torsdag 28 juni 2007

Den gamla skolans bekännelser... del 3



Mer old school än så här blir det inte, kära barn. Nu när Polen sedan ett par år tillbaka framstår som homofobins eget Ankeborg tänkte jag ge er en inblick i vad den polska folksjälen egentligen rymmer så ni kan bilda er en egen uppfattning.

Då Mae West myntade "Camp? That's the kinda comedy where they imitate me!" var hon lyckligt ovetande om Violetta Villas. Denna folkära polska stjärna sjöng en tid i Las Vegas där hon brukade åka in på scen antingen i en vit jaguar eller på en vit häst. Hon talar också direkt med Jesus och hade för vana att berätta om sina samtal med honom i polska talk shows. I dag är hon svårt sjuk och kommunen har fått ta över hennes fallfärdiga hund- och kattpensionat i sydvästra Polen.

onsdag 27 juni 2007

The Picture of Dorian G. A. Y.



En gång i tiden hade vi den där lite farliga och skumma bilden av bögen i media och popkultur. Ni vet, den där där bögen som är en lömsk sidofigur, massmördare eller bara riktigt tragisk. Och de där birollerna som Petter tar upp nedan. Var han snygg och smart och fick ligga var han tvungen att straffas på slutet. Ungefär som sexuellt aktiva och frigjorda kvinnor alltid fick sitt straff i dåtidens Hollywood-mentalitet. (Mitt favoritexempel på detta är alltid Elisabeth Taylor i filmen Butterfield 8).

Flera generationer av bögaktivister kämpade mot den stereotypen. Som ett led i den kampen började vi som grupp försöka visa en tillrättalagd bild av bögen och bekämpa den negativa stereotypen. Men en schablonbild ersattes med en annan. Effekten blev den kastrerade, piffiga biroll vi ser i dag. En biroll som är mer likeable än tidigare stereotyper, visst. Men om bifigurerna tidigare var onda och tragiska kunde de i alla fall vara mycket mer än bara en lallande service-inrättning för det straighta samhället som det är i dag. Bilden av bögen i popkulturen är snävare nu än den var tidigare. Detta trots att bögen syns mycket oftare och i ett mycket positivare sken.

Det tragiska med den bild som vi som grupp har försökt visa utåt för att uppnå en relativ tolerans i samhället är att den blivit en del av oss själva. Vi har internaliserat den, som det heter. Eftersom det är den enda bild straighta medier visar upp och eftersom våra egna böginstitutioner och medier inte heller visar upp någon annan bild blir det den enda bilden som finns där ute. Mycket snart blev den här bilden som en gång var en strategi en sanning i sig. Och det är där vi befinner oss i dag. Om vi bögjävlar har kritiserat eller granskat fenomen som Pride, Gaygalan, P3 Homo, Böglobbyn och QX i vår bok och i intervjuer är det just för att dessa fenomen är med och formar den bilden. Det är medier och tillställningar där man skulle kunna börja bredda bilden. Där man skulle kunna jobba för mångfald, nytänkande och kvalitet. Där man skulle kunna låta hbt-världen vara skiftande, splittrad, konstig och mångsidig. Vi tycker att vissa lyckas bättre än andra. I vår kritik av t.ex. Pride utgår vi inte från de straighta mediernas bilder. Nej, vi utgår från egen hårt prövad erfarenhet. Långt innan vi fick tillgång till de mediekanaler vissa av oss jobbar med i dag möttes vi och enades mycket kring den exkludering som vi alltid kände i sådana sammanhang. Vi bögjävlar är en grupp som har känt oss främmande inför – och uteslutna från – den offentliga gaykulturen. Inte för att vi inte gillar schlager och tanktops – det är inte så enkelt. Det handlar mer om vår strävan efter att få inneha huvudrollen i de sammanhang där vi verkar. Att få vara hela personer. Att få skita i hur det straighta samhället tar emot oss. Att få kräva något mer och något bättre. Att inte nöja oss med tolerans som harmlösa gosedjur utan kräva respekt som bögar och individer. Att inte sätta den straighta mannen över oss själva som ett ouppnåeligt ideal.

En bredare bild av bögen i popkultur, media och gayevenemang skapar nämligen större svängrum för oss verkliga bögar i vårt egna liv. I dag är den medierade bilden så stark att den styr och påverkar allt. Vi har försökt övertyga den straighta allmänheten till oss genom en tillrättalagd mediebild... och förlorat oss själva på vägen.

måndag 25 juni 2007

Mannen, Kvinnan och Puggan




Alla som förstått och hyllat vår bok Bögjävlar, verkar vara feministtjejer. Detta ar inte så konstigt. Trots att det är en bok som riktigt vältrar sig i sin smutsiga kvinnolösa bögighet - så har de som tänkt till kring genus fattat vad vi snackar om. Att vara Kvinna ar på vissa sätt som att vara Bög - alla ens personliga drag ihoptryckta i en tajt roll. En roll som oftast defineras utrifrån, från heteromannens perspektiv. Denna diskussion har såklart varit litet svårare för vissa straighta män och endel bögar att förstå. "Aha - de menar att de inte gillar schlager!" "De vägrar ha på sig tajt linne!" Vissa bögar ar säkert jättearga innan de läst boken, och undrar om vi dissar hela deras existens. Men sådana klassiska mobbingoffer tänker vi inte vara. Då blir det samma sak som när vissa kvinnor hackar på silikonbrudar i feminismens namn - och det är inte vår grej. Jag ifråntar inte någon rätten att lyssna på schlager, och visst kan linne vara bekvämt. Muskler och brun-utan-sol? Go for it. Jag ifråntar inte heller puggor rätten att skriva sin egen bok om vad de gillar. Just vår bok handlar om att vi puggor liksom alla andra har rätt att vara hela människor, så mycket mer an de schablonbilder vi tillåts att vara. Av både straighta och oss själva. Och allt börjar med vår egen självbild.

Livet skildras ganska bra av Hollywood. Filmens huvudroll är Mannen, en nollpunkt som tillåts vara vilken sorts karaktär som helst - intellektuell, jude, svart, vit, rolig, sorglig -kanske litet farlig, eller charmigt svår, ibland alkoholiserad men ändå en hygglig prick. Ibland allt det ovanstående. Och mer. Sedan har ni birollerna - Kvinnan ar antingen ett offer eller bihang, och om det rent av finns plats för Puggan, så kan ni ger er fan på att han är både offer och bihang. Ett bihang som piffar till! Då föredrar jag nog den uråldriga klassiska puggrollen ala Kapten Krok, Gargamel eller varför inte Nosferatu? Ni vet han, den bittra puggormen som viskar till Eva hur gott äpplet är. Men han ar ju förstås också bara en schablonsfigur, måhända en raffig sådan - men fortfarande inte en hel människa. Idag när puggor fått mer rättigheter och inte lurar mystiskt vid samhällets utkant, får vi till slut vara med. Men bara som Rupert Everett - en kul tjejs bästis. Eller en femtedel av Fab Five, en tam gayorm som istället för att lura Adam och Eva och hela mänskligheten i fördärvet - fönar deras hår. Fortfarande bifigur. Konsten imiterar livet som imiterar konsten eller nåt. Dessa arketyper till roller återfinns ju i hela samhällets självbild. T.ex när QX skriver om bråket kring Isaiah Washingtons homofoba attack på TR Knight - båda skådespelare i tv-serien "Greys Anatomy". Straighte kollegan Patrick Dempsey hade tydligen gått till TR Knights førsvar och man märkte hur det riktigt bubblade av tonårsfjärilar i QX hjärta. Bildtexten säger allt. Sakligt och formellt beskrivs var Washington och Knight befinner sig på bilden, men man känner sig inte ens manad att førklara vem på bilden som är Dempsey, utan han är kort och gott "den mörkhårige snyggingen". Såklart.

Varför är inte puggan 'snyggingen'? Kan bara heteros vara hjältar? Varför är puggan bara ett stackars offer? Vad säger TR Knight själv - är inte det intressant längre, efter en snygg heteroryttares intåg? Det känns som mellanstadiementalitet, där all mobbing skulle ta slut om Dempsey som är så snygg och poppis bara sade åt farlige Washington att sluta. Måste vi vänta på att bli försvarade av alfahanen - den riktiga personen? Han som ju har huvudrollen. Nöjer vi oss med birollen i vår egen film?

Jag tror att kvinnor känner igen sig i våra tankar kring den har snäva rollutdelningen, och darför förstår boken. Vilket förstås alla smarta heteroman också gör. De mindre smarta tycker ju förstås att nu kommer ett gäng jobbiga puggor (de har i och för sig helt rätt, jag brukar tycka detsamma nar jag tittar på mina fellow Bögjävlar). Härom veckan när jag och Daniel kacklat loss hos Amanda Rydman i Rond - hann vi knappt avsluta, förrän arga mail drypte in om dessa jävla bögar som hade mage att gnälla 'nu nar de inte blir nedslagna på gatan.'
Wow. Tack för att vi inte får stryk. Utan att ens gå in på det faktum att homosexuella på många ställen fortfarande utsätts för våld, så tycker jag att det illustrerar min poäng helt. Puggor forväntas vara tacksamma att vi får vara med och leka i bollrutan, så länge farlige alfahannen hetero-Washington fortfarande ar herren på täppan.
Men vad händer om puggor inte längre bara vill vara birollen, som tillsammans med tjejerna trånar efter alfahanen? Vad händer om vi gör anspråk på att få vara med och tycka och bestämma, anspråk på att också få vara litet svåra, mångfacetterade? Att inte bara få piffa och förgifta utan också rapa, gråta OCH lyssna på schlager? Att få vara hela manniskor?
Bögjävlar handlar inte om att smutskasta andra puggor, utan om att kräva ratten till att vara huvudrollen. Det här är inte mellanstadiet. Vi behöver inte putta ner varandra för att få vara med, eftersom det finns rum för mer än en av oss. Vi behöver heller inte ta upp och avhandla varenda puggsubkultur, eftersom vi så tydligt hyllar att man Gör Något Själv. Vårt budskap ar inte att allt är schlagerpuggornas fel, eller att vi ar bättre for att vi inte bleker toppar. Tvärtom. Jag hyllar alla puggors rätt till sin egen identitet, oavsett om vi får straighta storebrors välsignelse eller inte. Och oavsett om jag står før det yttrande just de vill göra eller inte - så klappar jag mina bittra gamla händer när de gör det. Jag vill att vi alla ska vara med i sandlådan - om vi slutar bitcha sinsemellan kan vi t.o.m putta ner Washington från klätterställningen. Men det kräver att man tänker till. Sen kan man lyssna på och ha på sig vad fan som helst.

Det feministiska bögmanifestet?


Om man ska sammanfatta de frågor vi har fått av journalister och det som sagts och skrivits om vår bok kan jag bara konstatera att det mest är unga, feministiskt lagda tjejer (gärna på vänsterkanten) som verkar fatta den djupare kritiken vi formulerar i boken. Visst är det även några bögar som hajar, men överlag verkar de flesta av dem se rött så fort de hör några ord av våra resonemang och sen envisas de med att sammanfatta hela vårt projekt som en attack riktad mot schlager och Pride. Det känns lite tråkigt och förenklat. Har det att göra med att bögar inte riktigt är lika vana att tänka i strukturella banor som flator och feminister? Att de inte har samma utanförblick på bögvärlden som faghags?

Den senaste feministiska läsningen av vår bok återfinns på Aftonbladets ledarsida. Ni läser den här.

torsdag 21 juni 2007

Filmen från Leilas spelning är äntligen här!


Tack till Magnus från Marie Laveau, som filmade history in the making.

Sniff Swig Puff

Det här tycker jag är världens bästa låt. Keeping it real med Rock Hudson och Bea Arthur. Everybody today is turning on.

onsdag 20 juni 2007

What What (In the Butt)

Det här tycker Sandra Engström är världens bästa låt. Läs mer av hennes sjuka funderingar på missnojesguiden.blogspot.com.

Den där bögbomben


Någon blogg jag läste undrade vad Bögjävlarna tycker om gaybomben som skulle utvecklas av USA.

Det är ju en gammal story det där, två år gammal till och med, och valsar säkert runt på internet fortfarande. Man kan ju tycka att journalister borde vara lite mer uppmärksamma, eller varför inte ringa Pentagon och fråga hur allvarlig den där planen var (vad jag förstår var den två rader i ett dokument).

Men den här storyn är inte lustig. Fattar inte folk att den bygger på myten på att homosexuella inte kan vara riktiga män, som strider och är tuffa? Som om lite bögknull skulle göra män inkapabla att samarbeta och börja brodera mönster på sina kamouflageuniformer i stället (fast när jag skriver det där...).

Och även om vi antar att amerikanerna tänkte sig detta vapen mot arméer där gaysex är väldigt tabu så tror jag att det skulle misslyckas av den enkla anledningen att gaysex redan förekommer rätt friskt även där det är tabu (alla mina kompisar som gjorde militärtjänst i Italien har berättat om att de mer eller mindre hade sin största slampstund där, i det katolska, södra Italien). Gaybomben är redan verklighet.

Mitt förslag: Gör en bomb som gör att alla män tror att de är alfahannar i stället. Snacka om att skapa en grupp som inte kommer kunna samarbeta.

tisdag 19 juni 2007

Unga och arga


Vår fabby formgivare Andy tyckte Svenska Dagbladets artikel om oss var litet fel - framførallt den biten om att vi var unga. Det var just den biten jag tyckte var så bra. Førutom David Magnussons bild førstås, som Andy tyckte var Wu Tang Clan featuring Truman Capote, men jag tycker man ser direkt att det ar Destinys Child...

Ny rön om puggor


Det kom ett mess från Greger som ger ytterligare information om användningen av ordet "pugga"

"Böghistoria, vet du varför vi säger pugga, och puggor? MVV (mer värdelöst vetande)
Förr i tiden långt innan internet fanns det också en cybervärld, vi kallade den heta linjen... När min väns Mormor dog, hittade jag en liten liten bok "Svenska invektiv", i hennes enorma boksamling och började använda ord ur den boken på heta linjen, Christoffer (Nadine) fastnade för ordet "pugga" och ordet blev snabbt etablerat, året var ca 1991-1992. Annars kan jag meddela att jag trivs gott här nere i Skåne. ska försöka få tag i boken Bögjävlar...
/Greger"

Så nu vet ni. Själv är jag i den åldern att jag mest satt och lyssnade, alternativt störde folk på linjen (skrek i klykan, tryckte på kanpparna, etc )efter som jag ännu inte insett hur den skulle användas (tur var kanske det med tanke på att jag var typ 11). Men Petter, är inte du gammal linjemupp?

måndag 18 juni 2007

Mediastorm, eller i alla fall en liten bris

Både Expressen och Aftonbladet recenserar boken idag.
Och imorgon bitti är det dags för våra posterboys Daniel och Tomas att göra Tv4:s morgonsoffa, någon gång vid kvart över åtta tror vi att det blir av.

...och om ni tror att risken är att vi blir ihjälkramade så kolla in vad "vanligt folk" tycker på Flashback:

Nu ska den här puggan gå och lägga sig. Imorgon ska jag banda ett program om Gustav den III. Kan mitt liv BLI mer homosexuellt?

fredag 15 juni 2007

Natten Med Leila


Jag är fortfarande helt lyrisk. Gud finns och han är Leila K-fan. Stockholm är uppdelat i två läger - de som går runt med ett saligt flin och de som inte var på vårt releaseparty i onsdags. De slår sig själva nu - før vi skapade historia. Jag kommer gagga om det här på dødsbädden -detta otroliga faktum att Leila kom før att stødja vår bok, och uppträda på vår fest. I en månad har vi bloggat om hur komplett festen skulle vara om Leila kunde komma, mest på samma drømska sätt som ett barn ber tomten om en rymdraket. Ingen visste ju var hon befann sig, om hon nu inte satt inne.. eller så kanske ryktena om hennes død var sanna? Døm om min forvåning när jag dagen innan festen springer på Leila på stan. Vi snackar, jag spelar musik før henne och säger att hon bara måste komma till vår lilla fest.. Trashig som jag är så hade jag inte ens en flyer, utan rafsade ner detaljerna på en tidning och tänkte att hon aldrig kommer dyka upp. Spola fram till festnatten runt midnatt och partyt är inte bara i full gång, utan pretty fucking fabulous. Jag har just levererat min 30-tals kabaret "Heart Of Klaus" och knappt hunnit kliva av scen førrän en bekant liten solglasøgonprydd tjej viskar:"You look like Boy George - alltså inte som han ser ut nu.." Hon kom alltså. Folk kan inte tro det, när det børjar viskas att Leila sitter backstage och gør sig redo før sitt førsta gig på nästan ett decennium. Hon vill bara køra en låt - och propsar på att jag gør henne sällskap på scen. När vi så intar scen och jag introducerar "Ca Plane Pour Moi" lyckas jag inte skrika høgt nog i mikrofonen, før att øverrøsta publikens extatiska utbrott. Jag har aldrig sett en folkmassa reagera så. När låten tar slut viskar jag: "ja, nu har vi kørt en låt, är du säker på att du inte vill ta en till..? Leila är inte sen med att svara - "sätt på "Electric!"
Jag tror taket skall lyfta. Leilas 300 mest lojala fans måste befinna sig på vår fest - och de låter världen veta att de kan varenda textrad utantill. Feberyran vill aldrig ta slut, och när musiken dør ut kan ingen fatta vad som just hänt. Allra minst jag. Leila är en legend. I dessa menløsa Paris Hilton-tider, är hon en av de få som førtjänar att kallas stjärna. Essensen av allt Bøgjävlar handlar om. "Fuck it, or fuck you!"-attityden. Hon kliver av scenen och slukas av ett hav av kärlek, poserandes før smattrande kameror med ett rest långfinger, som en punk-Garbo.
"Jag tror på dig. Du kommer gå långt" säger hon innan hon springer iväg i regnet. Jag står kvar tårøgd, och lycklig. "Jag kom in før att kolla vad allt ståhej var" säger en straight kille som ramlat in, och tillägger fom i trans: "Jag kan inte fatta att det är sant! Leila K!" När jag samlat mig läser jag vad hon skrivit, när hon signerat mitt ex av Bøgjävlar:

"I love you forever and thank you from the bottom of my heart. Miss Fucking K"

Expressen har nu hakat på hysterin, och skriver idag en stor artikel om Leilas succé på Bøgjävlarnas Natt. Før er som inte har sprungit och køpt tidningen (skynda er innan den säljs ut) - så kan ni läsa här:
http://www.expressen.se/noje/1.722193

torsdag 14 juni 2007

Får man hoppas på något mer?


Anders Wallner, engagerad i Stockholm Pride, går i polemik med våra medieuttalanden om festivalen på sin blogg. Det är förstås just den sortens diskussion vi vill inleda. Vi är inte här för att dissa blint. Vi är här för att sprida förväntningar, krav, ambitioner och inspirera. Inte minst gäller det att ställa krav på oss själva.

Festen i går var ett exempel på hur man kan kombinera alla sorters bögar, flator, transpersoner, mediehoror, hipsters och kulturtanter i en lokal med bra och totalt varierad musik och få alla att känna sig inkluderade. Stockholm Pride är faktiskt en snävare angelägenhet än vår release var. Köper man inte den blandninga av urvattnad kommersiell mainstreamkultur som torgförs som gaykultur har man ingen plats i grusgropen. Tydligaste exemplet på likriktningshetsen var den där önskelistan som en stor gaytidning hade inför Pride förra året där man hade identifierat ett metallband som hade uppträtt med motorsåg på någon liten scen mitt på dagen någonstans och skrev "sånt vill vi inte se igen" eller något liknande.

Wallners argument faller för övrigt pladask när han hävdar att Pride är mer än c-kändisar och schlager för att "till årets festival kommer artister som Blacknuss, Q-Boy, Marit Bergman, Laakso..." Inget ont om Marit Bergman... Men please... Får man inte säga att ribban borde höjas? Att det är dags att förnya konceptet och göra det till något mer än ett iscensättande av roliga timmen möter Hits for Kids möter gamla söndertummade nummer av Hänt Extra?

Och nej, då bortser jag inte från aktivitetshuset Pride House. Vi ska för övrigt vara där och diskutera vår bok.

(Bilden är tagen av Oscar Swartz)

Leila K is in the house



Så fick sagan sitt lyckliga slut till sist. Petter fick sin Leila på slutet. Publiken älskade denna moderna version av Judy Garland med sedvanlig homofrenesi. Tomas fick Hank von Helvetes telefonnummer. Och en fest som var så långt från en trist bokrelease man kan komma var ett faktum. Vilket jävla party! Tack allihopa! Vi älskar er!

(Leila plåtades av Daria Oudalova och fler bilder finns att kolla på på Rodeo)

onsdag 13 juni 2007

Bögjävlarnas natt


I kväll öppnar vi helvetets portar på Marie Laveau (Hornsgatan 66 i Stockholm, T-bana: Mariatorget, övervåningen) och bjuder in alla sorters djävlar. Vi öppnar 21.00 och håller på till 03.00. Det är 18 år i dörren. Man köper boken Bögjävlar för vrakpriset 60 spänn och får inträdet på köpet.

Under kvällen dj:ar vårt eget stjärtstim i form av Baddlover (LDN), Tomas Hemstad (SF) och Gangbang Soundsystem (LDN/STHLM). Testa bögjävlardrinkar i vårt eget Vaginarum. Höjdpunkten på kvällen är Petters performance Heart of Klaus som kör någon gång innan midnatt. Då kommer vi att stänga insläppet i 15 minuter.

Under oss i källaren huserar Turbonegro och deras Turbo Jugend. Vi hoppas på intressanta möten i rökrutan.

Heart Of Klaus


Ikväll på vår fest Bogjävlarnas Natt, är det Sverigepremiär før min lilla kabaret, Heart Of Klaus!

"Kriget har sedan länge varit øver och Berlin har gått vidare, men ur skuggorna kryper en mørk figur fram. En kvarleva från forna tiders dekadens, en kabaretvålnad som vägrar glømma och kommit tillbaka før att gøra upp med staden. Klaus sjunger och illustrerar sin mørka historia av skamfylld kärlek, desperation och svek, genom modern popmusik från Michael Jackson via Nirvana till Destiny's Child - i 1930-tals tappning. Førbered er på en Weimarkabaret som ni aldrig hørt den førr - en popmusikalisk resa in i mørkrets hjärta. Mina damer och herrar, jag ger er Heart Of Klaus!"

Heart Of Klaus
Onsdag 13:e Juni
Bøgjävlarnas Natt
Hornsg 66

tisdag 12 juni 2007

Leila - The Final Twist!




Ibland øverträffar verkligheten dikten, som idag när jag sprang på Leila K. Ni som føljt bloggen vet att vi Bøgjavlar dyrkar Leila och ser henne som långt viktigare an Lennon och McCartney. Ni har inte kunnat undgå våra inlagg om att hitta Leila och bjuda in henne till vår releasefest Bøgjävlarnas Natt på Marie Laveau på onsdag kväll. Jag var beredd på att sälja mormors silver, men såg det mest som en ouppnåelig drøm. Tills idag.

Jag har ett väldigt personligt engagemang i fallet Leila, efter att ha vuxit upp med hennes kaxiga rap, sen sprungit på henne med olika rackartyg i farten på klubbar i mina tonår - och slutligen ha føljt henne genom skvaller och rapporter de senaste åren. Jag kanske har fel ideal efter min uppväxt med trashiga kickers i Farsta - men jag kan bara rapportera att hon fortfarande ser sjukt cool ut. Effortless i liten rosa harajuko-new-rave outfit och en supercool androgyn hairweave. Allt litet kantstøtt. Jag har nu varit i Stockholm i fyra dagar, och ingen har kittlat min freaky fashionnerv framtill att Leila hoppar fram. Hon må vara hemløs, men sister got style! Vi snackade ett bra tag - hon var grymt avslappnad och cool och sade mer filosofiska statements än vad jag hørt på länge. Leila alskar namnet Bøgjävlar! Jag hade førstås ingen flyer pa mig, men rafsade ner en inbjudan på tidningspapper. Utan att blinka tillkännagjorde Da Original K att hon kommer och imagine mina knäckspiraler i brallan nar hon lovade att gøra en liten playback av "Electric!" Om vi alla ber till gud ikväll, så kanske - bara kanske drømmar faktiskt blir sanna.. Alltogether now - we want Leila!

Gomorra Sverige!


(från vänster till höger: 1) modepuggan, 2) artypuggan, 3) björnungepuggan, 4) utterpuggan och 5) old-school-puggan)

I morgon kan ni se tre av bögjävlarna (nr 3, 4 och 5) i morgonsoffan på ettan runt 07.40 om någon av er är uppe vid en så okristlig tid. Sen hör ni de resterande bögjävlarna (nr 1 och 2) hos Amanda Rydman i Rond i P3 efter tre. Och på kvällen kan ni träffa oss livs levande på övervåningen av Marie Laveau från klockan 21.00. Vi erbjuder helt enkelt en heldag.

Och vill ni ha mer går två av oss (nr 2 och 5) som loop på Stockholms Kanal Lokal från och med nu och ni ser oss i dagens City. Ni kan med andra ord springa men inte fly.

Apropå Kanal Lokal så bävar Petter och jag inför det här med att man ser tio kilo tyngre ut i rutan. Ni får gärna skriva att det inte är så farligt i kommentarerna nedan. Jag försökte ha på mig mörka färger. Petter valde vitt... Samtidigt sänder vi all vår kärlek till Gullian i sminket.

Dödspunk eller Bögjävlar




Ett tag såg det ut som en av klubbstockholms mest bisarra dubbelbokningar någonsin. Ett kombinerat releaseparty för boken Bögjävlar och Turbonegros nya album. Framför allt med tanke på bandets uttalat entusiastiska syn på homosexualitet.
Skulle det bli kvällen då Hank von Helvete fick bevisa exakt hur mycket han gillar bögar?
Nu blir det två fester på olika våningar på Marie Laveau. De norska dödspunkarna håller till i källarplanet, medan bögjävlarna håller sig på ytan (fast vi hoppas och tror förstås att de kommer att kika förbi under kvällen).

Vi tar alltså över övervåningen, fixar till ett schysst vaginarum (som en del av vår lesbian-friendly approach, eller var det som en bögarnas motsvarighet till spökhuset – det pratas så mycket på våra möten att det är sjukt svårt att hänga med, mest för att alla har sjukt basiga butchröster)

I alla fall. Häng med på party, slit dig och kom loss! För sexti spänn får du boken (sjuuukt billigt) och ett sjukt roligt party!
Portarna slår upp 21 och vi håller på till 03.00.
Kom och var en bögjävel för en kväll, du också!
(det är alltså Turbonegro på bilden, vi själva ser lite mer skräckingjagande ut).

måndag 11 juni 2007

Det drar ihop sig till dagen BJ...

Eftersom vi sprider våra gracer över hela stan kan det vara svårt att följa vår framfart. Berättelsen om helgen läser ni här. Bögjävlarna har som sagt samlats i Stockholm för första gången på mycket länge. Gamarna cirklar över Riddarfjärden. Under helgen har vi gjort studiebesök på Torget, Conettan, Lino, SLM, Side Track, Copacabana och Roxy. Vi har antecknat och noterat allt.

lördag 9 juni 2007

Heart of Klaus


Höjdpunkten på vår fest på onsdag är en hyllning till Klaus Nomi, kabarettraditionen och La Dietrich. Det är en utveckling på ett bejublat uppträdande som Petter gjorde på London-kabaret-klubben Bistrotheque. Hans performance drar igång vid midnatt. Då kommer vi att stänga insläppet i femton minuter.

Den sjätte bögjäveln

Det är många som i perioder deltagit i vårt snart sjuåriga samtal kring pugglivet, det allmänpuggiga och puggkulturen. Vissa av dem är själva aktiva som skribenter kring puggteman som Karl Andersson (Destroyer) och Henrik Tornberg (Sylvester). Andra har mest varit praktiska doers som Daniel Bergqvist som skapade fenomen som Shamefestivalen och klubben Slick.

Men en som alltid brukar känna sig lite åsidosatt bland oss "textmänniskor" – som han brukar kalla oss andra – är bildmänniskan Andy Gunnarsson. Därför tänkte jag presentera honom lite närmare. Han har gjort vårt omslag och valt de glada typsnitten till våra bittra uttrop. Han är också den som tjatar på oss andra att inte vara så neggiga hela tiden (han brukar inte alltid föregå med så gott exempel själv). En pikant detalj är att han också har designat den vågiga Stockholm-pride-loggan. När chefen för Röhsska museet i Göteborg och tillika reklam- och designpuggan Ted Hesselbom såg vår bok utbrast han "Är det Andy som har gjort omslaget? Men då får jag kanske ställa ut boken på museet istället för att stoppa in den i bokhyllan".

Andy lever på Söder med sin lastgamla katta där han formgivnings-terroriserar grannarna med att synka allas "ej reklam"-lappar på dörrarna, pedantsköta gården och designa nyhetsbrev i föreningen. Nu senast har han färgkoordinerat däcken och ramen på sin cykel. På bilden ovanför ser ni honom inne i en jättevagina.

fredag 8 juni 2007

Puggor i Kulturfredag


I dag kan ni höra Daniel och mig i Kulturfredag med Karin Magnusson. 18.15 i P1 eller när som helst efter det på nätet.

onsdag 6 juni 2007

Andra vägar till Camille...


Jag initierades inte in i old-school-puggkulturen av en gammal bög eller böcker och tidningar. Istället hade jag en kompis – faghag av egen fri vilja och övertygelse – i gymnasiet som hette Ebba. Hon hade nosat upp mig långt innan jag själv hade omvandlat känslor och upplevelser till en uttalad identitet. Själv var hon däremot en fullfjädrad hag redo att lära upp tänkta fag-kandidater.

Så snart jag började ta stapplande steg bland puggorna satte hon sin grundkurs i verket. Konsekvent och envetet presenterade hon filmklassiker, nya filmer, Stephen Fry, böcker, böcker, böcker, Julian Clary och andra brittiska tevemåsten, skivor, artiklar ur Sunday Times och Vanity Fair och –framförallt – Camille Paglias krönikor och essäer. Det var en grundlig resa genom popkulturens rosa sidor. Med en viss anglofil lutning då.

När jag läser Daniels inlägg nedan tänker jag på Ebba. Tack och lov att hon fanns där och satte mig på rätt spår. Hade jag börjat gräva där jag stod hade jag nog haft en fattigare och tråkigare puggungdom. I dag jobbar Ebba som lärare. Ett tag undervisade hon blivande baletthoppe-teens. Det är vid sådan tillfällen jag börjar undra om det ändå inte finns en gud trots allt och om hon inte är en faghag.

Puggor i Kvällspasset



Ikväll kommer två av oss puggor att vara med i Kvällspasset i P3. Johan Hilton blev typ magsjuk av blotta tanken på att intervjua oss, så det blir jag m(roger), stefan, sonja (programledare) och anna-maria (lesbian alibi) i sändning. Ikväll onsdag, efter sju hör ni oss.
tata!'

tisdag 5 juni 2007

Det är inte lätt att vara pugga


När jag kommit på att jag var bög läste jag en bok som hette The Culture of Desire som det hade skrivits om på Tredje sidan i DN Kultur. Jag läste också Camille Paglias Sexual Personae, just för att den handlade så mycket om bögar. Jag läste Attitude och minns en artikel om FTM som jag tyckte var väldigt spännande. Det här var alltså 1994-95. Jag bestämde mig för att jag skulle lära mig mer om min kultur, men jag hade inte mod nog att gå på gayklubb i Sverige (jag hade varit på Banana Café i Paris, men det var allt). Jag köpte två discosamlingar, en ganska bred, och en med undergroundklassiker. Jag ville lära mig om bögkulturen.

Jag vet inte vad jag hade tänkt uppnå med det hela. Allt fascinerade mig. Historier i The Culture of Desire om hur en persons två f d älskare hade sex med varandra när deras ex dog i AIDS. Den korta texten om att Phyllis Hymans Loving You, Losing You var "the definitive torch song" i stället för I Will Survive. Jag hade en bild av gaykulturen som progressiv spjutspets.

Samtidigt läste jag i någon tidning om att Coronas Baby Baby var populär bland bögar. Jag kunde inte få ihop de två bilderna. Jag hade ännu inte riktigt förstått kitschinslaget i bögkulturen.

Ännu värre blev det när jag väl gick på gayklubb. Det var i Göteborg. Jag satt hemma och drack konjak för att våga mig dit. De spelade Baby Baby med Corona. Jag dansade, vad skulle jag annars göra? Jag hade varit i Paris och köpt nya kläder och hade på mig en t-shirt från Gaultier Jeans och smala vita byxor från något okänt som hette Les Possédés. Det var så få som var i lokalen. Jag drack mer öl. Till slut raggade en svart man på mig. Jag var så tacksam för att någon överhuvudtaget visade intresse så jag föll till föga.

Det tog mig flera år innan jag började gå mer ofta på bögklubbar. Jag hade inga kompisar utanför min straighta vänkrets. Jag försökte bli kompis med Andy (vår omslagsdesigner för boken) men han tyckte att jag var för svår och tråkig.

När jag kom tillbaka till Sverige efter att ha pluggat i Italien (där jag för första gången hade riktiga bögkompisar) hade jag blivit så rolig att Andy ville gå ut med mig. Och när jag ytterligare något år eller två senare träffade resten av det här gänget hittade jag äntligen en hel grupp puggor som jag kunde identifiera mig med. Vi lärde känna varandra på mailinglistor och i verkligheten. Det var en euforisk tid, trots att vi alla mådde dåligt, jag själv var i en relation som sög ur all energi ur mig tills jag förvandlades till ett kallt vrak.

Men för första gången kunde jag diskutera puggvärlden med människor som jag delade referenser med. Som förstod mig. Som såg mig. Och för att återknyta till den där boken om puggor jag läste, i The Culture of Desire är tesen att puggor delar ett kärnvärde: att våra vänner är vår familj.

Vi pratade någon gång om att våra pågående diskussioner egentligen bara handlar om en enda sak: om att försöka behålla sansen. För puggvärlden är hård. Inte bara för att den är "ytlig" och "bitchig", utan för att den är fylld av rädda och trasiga människor. Och rädda och trasiga människor blir inte godare, de blir twisted och onda. De blir drama. De blir intriger. De blir missunsamma och bittra. Eller så döljer de allt bakom en glättig attityd.

Vi har fortsatt prata alla dessa år för att vi inte ska hamna där. Men det betyder inte att vi kommer att lyckas.

När vi såg filmen Boys in the Band var det med skräckblandad förtjusning. Dels för att puggorna i filmen är så roliga och bitchiga, dels för att de är så skadade och tragiska.

Så när vi säger "puggorna är si och så" då pratar vi också om oss själva. Vi kanske inte gillar schlager, men vi känner igen oss i många puggors konstiga beteenden. To each his own neuros liksom.

I wish I was a lesbian (with flowers in my hair)


Det har tagit några dagar för mig att hämta mig efter The Gothenburg Experience. Hade en liten strul-parade-from-the-past som fick mig ur balans och humör i början av vistelsen, vilket i sin tur ledde till ett kanske lite för vilt festande. Men också ett litet ideologiskt uppvaknande, som rörde till det i mitt huvud.

I Göteborg var det första som mötte mig min gamla klasskompis Malin Holgersson och artikeln som hon skrivit i tidningen Femkul, om bögkonspirationer. Vinkeln var helt enkelt hur bögar nätverkar, och hur man – tack vare att kulturvärlden består av faghags – kan använda bögigheten som ett pr-trick. Artikeln lyckades nätt och jämnt undvika de värsta Kejne-vibbarna men utgick ändå från att bögar i första hand är män och som sådana delar av ett manligt nätverk och, antar jag, automatiskt kvinnorförtryckande (medan jag menar att det är heterolobbyn som är det stora problemet).

Lite lustigt på en festival där det kändes som om den lesbiska dominansen var enormt stor. Jag och Stefan var på en litteraturläsning där publiken nästan enbart bestod av kvinnor. Likadant på slutet av invigningsfesten (däremot vet jag inte om jag ska skylla flatorna för att Jag mötte Lassie spelades som sistalåt, brukar det vara så girls?). Jag har länge varit avundsjuk på den lesbiska communityn. Här verkar det finnas ett större kulturintresse, en formulerad och nätverkande alternativcommunity, och dessutom är de riktigt snygga, också.

Ja, faktum är att jag fick en känsla av att om det var något som svenska bögar är urdåliga på så är det just nätverkande. Jag och Stefan fick presentera regielever, regissörer och skådisar för varandra på vår lilla förfest. Allt för att försöka hålla någotsånär jämna steg med flatorna.

Björnfeber

Tänk om det i alla fall hade varit på riktigt. Äntligen en räddning för mig och Johan och alla andra killar som hela tiden blir dissade för att vi inte är tillräckligt feta/håriga/gamla (tack till Johan för klippet).

Fest! (klicka på flyern)


måndag 4 juni 2007

Invandrarbitch



Jag ar en gnällig invandrare. Varje gång något går fel, som t.ex när en kille slutar ringa eller bussbiljetten går upp i pris, førbannar jag London. "Jag har kastat bort tio år av mitt liv pa det här regniga skitstället, med alla fucked up britter med hangups och sura heltäckningsmattor -på toa."
Jag påminner mig om att lika lätt som det var att flytta hit, så skall det bli att flytta härifrån till den førlovade staden - Berlin. Där är allt en enda flower power bonanza av sexuellt frigjorda tyskar och robust byggda hus. "Fuck fish n chips - skicka bratwursten!" Sen när jag varit där ett tag børjar jag sakta sucka åt de allvarliga tyskarna och all pragmatisk bokstavlighet, och Londons sunkiga galenskap får ett nostalgiskt skimmer. "Britter må vara røvhål, men de førstår iallafall ironi!"

Jag är en sån där manniska som aldrig kan bo någonstans før lange utan att børja klaga. Om jag kommer till himlen när jag dør, sa kommer jag slita ut Jesus tålamod med mina haranger om att så "här stelt ar det minsann inte i helvetet". Jag är en permanent invandrare. Kan nog aldrig embraca ett land helt. Det har sina førdelar, man känner sig litet som en ambassadør, som svävar i en trygg gråzon. Man kan helt enkelt snacka skit om folk, utan att de førstår. Detta gør jag ofta, så till den grad att jag ar førtappad. Skadad. Jag kan inte sluta, det är som att vara i en permanent episod av Beavis n' Butthead - man kommenterar omvärlden från en mental TV-soffa. Ingen førstår ju. På autopilot vräker jag ur mig tankar om folk: "om den där jävla surfittan kunde flytta sig kanske man skulle kunna komma ifrån det har skitstället." "kolla kassørskans psoriasisfejs, fan vad äckligt!" Eller: "Jag hatar såna jävla Dolce Gabbana-bøgar, ge honom ingen dricks!" Men det kan ibland också mest vara som att blotta sin själ, utan risk. Privata konversationer behøver ju inte hyschas, tanten brevid førstår ju inte att du just berattade om nattens misslyckade sex, att allt nog handlar om barndomen och att du kanske fortfarande ar førstørd efter att den där killen dumpade dig när han kom ut ur finkan - "Han blev nog en size queen därinne". Nej, som sagt - man är säker i sin lilla bubbla, svenska ar ett hemligt litet språk som bara jag och mina invandrarkompisar førstår . Eller?


Inatt satt jag och min puggkumpan och fellow invandrare Roberto och gaggade på nattbussen, när en riktig pudding gick førbi. Jag klargjorde att jag skulle minsann "døda før ett knull med honom." Varpå killen flinade: "Jag är svensk".
Jag satte tungan i halsen och tankte att det var tur att han var en snäll metrosexuell kille - annars kanske mina tänder gjort tungan sällskap. Fast den här incidenten var ju ingenting jämført med den gången jag ojat mig øver min medpassagerares "snuskiga mumiehänder", varpå han reste sig och iskallt triumferande førklarade att han førstod svenska. Mitt leende stelnade och jag mumlade något om handkräm.. Stackarn. Han kunde inte hjälpa att han hamnat brevid en invandrarbitch med språklig Tourettes.
Men jag jobbar på det. Snart skall jag bli rumsren, en sån där civiliserad manniska som inte behøver slanga ur sig allt man tycker och tänker hela tiden. Tills dess tackar jag gud att inte alla medpassagerare, affärsinnehavare, servitører och objektifierade killar lynchat mig, och jag går framåt med positiva tankar. "London är inte så dumt trots allt, jag hør hemma här.. Om det inte vore før alla jävla svenskar som måste flytta hit hela jävla tiden, flytta på er jävla Timotejbrudar och fucking mesproppar till tråkiga svenneidioter!"

söndag 3 juni 2007

The Neverending Story


Roger och jag var hårt prövade av HBT-GBG:s invigningsfest med ääändlösa uppträdanden. Så där ni vet som när en naff druga inte vill gå av scenen utan mimar sig igenom 10 evergreens som Big Spender på raken. Nu var det queerperformern Josephine Wilson som gjorde så. Hon må vara omhuldad och fantastisk men i mina ögon var hon bara den gamla vanliga plågan med ändlösa dragshows och när hennes mellansnack dessutom var på nivån "when I put on this dress – I'm playing a part" kände jag bara "No, kidding?" och gick och halsade öl. Det var ett mirakel att Robert Fux lyckades hålla ihop det hela som konferencier. Han räddade det som gick att rädda.

Vi var som sagt hårt prövade. Innan hade det varit Queerlitteraturdag och den bjöd på många godbitar men programmet var ääändlöst och sammansatt av i stort sett endast språkmaterialistiska collageläsningar i par. Jag hade just gått loss på Axesschefen Lundbergs dissande av dagens poesiestetik var nära att skicka honom ett brev där jag skrev att allt var förlåtet. Förstå mig rätt nu. Det var fabby med en hel eftermiddag ägnad litteratur och att de hade fått dit så bra namn. Och jag gillar verkligen det Athena och Linn gör (tjejerna bakom det hela), men programmet prövade oss hårt i vår sömnbriststillvaro med sitt likartade upplägg.

HBT-GBG hade också en imponerande sida. Som att den var förlagd till riktiga kulturinstitutioner som Världskulturmuséet, Pustervikteatern och Röhsska designmuséet till exempel. Inte som Stockholms Pride som i alla fall förr om åren fick betala en svindyr hyra till Stockholms stad för att hå hålla till på en grusplan i Tanto. HBT-GBG hade dessutom en tydlig satsning på kultur och ett varierat program. Jag tycker att om vi ska ha den här sortens festivaler så är HBT-GBG mer i linje med tiden än urvattnade Stockholm Pride som mest känns som ytterligare en delfinal i Melodifestivalen fast på sommaren.

fredag 1 juni 2007

Puggmusikskolan del 1


Det här är en historia om faghagens betydelse för bögkulturen. Ni kanske känner till Motowns Carl Bean och hans hit I Was Born This Way, Motowns första öppna homolåt? Om inget annat har ni säkert dansat till någon upphottad version av låten, jag tror till och med att den kan ha spelats på Tip Top eller något i den stilen. Vad färre vet är dock att originalet lät helt annorlunda och gavs ut av den straighta kvinnan som skrev texten till låten, Bunny Thomas, på hennes skivbolag Gaiee Records. I en artikel i The Advocate från 1975 sa hon: "I began to feel that gays are more suppressed than blacks, Chicanos or other minorities. You hear of great designers or famous hairdressers, and that's about as long as society will let gays go." och "I particularly named the label Gaiee because I wanted to give gay people a label they can call home."

Bless.

Jag fick först höra den hemma hos Martin Luuk och Andres Lokko förklarade att det alltid var lika roligt att spela den ute eftersom hardcoremodsen började dansa till den, men sedan upptäckte att de stod och dansade till refrängen: "Just because I'm happy/I'm carefree/And I'm gay/Yes I'm gay/Tain't a fault tis a fact/I was born this way"

Ladda ner låten här.

Min värsta bög



Om ni är i Göteborg på lördag kan ni träffa bögjävlarnas utsända delegation (mig och Roger) på Röhsska klockan 15.00. Där bland Ebba von Sydows och Fredrik Reinfeldts tolkningar av deras bästa bögar ska vi försöka vara den värsta och jävligaste sorten. Vi lär vara bakfulla nog efter queerlitteraturkvällen på Pustervik to pull it off. Om allt går bra med leverans från tryckeri hoppas vi även kunna smygsälja de första exen i hela världen av boken Bögjävlar .