Jag och Petter åt lunch i går och satt och bitchade om ditt och datt. Vi insåg att vi kanske borde göra klart att vi inte direkt känner att vi är överlägsna människor som sitter inne med svaren på alla frågor. Snarare tvärtom. Jag menar, vi är väl snarare en samling rätt trasiga puggor som börjar närma oss den där åldern då vi bara blir mer och mer skraja för att vara ensamma och som ett resultat av det: allt mer galna.
Förr i tiden trodde jag nämligen att bögar blev visare med åren men vi kom för några år sedan fram till att det inte alls är så. Puggorna blir bara mer och mer twisted efter 30. Det är som om någon höjer volymen på deras psykodramer och neuroser och nojor.
Petter försökte föra fram teorin om att puggorna på Connection och Lino hade kommit lite längre. Att de inte idealiserade heteromän som Butt-generationen gör, men jag ställer mig högst tveksam till det. Jag tror bara att det som är en heterosexuell man i Linopuggans ögon (Jesse Metcalfe t ex) i Petters babsablick ser ut som en bög. Det är inte så att de gillar bögiga killar och fjollor, det är det att de gillar lite mer metrosexuella straighta män. Det är samma gamla great dark man-problematik fast in disguise.
Jag tror vi måste snacka om de här grejerna för att komma någon vart och jag tror inte att den diskussionen ens existerar bland de flesta som hänger på Lino, eller har jag fel?
Det känns som om man vill dra streck mellan punkter här. Mellan hur det är att upptäcka att man har sexuella känslor för andra män, den skam som omgärdar det, fjollans position långt ner på värdeskalan, idealiseringen av straighta män, det ofarliga i att tråna efter någon som inte kan besvara ens känslor, bögars trassliga och ofta kortvariga relationer, deras oförmåga att få ihop det passionerade med det platonska.
Sitter vi inte alla i samma båt här? Och bidrar vi inte till det här själva hela tiden? Som när en pugga som gillar byggjobbartyper blir ihop med en pugga som kanske inte är så grabbig eller manlig, bitchar inte puggans vänner om det ("Han vill ju egentligen bara bli påsatt av byggarbetare, det kommer aldrig att hålla.") i stället för att stödja relationen och säga "gud vad bra att du har hittat någon som du har så mycket gemensamt med"? Jag kommer ihåg att jag kände det där väldigt starkt i Italien, att när någon blev ihop med en kille så var det liksom en atmosfär av negativa vibbar kring det hela bland alla andra, negativa vibbaren atmosfär som inte skingrades förrän status quo var återställd och puggan tillbakan i slingen liksom.
Som en kontrast till det här ska jag berätta om när jag hade med mig Roger på middag hemma hos Liselotte och en av Liselottes straighta killkompisar frågade om det var min nya kille? varpå jag svarade att nej nej, vi är bara vänner. Då tyckte han att det var så synd eftersom Roger var så bra, vi skulle passa så bra ihop. Nu kanske inte Stefan, som han hette, hade rätt i det, men jag kände ändå att det finns mer positiv feedback för förhållanden bland straighta, att de tror på dem mer, att de inte har lika omöjliga förhållanden (bögars förhållanden är lite väl ofta romantiska Romeo och Julia-relationer mellan operasångaren och militären liksom).
Nu har den här posten blivit oförskämt lång och babblig, men jag är intresserad av att prata också om vad som gör oss olyckliga och vad som skulle göra oss lyckliga.
13 kommentarer:
Men handlar inte det har om att bogar fortfarande ar i en form av slavmoral, dar harskarfolkets ('de straighta') varderingar/beteenden/kultur per definition ska ifragasattas och i princip bor vi gora tvart om?
Det finns ju en genuint queer hallning som inte bygger pa denna dialektiska tontkultur, utan som egentligen bara handlar om att leva det liv som man vill leva -- men sa lite av gaykulturen innehaller den formen av sjalvfortroende och livsbejakelse. Den ar den har angsliga kulturen som jag hatar. Och i den kulturen ingar att vilja gora andra till lika bittra offer som man sjalv.
Jag håller med dig David. Det är självförtroendet som saknas. Det blir alltid bara motreaktioner på motreaktioner i bögvärlden.
Men hur får man puggor att få mer självförtroende?
Dessutom vill jag inte skylla på puggorna utan på att det inte är så lätt. Det är inte offermentalitet att erkänna det. Att vägra se sig som ett offer är ju en strategi som bara är öppen när man på något sätt befinner sig i farozonen för att ses som det. Jag menar, hur många straighta män har issues kring att bli sedda som offer? Tanken föresvävar dem aldrig. Och det tyder på att det är mycket enklare att vara straight man än pugga.
Det sagt. Offerrollen är poänglös. Men jag ser inte att det totala förkastandet av att det skulle finnas några problem för puggor skulle vara direkt o-ängsligt.
Den här formuleringen är så fantastisk, om puggor när de fyllt 30: "det är som om någon höjer volymen på deras psykodramer och neuroser och nojor".'
Det kommer att sluta med att vi blir biologister allihopa på kuppen, att det är barnlösheten som gör att det ekar helt tomt där mellan väggarna, och det enda som återstår är att skruva upp, skruva upp, skruva upp så det inte ska kännas så ensamt.
Hur far man oht manniskor att skaffa sig sjalvrespekt och sjalvfortroende (eller, for att anvanda Will Schutz begrepp: sjalvuppskattning)?!
Jag tror att det i grund och botten ar en inklusionsfraga dar bogarna sa lange har definierat sig sjalva i Utanforskapet att Innanforskapet ar ett HOT. Vi tror att var identitet och vart varde som manniskor upphor om vi inte langre kan hanga upp det pa det homosexuella utanforskapet. Vi ar radda for att vara som alla andra, trots att vi TROR att det ar DET vi vill och kampar for.
Jag tror inte det finns nagon kollektiv losning pa detta (och vill vi ha det?!) -- forutom rena politiska strukturfragor (med en valdigt langsiktig verkan -- jamfor med feminism och generellt arbete mot diskriminering och for migration av olika slag).
Pa ett personligt plan kan man ju vara lyckoaktivist, men vill man det?! Haha. Jag kanske vill, men har extremt laga forvantningar...
Tack för en intressant diskussion!
/Flatan
Jag tycker alltid att alla kompilikationer i bøgpsyket kommer ifrån den tidiga insikten - jag ar bøg, jag ar ensam. De flesta vaxer upp utan att se andra bøgar, och impulsen att dølja och skammas over det som kommer naturligt - skapar ett komplicerat psykologiskt mønster, och ifrågasattning livet ut! Hur många andra minoriteter hørs standigt saga att de inte kanner sig 'hemma' i sin krets? Det finns aven i øppna, stolta homos fortfarande en undermedveten reservation mot olika apekter av att vara gay, som kan yttra sig i att man inte 'gillar bøgscenen', vill ha 'straight-acting' etc. Heteronormen uppratthålls alltså aven av oss i slutandan. Men att glorifiera heteronormen skapas ju inte av bøgvarlden - den finns redan hos omgivningen nar bøgarna vaxer upp. Sen efter insikten, går vi igenom stadier av sjalvacceptans, tills vi nått en punkt dar vi kan gå ut och leva - men vi kan aldrig som straighta leva ett liv utan att ifrågasatta vår sexualitet førr eller senare, en eller många gånger. Vår sjalvrespekt måste byggas från scratch, från den punkt vi accepterar vår sexualitet i puberteten. Det ar skillnaden på bøgar och straighta.
Petter: Jamen JAAA!
Min storsta invandning mot Bareback Mountain var -- jamen va fan, ni har inget att forlora, for fan, knulla livet ut!!! (Eller i Staffan Hildebrands version -- klipp er och skaffa er ett jobb.)
Om man som jag kom ut som 14-aring -- vad fan finns det att skammas for?!
Fucking NADA.
Det handlar inte huruvida man ar ensam eller ej (man ar ju for fan aldrig egentligen ensam -- atminstone ar man i relation till sig sjalv) -- utan om man star upp for sig sjalv eller inte.
Slavmoral är vål något alla människor borde synliggöra och ifrågasätta, jag tycker inte just bögar. Dessutom tycker jag inte att det räcker med att "göra tvärtom" mot slavmoralen då förhåller man sig ju fortfarande till den. Jag tycker att den så kallade "queera subkulturen" är ett bra och tydligt exempel på hur det går åt helvete när man ska "göra tvärtom", istället så skapar man bara nya starka normer och missar helt poängen med anti-identitet som är enligt mig ett av de viktigaste begreppen inom queerteori och blir på sätt motsatsen till queer. Detsamma som att använda något som "genuint queer hållning" vad är det? Var existerar den? Inte i Sverige iallafall. Sen är det att förenkla otroligt att säga att queer är att leva som man vill.
Dessutom vill jag säga att jag håller med Don Kulick när han säger att queer aldrig har förståtts i Sverige därför att AIDS aldrig blev särskilt politiskt här. Kyss mig!
disco 3-way: Yup. Slavmoral ar nagot som alla far se upp med -- men min poang ar att sa mycket av dagens mainstreamgaykultur just ar BYGGD pa den -- till skillnad fran den allmanna mainstreamkulturen (som inte behover forhalla sig till sin antites, liksom, per definition). Och haller helt med det ointressanta i queerkulturen som bara ska vara tvart om.
Sedan finns det ju, precis som du sager, ingen "genuin" queerkultur, min poang var mer att det riktigt radikala ar att oht inte tanka/agera i termer av alternativa livsstilar (alternativ som att man anvander mainstream straightkultur som motpol) -- utan liksom bara att vara.
Jag kanske är för mycket av en dialektiker i min förvirrade uppfattning av världen men jag vill se en lyckad icke- eller anti-identitet innan jag tror på den. Jag ser identiteter och roller som en oundviklig del av allt socialt samspel. Däremot håller jag med i allt annat du säger, Disco-Threesome.
Det är klart som förhåller sig till sin "anti-tes": de perversa, mentalsjuka, könsöverskridare, bögiga, flatiga man kan fortsätta hur länge som helst.
Om det är vita heterosexuella så är det klart att de också förhåller sig till sin "anti-tes"..
Jag tror motståndet mot annorlundaskap är lika kraftigt mellan heterosar och homosar.
Men så är det ju såklart att alla minoriteter har inre strider. Vi uppfostras ju att känna självhat.
Jo bara vara vore väl skönt..
Anti-identitet Stefan, kanske är ett strävande mera? Det kanske låter banalt men att inte vara rädd för att ha relationer trots skillnader i klass/kön/ålder till exempel. Synliggöra hur man stänger in sig eller blir instängd med folk med liknande erfarenheter.
hej disco3-way - helt ratt, fast en annan grej jag alltid tyckt ar att bøgars sjalvhat ar en helt unik grej, ojamførbar med andra minoriteter. En svart føds ju faktiskt av andra svarta, och kan inte dølja sin hudfarg. De har liksom andra minoriteter en egen kultur sedan barndomen att definera sig enligt - nar bøgar daremot val kommer in i bøgkulturen har de redan skapat sina varderingar. Det blir en helt annan grej!
Disco-3vägar, det är spännande att du nämner det där med förhållanden över klass/etnicitet/ålder osv för det har ju historiskt varit puggornas specialområde och ett praktiskt sätt att skapa skillnad i förhållandet (som iaf jag tycker är nödvändig för attraktion och sexuell spänning), men tendensen bland dagens puggor går ju åt helt motsatt håll (björnar med björnar, vegan-twinks med vegan-twinks, muskelpugga med muskelpugga..) och det är något jag inte kan förstå utifrån hur jag fungerar
Men självklart ser jag förklaringar. Jag fattar att man blir det man vill ha och allt det där och att det finns ett lika starkt spår bland bögar – och framförallt flator – som drar mot tvillingskap och symbios.
Men i stort är det du föreslår som anti-identitet helt enkelt en återgång till ett mer old-school-bögigt sätt att bygga band på skillnader. Något som ligger mig varmt om hjärtat men kanske i grunden också kan kritiseras som... heteronormativt hur progressivt det än verkar. Jag menar då förutsätter man att det krävs två olika sorter för att skapa en relation... kanske är det egentligen mindre radikalt än tvillingar. Vad vet jag...
Skicka en kommentar