Bristen på mogna förebilder har varit ett återkommande samtalsämne bland oss bögjävlar. Då menar jag inte äldre förebilder i största allmänhet (där har väl alla läsare av denna blogg fattat att vi hyllar en rad anfäder, stilideal och inspirationskällor), nej, jag menar högst konkret: fan vad svårt det var att träffa en äldre pugga i Sverige man kunde se upp till, ta på allvar och kanske lära sig någonting av. Daniel påpekar att puggor bara blir mer twisted när de kommer över 30 och om det är sant i de flesta fall i dag var det en sanning gånger tio i början av nittiotalet.
Under denna mörka tidsålder satt Petter och jag i det gamla skräckhuset på Sveavägen 54 och ställde oss två frågor: a) var är alla roliga jämnåriga puggor? b) var är alla äldre, fabby puggor som vi kan lära oss mer om pugglivet av? Jag ska inte ens gå in på vad som faktiskt fanns där. De interaktioner vi hade med puggor över 30 på den tiden var skakande upplevelser av bitterhet, hivpsykos och dödsångest. Dåtidens bögliv fick sitt egentliga uttryck i nattligt viskande, skrikande och orerande på hetalinjens bögnummer. Hallå, hallå, något par eller trans? Visst fanns det karaktärer att minnas, men knappast förebilder.
Det tog Petter en flytt till London och mig ett idogt sökande med ljus och lykta innan vi hittade någon i från en äldre generation att knyta band med. De andra bögjävlarna var i en liknande sits. Inom gaymedia fanns Jon Voss, bless him, och inom popkulturen fanns Alexander Bard som genom sina försök att vidga och tänja identiteter var en naturlig auktoritet. Sen var han ju dessutom fab och en av de få svenska puggor som ständigt gjorde något nytt och kreativt. Det visade sig finnas en och annan som överlevt massdöden och klarat sig helskinnad genom bitterhet och ångest, men inte var det många inte. Så det är inte konstigt att vi grävde frenetiskt i gamla filmer, böcker och skivor. Att vara historielös är att traska runt på tunn is som pugga.
Historien började inte med Europride 1998 eller Stonewall 1969. Bara under de senaste hundra åren har puggor haft en massa skilda tankar om sig själva, identiteter, relationer och relationsmodeller, sex och förhållandet till den avlande majoriteten. Mellankrigstidens Berlin hade en mer sofistikerad puggkultur än Sverige har i dag (och se hur snabbt det sedan svängde där – en djup ekonomisk kris och vem vet var vi står...). Fatta hur dumt det är att tro att det som gäller nu och här i dag är någon form av mogen och universell sanning när vår bögkultur precis lärt sig att gå och dessutom saknar någon särskilt djup, intern debatt kring dessa frågor utanför några snäva akademiska genuskretsar.
Historielösheten är vår nutida svenska puggvärlds svagaste punkt. Vår akilleshäl. När något har gått så snabbt som puggornas accepterande i den svenska offentligheten brukar det snabbt kunna vända och komma en backlash. Var står vi då? Vad vet vi egentligen om oss själva? Har vi lärt oss något av historien?
Puggor i mellankrigstidens Berlin
3 kommentarer:
Love it. Jag håller såklart helt med. Jag tror inte folk førstår hur skitskraj jag blir nar jag kommer hem till Sverige, och allt ar så homovanligt. Det blir så tydligt hur snabbt forandringen gick, nar jag inte bott dar på 10 år. Det farliga med svenskar ar att de ar just sa laglydiga - det finns ingen skepsis till auktoritet, man litar pa att staten vill en kompromissløst val. Precis som jag skriver i mitt kapitel i vår bok "Bogjavlar' (yes, go out and buy it), så blev bøgar accepterade i någon sorts robotyra av "står det i lagboken att de har rattigheter så ar det val så". Liberala civilisationer har kommit och gått i historien, men just Sverige ser inte jag som riktigt liberalt egentligen. Allt ligger under ytan, men har lagstiftats bort. Sen kan det svanga dramatiskt, det racker med an ny lag - sen ska vi in i gaskammaren!
Kan vi inte bara sammanfatta det med "varför kommer ni här och gnäller och snackar om det som var förr?"?
Fast ibland kan jag bara känna att det är ett svenskt fenomen. Att inte ens de svenska schlagerälskarna gillar att gräva i arkiven eller så. När Christer Björkman grävde upp fransyskan som vann Eurovision nittonhundrasjuttionågonting kändes det som om hela publiken på pride "uthärdade" den tråkiga tanten och tänkte "Ge oss Sertab!" Så hela grejen med att schalger skulle vara bögarnas musik tycker jag faktiskt bara är fake. En pose. Eller nä, jag känner igen dålig smak när jag ser den. Låt oss kalla saker vid deras rätta namn.
Just schlagerbögarna är intressantast. Där finns ju det gamla gardet som kunde allt om alla låtar i hela tävlingens historia, men de verkar ha försvunnit. de var camp på riktigt. Lite bland, men camp.
Skicka en kommentar