Gjorde en krönika om den bortglömda genren rullskridskofilmer i Stil i P1 igår. Mest med fokus på den gamla discofilmen Xanadu med Olivia Newton-John i huvudrollen, där hon spelar en av de grekiska musorna – sångens, musikens och poesins gudinnor som inspirerar mänskligheten till konstnärliga stordåd. 1980 betyder det tydligen att man får en misslyckad konstnär att starta ett rullskridskodisko.
Filmen suger verkligen åsneballe och är ett misslyckat pretentiöst sätt att hylla den klassiska Hollywoodska dansfilmen (Gene Kelly har en av huvudrollerna). I ett patetiskt dansnummer ii filmen smälter Andrew Sisters-musik till exempel samman med "samtida"80-talspop.
I alla fall, när jag gör lite research på Wikipedia hittar jag en liten trivianotis.
"Writer Alonso Duralde included the film in his 2006 book "101 Must-See Movies for Gay Men". "
Och jag blev bara så trött.
Kan bögarna bara sluta att kasta bort sin tid på skit? Skit som faktiskt inte ens är camp utan bara skit.
Jag har haft en period där jag älskade kitsch, men det finns en punkt när man inte ens kan läsa in någon undertext över huvud, medveten eller omedveten i ett konstverk. Xanadu är ett sånt. Den tråkar bara ut mig.
Givetvis har jag redan beställt Duraldes bok på Bokus för att säkert kolla att han inte kommit på någon smart grej i filmen som jag har missat. Rapport återkommer.
(En rolig trivia-detalj är däremot att filmens regissör, Robert Greenwald idag är känd som en hyperpolitisk filmare. Han har till exempel gjort dokumentären Outfoxed, om Fox News. Och flera filmer om Irakkriget. Och kanske var det problemet med Xanadu. Kanske hade han inte de mentala rullskridskorna på. De som krävs för att göra en riktigt hängiven rullskridskofilm.).
8 kommentarer:
ja, som jag alltid sagt: Om puggor var lika passionerade kring viktiga saker som att gøra listor øver skitsaker som de kallar viktiga bøggrejer, skulle varlden vara ett battre stalle...
På WigOut i London spelas fortfarande Olivias ledmotiv till Xanadu. Varje gång.
Musiken är ELO och är faktiskt rätt cool, tycker jag. I alla fall jämfört med filmen.
Haha..såg den faktiskt första gången för ett par dagars sen. Dan älskar den. Slutscenen är ju faktiskt lite gala. Gillar Tron-animationerna och ELO:s musik. För riktigt uppsminkat crap, se Rogers favoritfilm Moulin Rouge. Där har vi en riktigt färgglad kaskadspya.
eftersom vissa håller min fallenhet för sweet charity (filmen) against me ligger jag lågt i denna debatt.
Ja, inte är det jag. Den är true old-school. I alla fall Bob Fosse-delarna.
vad jag överhuvudtaget inte kan förstå någonstans är fenomenet barbra (bara min kille inte hör det här nu). så fort jag tvingas se en film med henne eller någon konsert från Boxen somnar jag direkt. det räcker med att hon öppnar munnen för att jag ska börja dra på mig och gäspa och lägga mig tillrätta. i sanningens namn kanske jag borde köpa den där Boxen istället för alla stilnoct och atarax jag använder för att hamna i morfeus famn.
Den där smarta saken som du letar efter kommer ju bara vara "Olivia Newton John plays a greek muse in a rollerskate disco. Need I say more?" Vi bara: ja.
Skicka en kommentar