Jag tycker att undergången børjade med Olivia Newton-John. 70-talet var en førvirrad smet av oilka kvinnoideal - Grace Jones i ena andan och Olivia Newton-John i andra. Den moderna tidens føddes då kan man saga, eftersom det gamla pre-feministiska kvinnoidealet blandades med det moderna kvinnopersona vi hittar øverallt idag. Efter att brudar brant femtiotalets behås och matmixers, kom en ny kvinnotyp - postfemistbruden. Sportig och ledig, men frascht sexig liksom! Brudar som Farrah Fawcett och Olivia Newton-John - valdigt intetsagande, mest stort hår. Visst hade det funnits bimbos tidigare, men Olivia var så mycket mer. En sorts sportig normalitet. Hon den dar snygga tjejen på høgstadiet som var både popular och hade bra betyg. Skittråkig. Feminismen skapade inte starka kvinnoideal i popvarlden - den tog kål på dem. Den gamla skolans kvinnor var mer ondsint femme fatale på unkel bordell, an frascht sexiga på en tennisbana. Mae West jobbade lång in i nittioårsåldern hårt på att se ut som en smutsig hora. Marlene Dietrich var en mørk påminnelse om dekadenta Weimar Berlin. Marilyn Monroe kocketterade, men under ytan låg ett pillertrillande mørker - stilpoang for en mystisk død också førstås. En klassisk popdiva var gudinna før modersdyrkan- pre feminist bulldozer i en mans varld. Sen fick kvinnor rattigheter, och vi fick Olivia Newton-John. Alla starka kvinnor har nu fullt upp med att ta chefspositioner, och hemmafruarna har tagit øver popmusiken. Efter Olivia har det bara fortsatt. Kylie, Britney Spears, Jessica Simpson - you name it. Pophemmafruar!
Bøgar børjade också till slut få rattigheter - och vår kultur har sakta stigit upp ur skammens glittriga gaskammare, och rakt in i Søndagsøppet. Allt det farliga med bøcklingarna, har låsts in i en tid innan frigørelsen. Nu vill vi vara sportiga, lediga och frascht sexiga! Vi befinner oss idag alltså ungefar vid Olivia Newton-John på personlighetsbarometern, så inte undra på att Olivia och alla pophemmafruar alskas av gays varlden øver. Gaykultur ar friare, men kastrerad.Tack Olivia!
8 kommentarer:
Yeah! Skitfräscht med en bög som skuldbelägger kvinnan för fattigheten i homokulturen. Så bög, så patriarkalt och så - låtsasradikalt.
Shit, hejdar man inte sig själv när man sitter och försöker vara lite vitsig sådär ändå. Eller iofs, göra det klyschigt, göra det kitschigt, göra det gayigt?
That's why I love Roger Wilson. Han är större än så. Oftast.
Haha.. Jag antar att du skojar. Jag førstår att du uppenbarligen inte last Paglia. Du projicerar en massa missuppfattningar om patriarkatet på min popkulturella analys av frigørelse och dess effekter på ratten till en mångfacetterad persona. Du ar simply a lightweigt, my dear. Jag offrar Olivia Newton-John som ett metaforiskt lamm, och nar du utbildat dig med basic Paglia kan vi diskutera, øver grillat lammkøtt!
Det var väl emancipationsprocessen och frigörelse som sådan Petter beskrev och inte kvinnan, eller har jag jag missuppfattat något?
Vi hade arbetsnamnet "Lost in assimilation" på vår bok för att den handlar om allt det som går förlorat med assimilationen – på gott och ont.
Jag vill inte rasera din världsbild, kvinnobögen, eller uttala mig för andra, men är det något Roger brukar oroa sig för tillsammans med oss andra är om vi kommer att ha någon bögkultur när den här assimilationen är över.
Tanken om att kvinnans frigörelse krävde ett likadant offrande av det farliga, udda och konstiga i kvinnorollen vill jag gärna prata vidare om. Slentrianfeminism är faktiskt det mest låtsasradikala som finns – och det som ytterst begränsar kvinnor i dag. Precis som felformulerad hbt-aktivism begränsar homon, bin och transpersoner.
För att vara korrekt så verkar det när man kommer till slutet av Petters inlägg som om han ba: "Tack Olivia för att vi har fått så gräslig homokultur". Dessutom börjar Petter med att slå fast att undergången började med Olivia.
När det som Stefan påpekar egentligen är en parallell mellan kvinnans frigörelse och bögarnas.
Jo, Daniel, det var så jag valde att läsa Petter, men jag håller med om att det är lite otydligt. Jag skulle hur som helst aldrig dissa brudar för vår trista gaykultur även om vi har mycket hemskt att tacka dem för, men det har indirekt att göra med den tjejighet som premieras i samhället och alltså är heteromännen ändå ytterst skyldiga...
Det värsta som finns är alla tjej-tjejiga-tjejer som har dåligt inflytande på sina bögkompisar och överför madonna-hora-komplex på dem och tankar om att man ska säga nej även om man vill säga ja om man är fin flicka och allt annat push-andpull-elände...
Kan vi inte bara göra ett bål utanför Lino där vi alla bränner The Rules en gång för alla?
Push & pullandet funkar ju. Det är lite svårt att göra sig av med det då. Drives people krejsy.
Men vi kanske helt enkelt ska beskriva det här problemet som att det finns en balans mellan politisk och kulturell kontroll. om den politiska kontrollen ska minska, ökar den kulturella.
Klart att det fungerar. Särskilt på mig... det är därför jag blir så vansinnig. Jag villa bara att alla ska vara gladporriga.
Som sagt, Olivia ar mitt offerlamm, som symbol for att popkulturens forfall gar hand i hand med bøgkulturens urvattning, det kan val inte vara så svårt att førstå? Jag forklarar tydligt att Olivia oppnade dørren for pophemmafruarna - och creditar henne før Kylie och Britney. Jag pratar om popkultur som en intressant reflektion av samhallet - och hur bøgkultur nu hyllar det ointressanta, precis som att man hyllar ointressanta kvinnoideal Olivia representerar. Och vad lyssnar de på- jo Kylie och Britney! Alltså kan man retoriskt tacka Olivia Newton-John! Om Olivia tar åt sig personligt før att bli symbolisk syndabock, så får hon høra av sig.
Skicka en kommentar