Jag kan fortfarande komma på mig själv med att bli rörd över allt det som Liza sa i konserthuset för ett par veckor sedan. Hur det kändes när hon gjorde en tribute åt Lotte Lenya (för er utan old-school-trivia var hon gift med Kurt Weill och ni minns henne kanske som spikfots-KGB-agenten Klebb i From Russia With Love – själv älskar jag Lotte mest i rollen som ynglings-pimp i filmen The Roman Spring of Mrs Stone baserad på Tennessee Williams), när hon citerade Mama och sa att vi var hennes riktiga familj (något Liza själv blev sårad av att höra när Judy brukade säga det), hennes blick mot oss när hon sjöng "when I go... I'm GOING like Elsie" i titelnumret Cabaret... Hela kvällen på kulturhuset satt jag och tänkte att så här har det inte känts sedan jag och Roger satt i Gore Vidals arbetsrum i Ravello... Som Annina Rabe skriver här är det verkligen så att man tror sig bli hårdhudad med åren, men inför riktig Vanity-Fair-old-school faller man som änglar från himlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar