måndag 21 maj 2007

Ozon i våra hjärtan

Nicklas började yra om Francois Ozon och skickade sedan den här länken till mig, från en av Ozons kortfilmer. Men bögen har ju gjort så mycket, och så bra. Är han den störste nu levande puggregissören, vad säger ni tjejer?

12 kommentarer:

Stefan sa...

Shit jag är så kluven. Å ena sidan tillhör Sitcom och Les Amants Criminel de bästa puggfilmerna på senare tid. Särskilt den senare tillhör mina favoritfilmer alla kategorier, men sen kom 8 kvinnor som visade att han inte riktigt bemästrade camp. Alla ingredienser fanns där, men det blev aldrig riktigt bra. Jag gillade ju den ändå, men kan inte riktigt släppa att detr var så bra på pappret, men att det känns som att han helt enkelt inte fattar camp. Eller så är det bara så att min camp-känslighet är anglosaxisk/tysk och att jag som vanligt inte förstår mig på fransk popkultur.

Just, ja sen gillade jag Gouttes d'eau sur pierres brûlantes, men mest för att jag hade tanken på att det var ett Fassbindermanus i bakhuvudet. Egentligen var det ju inte så bra.

Sous Le Sable och Swimmingpool är ett separat kapitel som jag kan fortsätta på sedan.

Daniel sa...

Fantastisk. Men måste vi bestämma vem som är störst?

Kan vi inte bara:

Gus Van Sant, Pedro Almodovar, John Cameron Mitchell, John Waters, Todd Haynes, Greg Araki, Ferzan Özpetek och ... eh ... Jamie Babitt.

Roger sa...

Jättekul Daniel. Vi kan väl bara göra en jättelång lista. Skitkul att läsa.
Jag vill ha ett namn från dig, Daniel, inte en telefonkatalog. Ditt lilla fjols.

Stefan sa...

Klippet är så klart fantastiskt (gala, Nicklas!), men det visar lite det jag var inne på kring 8 kvinnor. Ozon fixar en sorts homoerotisk-kitsch-camp av Pierre et Gilles-slag, men inte den sortens kvinno-camp i Tennessee Williams-anda som Alodovar är så bra på. Han kvinnor känns inte så camp. Hans män är mer camp. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar...

Daniel sa...

Roger tar det naturligtvis personligt. Igen. Alltid... haha.

Hur som helst. Stefan är spot-on med Pierre et Gilles. Jag tycker Sous le sable är den bästa jag har sett av Ozon.

Jag tycker nog fortfarande att Almodovar är störst, även om inte Volver var särskilt spännande.

Det finns i Almodovar ett sätt att skriva som jag tycker är mycket mer tilltalande än Ozons. Man kan spåra det tillbaka till "Patty Diphusa es otros textos", det är alltid en överraskande vändning, ett sätt att reagera på som handlar om att trivialisera chockerande och upprörande saker, och som för mig känns extremt camp.

Ozon har istället en pose som jag tycker är mer kitsch än camp. Eller snarare camp som rör sig i gränslandet till kitsch.

Dessutom, slutscenen i Les Amants Criminels är ju exakt samma som i Mars Attacks...

Det sagt: Ozon är nummer två.

Stefan sa...

Skönt att någon förstår vad jag menar. Jag tycker också att Almodovar är störst. Hans första fullängdsfilm "Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón" är så bra att jag ryser varje gång jag ser den... och alla filmer från och med den till "Bind mig. älska mig" är konstverk inom pugghistorien som bara kan mäta sig med mästarna som Truman, Fassbinder, Tennessee, Jean... Ozon har aldrig så många lager, så genomtänkta vändningar (som du mycket riktigt påpekar, Daniel) och den där verkliga allmänmänskliga desperationen efter ouppnålig kärlek som är grunden i all camp. Jag skulle inte räkna Ozon som topp tre. Fassbinder kommer garanterat före. Och Billy Wilder!

Tomas sa...

Meh, hej tidningen QX. Almodovar är fan den tröttaste puggan i hela världen. Tacka vet jag Jompa Waters. Fast störst av all är nog Todd Solondz. För han är väl bög?

Daniel sa...

Jag tycker John Waters är lite samma grej som Ozon. En ytlig camp på något sätt. Jag tycker Baz Luhrman ligger där också. Det är liksom den campen som man kan apa efter som straight.

Bruce LaBruce tycker jag också hamnar i det där facket.

Det är svårt att förklara vad jag är ute efter. Det är som om hela grejen bygger på en attityd. En camp attityd men inget mer.

Å andra sidan älskar jag Paul Morrisseys filmer. Men det är nog för att de är roliga på riktigt. Och camp.

Stefan sa...

Men Tomas, har du ens sett Almodovars första filmer? På vilket sett skulle de och Waters filmer vara från andra planeter förutom att Pedros filmer har ett större djup och är bättre redan där. Det är punkfilmer med knarkande horor. Den första filmen som jag refererar till ovan handlar om en brud som blir våldtagen av en av Francos generaler. För att hämnas på generalen som är oantastlig blir hon vän med hans fru och får henne att gå med i en virkningcirkel med bara punkflator och heroinisthoror. Under en av virkningskvällarna faller generalens fru för en stor sado-flata som förnedrar henne på ett sätt hon aldrig trott var möjligt. Sen stannar hon med flatan tills generalen hittar sin fd fru och gör slarvsylta henne så att hon ligger helt i gips på sjukhuset. När virkningscirkeln samlas krings sjukbädden förklarar hon att hon ska gå tillbaka till generalen för i slutändan kunde ingen av kvinnorna slå henne lika bra som han.

Om du inte sett den, tycker jag att du ska hold your tongue. Det är som att bedömma Waters från Ceceil B och framåt.

Stefan sa...

Ber om ursäkt för Wilder-referensen. Valde att låta old-school-ögat igna att Roger hade skrivit "levande"...

Petter sa...

Jag ar ingen Almodovarkonnosør, men før mig ar tidiga Jompa Waters husgud

Tomas sa...

Gosh, varje gång man klagar på pugg-guden Pedro så får man en ny film i huvudet som kommer att förändra hela ens syn på honom. Förra gången var det Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Well, den sög ju också. På pappret (tema, manus, etc) är hans filmer hett skit men jag avskyr hans regi och berättarteknik. Det är skrikigt och tråkigt på samma gång och det är fan ett konststycke. Men jag lovar att se debuten också. Gillar trots allt musiken från den.