Jag tänkte skriva en kommentar på Daniels inlägg men jag kände att jag ville breda ut mig i en egen post. Jag är lite nyfiken på hur ni definierar great dark man-problematiken. Ibland när ni diskuterar den känns det som att den innefattar alla som inte tänder på artyfarty-drag eller high fashion.
De senaste tre månaderna har varit mina lyckligaste på länge. Dels för att jag är i en stad som respekterar (till skillnad från accepterar) mig som den jag är. Och, framför allt, för att jag träffat en man som både bekräftar och utmanar mig.
Jag älskar bögar. Älskar oss. Visst kan en vigselring eller en ”Gunilla 4-ever” tatuering vara en härlig krydda på engångsligget på videoklubben. Förbjuden frukt och allt det där. Men jag lägger benen på ryggen om någon vill dela med sig av sin komplicerade sexuella självbild (”jag är straight men jag gillar att knulla med killar och nej hon vet inte men jag tror att hon inget vill veta”). Dessutom är sex med förment strejta i nio fall av tio förbannat tråkigt.
Jag vill inte heller projicera en strejt aura på mina pojkvänner. Jag älskar att min kille kammar sitt skägg med en defrizzing gel varje morgon för att ge det lite extra volym. Och jag älskar att vi kan kolla på Pink Flamingos tillsammans. Men jag vet inte om det hade funkat lika bra om vi inte dessutom kunde gå och kolla på punkspelningar på kyffiga klubbar. Eller om han hade varit ett neatfreak som tyckte att lägenhetsinredning var den hetaste skiten i stan. Vad är det jag vill säga? Jo, att det är andra bögar som bestämmer vad som är great dark man-projektioner och vad som är keeping it real. Och det ställer inte jag riktigt upp på. När jag var tillsammans med mitt ex som hade bondgård var han lika sexig för mig när vi dansade på SLM som när han kom hem svettig efter att ha fällt träd i skogen. Men det fanns allt som oftast en bögkör som skulle berätta för mig vad det var jag tände på med honom (butchgrejen) och hur han var egentligen (en bög).
Det jag menar är att det ni ser som Butt-generationens idealiserande av heteromannen kanske bara handlar om att claima eller reclaima estetiska värderingar som inte nödvändigtvis har något med heterosexualitet att göra. I San Francisco där queerpopulationen är så pass stor att den faktiskt kan hävda sig börjar man se hur hipsters apar efter machobögarna. ”Straight bear” är en högst förekommande subkultur och indiekidsen dras till Eagle varje torsdag, inte för att kolla på de söta bögarna utan för att Eagle bokar creddiga och spännande band. Så de är välkomna, så länge de sköter sig. För ett tag sedan var det något strejt hjon som inte klarade av att sköta sig och blev utkastad. Han skickade en insändare till Bay area Reporter om att han blivit straight bashed.
Det verkar som jag glider ifrån ämnet men det jag undrar är om inte vurmandet för heteromannen är något som oundvikligen uppstår i ett samhälle där bögen fortfarande är förtryckt. Jag ser nämligen väldigt lite av det, heterovurmandet alltå, här där bögar och bisnubbar lever i alla möjliga och omöjliga förhållandekonstellationer. I Stockholm fostras vi fortfarande stenhårt in i heteronormativa kärleksmönster och då kanske det inte är så konstigt att heteromannen kvarstår som ideal.
Jag är ju old school så till vida att jag tror på solidaritet och traditionell homokamp. Och i den här staden tar folk ledigt från jobbet för att gå och stödja sin favoritbar (Hole in the Wall) på möte med kommunen när tillståndet sitter löst. Vad jag minns var det ingen bög utanför mediavärlden som lyfte ett finger när Tip Top systematiskt trakasserades av rejvsnutarna. Vi älskar inte vår svenska bögkultur. Vi älskar inte oss själva. Och där med blir gräset grönare på andra sidan. Och den andra sidan är heteromannen.
Jag har hittills inte stött på någon här i SF som varit annat än positiv inför mitt och Dans förhållande. Tvärtom har många av hans kompisar tagit mig åt sidan och gratulerat oss båda. Och Daniels exempel om honom och Roger, tycker jag låter mer som det klassiska fenomenet att strejta inte förstår att två bögar kan vistas i samma rum utan att vara tillsammans eller åtminstone ligga med varandra.
Vad säger ni pojkar? Har jag helt missförstått?
Förövrigt sitter jag och lyssnar på en livekonsert med Genesis från 1979. Herregud, vart är min musiksmak på väg?
11 kommentarer:
Først och framst, grattis! Ni ser så søta ut ihop. Jag førstår precis hur fri du kanner sig i San Fran - jag kande likadant nar jag var dar. Och precis så kanner jag i Berlin. Båda stallena ar små oaser av coola bøgar och strejta som lever ihop i en enda kreativ ringdans. Men gløm inte att såfort du går lamnar Castro, så vantar en hel varld av ett homofobt USA utanfør, och det ar darifrån alla strømmat. De flesta av oss har fortfarande inte haft turen att vaxa upp i ett liberalt kollektiv av hippieflator, dar vi helt lugnt bara kunde konstatera; "jag ar bajspackare - skicka senapen". Bøgar vaxer fortfarande upp i ett samhalle, dar de inte kan ha en okomplicerad sjalvbild. Bøgen ses fortfarande som motsats till mannen - alltså inte en riktig man. En 'riktig man' i sig ar ett ironiskt begrepp, eftersom kønsrollerna førandrats så - men min poang ar att polariseringen som samhallet skapar mellan heteroman och bøgar ligger till grund før vår problematik att bygga førhallanden med varandra. Varfør tror bøgar inte på, och hejar på varandras førhållanden? Darfør att vi tidigt lart oss att bøgar inte kan ha førhållanden. Sex mellan man har ialla tider skett i tonårsgang, i fangelser och militaren - och kan så passera som legitimt, bara det inte finns kanslor involverade! Det ar darfør en naturlig instinkt att bøgar lart sig kompartmentalisera sina kanslor, och separera dem från sex. En tonårsgrabb som runkar med sin bastis, vet på en instinktiv nivå att det inte ar ok att bli kar. Då riskerar han att bli en social pariah, eller annu varre. We're talking about survival! Ømhet mellan man ar fortafarnde ett stort tabu och aven den bøg som sen accepterar att han ar bøg - kan kanske inte programmera om sig så latt. Alla de har små beteendemønstrena sitter djupare an man tror. Jag tror på de nya kidsen, eftersom så mycket har hant - och att deras sjalvbild inte behøver vara lika komplicerad. Vi gamla bitterpuggor får fly till våra oaser som San Fran eller Berlin, dar vi kan leva i harmonisk utopi!
Petter, you on fire!
Men jag undrar lite carför du tror på den nya kidsen? Det finns väl fortfarande ingen realistisk förhållandemall att luta sig mot? Jag tycker att kidsen bara blir mer och mer delusional. Jag menar ännu mer inriktade på att köra monogam tvåsamhet alá heteromodell fast det aldrig tycks funka när det gäller bögar. Jag tror att det enda som skulle kunna föra fram utvecklingen är om homorörelsen (i den mån den finns) började embrejsa att förhållanden mellan två män sällan funkar som de mellan man och kvinna,
För övrigt måste Bögjävlarna ha en sektion i årets prideparad under parollen "Jag är bajspackare - skicka senapen". Fatta nästa nivå i honokampen! We're here, we're queer, skicka senapen!
Men, didn't you just prove my point, ne?
Saklart att nar bogar blir i majoritet sa slipper vi det har TRAKIGA offer-slav-dialtektiska-definiera-mig-utifran-vad-jag-inte-vagar-vara-skiten (och darfor onskar att jag vore). Darfor gillar jag San Fran, Berlin -- eller varfor inte London (faktiskt!).
Jag ar sa fanig att jag anda tror att det i slutanden handlar om man fixar att sta upp for sin vilja till karlek eller inte (oavsett hur den ser och med vem den ser ut) -- och att sa mycket av bogvarlden tror att karlek ar en prestation (sexig, manlig, kat, valtranad, etc) istallet for en relation. Och att sa manga bogar darfor valjer prestationen framfor relationen. Och hur lange ar det kul?
Tva manader. Max
Jag sager som Petter: "Først och framst, grattis! Ni ser så søta ut ihop."
Jag läste just om ditt inlägg och, jo, det har du rätt i. Men jag skrev det på ett längre, tjatigare och omständligare sätt.
Jag hoppas att kidsen idag iallafall kan se bøgpar, och ha i bakhuvudet att bøgar kan ha førhållanden. Sen kan de følja vilken modell de vill - apa efter straighta, eller skapa sin egen grej. Idag finns valet till identitet och det kan bara gynna nasta generation!
Skicka senapen!
Ni ser jättestiliga ut tillsammans!
Om jag inte hade känt dig och vetat att du främst dejtat olika sorters frisörer hade jag skrattat högt vid den där passagen om att du gillade ditt ex lika mycket när han dansade som när han högg ved och brukade jorden... men det hade varit ren ilvilja från min sida...
Det är fab att du känner som du gör i SF. Jag tycker alla puggor borde flytta till en sån stad som obligatoriska utbytesår
efter studenten.
Kärlek
Är du over there? Hur länge? Kom upp till Vancouver i början på augusti?
/S
ps.
Idealiserandet av den strejta mannen kommer väl naturligt efter en nykter kväll på side track? Allt idealiserande försvinner sedan på promenaden hem.
ds.
Skicka senapen!
"Jag är lite nyfiken på hur ni definierar great dark man-problematiken. Ibland när ni diskuterar den känns det som att den innefattar alla som inte tänder på artyfarty-drag eller high fashion."
Vi kanske ska förklara vad great dark man är över huvud taget. Quentin Crisp, bless him, myntade detta uttryck efter sina egna erfarenheter. Teorin handlar ursprungligen om att bögar drömmer om den straighte mannen men det är en omöjlighet, eftersom så fort den "straighte" mannen inleder relationen till puggan så är han inte straight längre.
I annan version handlar paradoxen om att vara kär i en typ av män som inte är attraherade av den "typ" man själv är.
Jag skulle säga att the great dark man är en drömman som när han blir verklig inte är attraktiv längre.
Tror jag. Det är komplicerat. För jag tror att det till viss del hänger ihop med en rädsla för det bögiga, för det man upplever sig själv som.
Men det flyter ju också ihop med det som du pratar om. Att alla puggor som är manliga ska "tas ner på jorden" och plockas isär.
Och det har också att göra med bögars självbild. Om att till varje pris hålla fast vid utanförskapet, vid att vara annorlunda. Se till att straighta och bögar är skiljda åt, etc.
Men för att återgå till great dark man. Det är att vara attraherad av "den andre". Och när man upptäcker att den andre är som en själv då blir man liksom lite "jaha, det var ju en gay det med".
Självklart är det grymt förenklat, men jag tror att det där ligger och bubblar lite hos de flesta. (Och det ska också sägas att många lyckas arbeta runt eller bort från det till viss del.)
Jag tror även att det bubblar upp i mångas attraktion till high fashion-puggor, fast inverterat, att man boostar sin manlighet genom att förvandla den andre till puggan.
Till sist: att du är lycklig är det viktigaste.
Här verkar det ju gå att få tag på dig.
SKA JAG KÖPA BILJETT TILL DERBYT ELLER INTE?
Bråttombråttombråttom
/gunnar, döende
ps. jag är så glad över att snart se dig... ds.
Ah. Nä. Jag kommer hem den 29:e är jag rädd. Bummer. Ska du vända ut och in på bomberjackan? Supa lite onsdagkväll? Puss.
Ja, givetvis ska jag vara orange. 502orna kommer bli svårare att få fatt på, men jag träffade en slags marknadstjej från levis med en gigantisk (GIGANTISK!) jeanssamling häromsistens. men jag kanske brände mina skepp när jag kallade henne jävla fitta?
Skicka en kommentar