exempel grodyngel i samma del av Sverige. Annars är det ett gammalt ord för bög som vi envisas med att återanvända. Långt tillbaka i tiden stod ordet för en liderlig och sexuellt besatt kvinna med närbesläktade ord som: gatunaska, hortuta och skamtacka. Har även använts som synonym till sköka.

Så nu vet ni.

Vem ska ligga med Tomas?


Meat Puppets igår var helt fantastiskt. Jag hade fått för mig att de skulle vara helt dryga och bara testa nytt material (efter som det är en ny skiva på gång) men det var en hitkavalkad med ”Up on the Sun”, ”Plateau”, ”Lake of Fire”, ”Backwater”, stora leenden, lustiga små solon och en publik som bestod av otippat svenniga (fast Amerikanska då) gubbar (och en och annan fjunig överläpp med Nirvana-tröja). Det känns tryggt att de förvaltar den riktigt dammiga punkrocken nu när Dead Moon har slutat spela.

I kväll ska jag och Dan hooka med Emelie och Claude som är på besök. Emelie är före detta stockholmare som nu för tiden redigerar extremsport för ESPN i Oregon. Ska ta med dem till mitt älskade stamhak Eagle Tavern där Hammers of Misfortune spelar. Det är en av bartendrarnas metalband och de verkar riktigt lovande. Bear metal är det nya hair metal. Jag älskar att björnarna i den här stan spelar i band, gör film och målar tavlor. Det första jag älskade med Eagle var att man kunde dela en pipa gräs, lyssna på nya Detroit Cobras och spana på heta män. Nu tror jag att det jag uppskattar mest är att alla har ett projekt på gång. Om inget har hänt under den korta tiden jag har varit borta så är ju stommen av björnkulturen i Sverige typ stadsvandringar och schlagerfestivalen. Vem ska jag ligga med om två veckor liksom?

The Eagle Tavern

Meat Puppets

Hammers of Misfortune

To fag or not to hag

Jag har aldrig haft en fag hag. Eller nu ljuger jag. En gång tvångsanslöts jag till en (det var i Italien), men efter att hon försökte hångla med mig blev det aldrig detsamma mellan oss.

Fast nu ljuger jag igen. Det är mest det att mina tjejkompisar är alldeles för fabby för att hänga med mig på Sveriges trista gayklubbar. De har för bra smak för det. Däremot älskar de bögar, fast inte på det där losersättet när de riktar sina frustrationer med män mot puggvännen. Så det kanske är jag som är lite delusional när jag inte ser på dem som fag hags.

Möjligen borde jag börja kalla dem Superstars efter Warhol? Carina Superstar? Liselotte Superstar? Bara det faktum att de skulle fatta referensen diskvalificerar dem som fag hags i mina ögon.

Men jag är så klart helt ute och cyklar. De är bästa vänner med mig. Och jag är inte direkt bögen utan flärd. Om en tjej vill vara kompis med en homosexuell man som är lite mer – hur ska jag säga, fabulös? – då är hon kanske per definition fag hag. Eller handlar det om hur de ser ut? Här är mina två främsta suspects på bild. Döm själva.


Inte utan mitt tantourage!


På bokmässan i Göteborg förra året insåg jag att riktiga kulturpuggor inte visar sig utan ett ansenligt tantourage. Helst si så där tjugo stycken tanter i släptåg och alla utrustade med tygväskor, färgglada glasögonbågar och kubistiska frisyrer. Insikten gjorde mig väldigt stressad. Jag är visserligen omtyckt och omhuldad av många tanter i allmänhet och kulturtanter i synnerhet, men hardcore-kärnan av dessa utgörs av min mammas reaktionära polska väninnor som säkert skulle vilja vara ett tantourage åt en ung, aspirerande litteraturbög, men jag tror inte att de har insett det ännu.

Allt jag har är ett future tantourage, men det heter å andra sidan duga. De flesta av mina kulturfaghags är tantourage-material av toppklass. Nu måste jag bara vänta tills de har tantat till sig. Jag uppmuntrar inköp av tältgarderob, finsk design och biblioteksföreningens rullväska. Det är allt jag kan göra än så länge. Men vänta ni bara till bokmässan 2017. Då jävlar. Då kommer jag ha det fiercaste tantouraget ever. Inte ens det unisona tantstönandet till Sverker Åströms Michelangelo-översättningar kommer att stå sig i jämförelsen. Då kommer vi att regera. Jag och mitt tantourage.

Baddlover shoppar


Har ar jag på bilden Tomas pratar om

onsdag 16 maj 2007

Haysi Fantayzee Crazy Days of Summer


Lovade ju att skriva något om Kate Garner-utställningen. Nu lyckades jag visserligen med konststycket att bli åksjuk på vägen dit, så till den milda grad att jag spydde innan jag gick in. Men ärligt talat så kändes bilderna rätt trötta. Jag vet att jag borde bli begeistrad av klubbkids som jobbar en vecka på sina outfits bara för att kunna se ut som typ s/m-musse pigg en endaste kväll men är det inte lite…eh…gjort? Det påminde mig om en artikel jag läste om Boombox där artikelförfattaren var helt till sig över att kidsen där har en egen stil (flor! masker!). Man ba: jaha. Egentligen var det inte motiven som störde mig så mycket som den där 80/90-taliga fotostilen som är helt in your face, för att liksom understryka vilka krejsy individer det är hon har fångat på bild. Det gick omkring en ensam druga utklädd till en köttätande växt och såg malplacerad ut på galleriet. Det var så klart helt misär men det samtidigt mycket intressantare än bilderna. Dessutom spelade de typ ”The Passenger”. Hur kul är det? Det som stack ut var bilden på Petter/Baddlover, shoppandes i kostym och en kubistisk mask som dolde ögonen inne på Safeway, för att den hade ett tydligt koncept och inte byggde på klubbkid-romantik (hej! här är jag!), samt hennes små skuplturer som byggde på de klassiska Leigh Bowery-bilderna. De var söta.

Skägg är det nya skägg


På allmän (nåja) begäran. I kväll ska jag se Meat Puppets!!

Miss Marple behöver hjälp med att hitta Leila


Vi jobbar på gästlistan till vår release-fest och börjar i den viktigaste ändan – den enda riktiga stjärna vi någonsin haft i landet sedan Garbo. Är det någon som vet var man får tag på henne? Systrarna Marple har följt spåren av löshår, men utan framgång. Den här polisbilden är den senaste ledtråden vi har. Var håller hon hus? Har de låst in henne?

Mitt babsaöga in action

Bögjävlarna stiger upp ur helvetet!


För alla er som undrar varför det här bittra gänget puggor har fått luft kan jag avslöja att vår debattbok Bögjävlar kommer på Atlas förlag mitten av juni. Där går vi loss på den svenska bögkulturen som ni känner den, debatterar bröstmuskler, droger, politik, mode, bitterhet, litteratur, Böglobbyn, kvalitet, drömmar, aspirationer och varför man får ligga så sällan. Det fina omslaget är gjort av Andy Gunnarsson som också har varit en del av vår frustrerade bögmaffia i många år.

Ni som trodde att den här bloggen var ett forum för internt bitchande har alltså fel. Vi har även en agenda. Typ. Någonstans...

BabsaØgat Ser Dig

Jag och Daniel hittade ju som sagt på allas våra Babsa-prefix - men jag måste bara beratta att allt harstammar fran BabsaØgat. Nar jag och Daniel var pa Boom Box (klubb i London) så uppfann vi BabsaØgat, som ar litet som ett tredje øga før puggor. Om ni sett filmen "Min Fru Ar En Utomjording" med Kim Basinger och Dan Ackroyd, så tycker jag mig se en viss likhet med det onda alien-øgat som Kim har i sin handvaska. Som ett obarmhartigt teleskop som synar allt. Babsaøgat etablerar blixtsnabbt "Man-Skulle-Aldrig-Kunna-Tro"-faktorn, alltså hur pass 'straightacting' en pugga ar. Om puggor kanaliserade denna clairvoyans pa andra omraden, kanske de inte bara behøvde klippa hår. Det finns ett jatteroligt foto på Daniel från den kvallen, dar Babsaøgat ar i full effekt - jag sager bara, lagg upp det Daniel!

I'm Still Jenny From The (Eastern) Block

Mowgli och jag førstår varandra. Jag var också uppfostrad i djungeln. I mitt fall polackdjungeln. Alla mina barndomskompisar hade polska hippiekommunister till flyktingforaldrar i førorten - inte undra på att Warsawa ar som ett deja vu coming home. Det ar sa fab att leka superstar-dj i øst. Till skillnad från vastvarldens cyniska klubbar, sa fungerade t.om utrustningen. Gullan Ingvarsson var dj-assistent och såg till att båset var fyllt av øl eller klagade på min Enya-mash up.. I øvrigt var jag valdigt well behaved, blev inte ens utslangd eller deporterad.

tisdag 15 maj 2007

Petter and his dirrty Poles...


I fredags gällde Warszawa och specifikt klubben Saturator. Puggblaskan DIK fagazine fyllde 2 år vilket vi i redaktionen firade med att flyga in Petter (aka Baddlover) från London. Han har nämligen super powers: hans dj-sets får håriga polacker att slita av sig brallorna. Givetvis låtsades han vara oberörd (se ansiktsuttrycket), skruvade, mixade, toastade, hoppade och drack öl som om inget hade hänt. Alla skrek av ren förvåning. (Fler bilder från festen kommer snart här). För er som undrar vad man i öst egentligen gör medan Sverige lever i ESC-psykos.

Den gamla skolans bekännelser...


Jag kan fortfarande komma på mig själv med att bli rörd över allt det som Liza sa i konserthuset för ett par veckor sedan. Hur det kändes när hon gjorde en tribute åt Lotte Lenya (för er utan old-school-trivia var hon gift med Kurt Weill och ni minns henne kanske som spikfots-KGB-agenten Klebb i From Russia With Love – själv älskar jag Lotte mest i rollen som ynglings-pimp i filmen The Roman Spring of Mrs Stone baserad på Tennessee Williams), när hon citerade Mama och sa att vi var hennes riktiga familj (något Liza själv blev sårad av att höra när Judy brukade säga det), hennes blick mot oss när hon sjöng "when I go... I'm GOING like Elsie" i titelnumret Cabaret... Hela kvällen på kulturhuset satt jag och tänkte att så här har det inte känts sedan jag och Roger satt i Gore Vidals arbetsrum i Ravello... Som Annina Rabe skriver här är det verkligen så att man tror sig bli hårdhudad med åren, men inför riktig Vanity-Fair-old-school faller man som änglar från himlen.

Muskelbjörnar och elektronisk undergång

Sammanfattande kommentar från sur björnpugga på Eagle i söndags:
”Muscle bear is the new evil twink”.
Och så är det här i San Francisco. Björn är den nya klonkulturen och muskebjörnarna är de nya onda twinkarna/muskelpuggorna. Det som är skönt är att de bara är kungligheter i sina egna ögon. Ingen ger dem mandat att spela allan (förutom snubben som yttrade kommentaren då) och de tjocka, äldre snubbarna har minst lika många supporters. Men det är definitivt skäggens diktatur som råder. Ju längre jag sparar mitt desto fler ragg får jag.

En annan rolig grej med San Francisco är geekfaktorn. Med så många IT-företag och så mycket björnar i en sådan förhållandevis liten stad, är det inte alls ovanligt att man stöter på vilda diskussioner om vilken som var den bästa Green Lantern, om Ultimate-linjen i Marvels universums vara eller icke vara eller till och med om Drakar och Demoner. Denna cirkel slöts när jag såg Extra Action Marching Band på Mission Creek Music Festival förra torsdagen. Snacka om bandgeeksens revansch. Ett marchband med burleskstrippor av båda könen, flagboys och gogo-dansare som ställde till med en fest som fick Hootchy-Kootchy Club att se ut som en söndagsskola.

Annat bra på MCMF var I Am Spoonbender på Mezzanine. IAS består av Dustin Donaldson som trummade i Pansy Division förut, Robynn ”Cup” Iwata och (på skiva) Dave Edwarson från Neurosis. De framförde en helt bisarr elektronisk undergångskabaré som förde tankarna till The Causey Way, Atari Teenage Riot, The Knife, DAF och FischerSpooner. Deras senaste album finns nedladdningsbart som WAV-fil på deras hemsida. Förband var Phase Chancellor, som är ett noisigare Matmos-sidoprojekt (fantastiskt) och Ariel Pink som är en tönt som folk som läste Benno gillar. Dessutom spelade Steven Stapleton AKA Nurse With Wound skivor. Gala.

Extra Action Marching Band

I Am Spoonbender

Babsateorin


Jag tror att Stefan pratade om att vi var lite som Spice Girls i Komuttans (Kom Ut) intervju inför boksläppet. Jag tycker det var synd. För vi har mest pratat om att vi är som Barbafamiljen.

Av anledningar som är alldeles för komplicerade för att gå igenom här kallade jag och Petter det hela för Babsa i stället för Barba (och ja, det har att göra med Babsan).

Jag fick naturligtvis bli Babsafin.
Stefan blev Babsabok.
Petter blev Babsaskön, tyckte han, men egentligen var han väl Babsalala.
Tomas hade ingen direkt, men vi tänkte att han kanske var Babsastark, eftersom han är den som är mest "manligt identifierad" av oss alla.

Varpå Roger säger: "Vem är jag då? Jag har ingen. För att jag inte har någon personlighet... Jag är grå."

Men Roger var visst någon: Babsabutter.

Inte var han nöjd med det heller.