Invandrarbitch

Jag ar en gnällig invandrare. Varje gång något går fel, som t.ex när en kille slutar ringa eller bussbiljetten går upp i pris, førbannar jag London. "Jag har kastat bort tio år av mitt liv pa det här regniga skitstället, med alla fucked up britter med hangups och sura heltäckningsmattor -på toa."
Jag påminner mig om att lika lätt som det var att flytta hit, så skall det bli att flytta härifrån till den førlovade staden - Berlin. Där är allt en enda flower power bonanza av sexuellt frigjorda tyskar och robust byggda hus. "Fuck fish n chips - skicka bratwursten!" Sen när jag varit där ett tag børjar jag sakta sucka åt de allvarliga tyskarna och all pragmatisk bokstavlighet, och Londons sunkiga galenskap får ett nostalgiskt skimmer. "Britter må vara røvhål, men de førstår iallafall ironi!"

Jag är en sån där manniska som aldrig kan bo någonstans før lange utan att børja klaga. Om jag kommer till himlen när jag dør, sa kommer jag slita ut Jesus tålamod med mina haranger om att så "här stelt ar det minsann inte i helvetet". Jag är en permanent invandrare. Kan nog aldrig embraca ett land helt. Det har sina førdelar, man känner sig litet som en ambassadør, som svävar i en trygg gråzon. Man kan helt enkelt snacka skit om folk, utan att de førstår. Detta gør jag ofta, så till den grad att jag ar førtappad. Skadad. Jag kan inte sluta, det är som att vara i en permanent episod av Beavis n' Butthead - man kommenterar omvärlden från en mental TV-soffa. Ingen førstår ju. På autopilot vräker jag ur mig tankar om folk: "om den där jävla surfittan kunde flytta sig kanske man skulle kunna komma ifrån det har skitstället." "kolla kassørskans psoriasisfejs, fan vad äckligt!" Eller: "Jag hatar såna jävla Dolce Gabbana-bøgar, ge honom ingen dricks!" Men det kan ibland också mest vara som att blotta sin själ, utan risk. Privata konversationer behøver ju inte hyschas, tanten brevid førstår ju inte att du just berattade om nattens misslyckade sex, att allt nog handlar om barndomen och att du kanske fortfarande ar førstørd efter att den där killen dumpade dig när han kom ut ur finkan - "Han blev nog en size queen därinne". Nej, som sagt - man är säker i sin lilla bubbla, svenska ar ett hemligt litet språk som bara jag och mina invandrarkompisar førstår . Eller?


Inatt satt jag och min puggkumpan och fellow invandrare Roberto och gaggade på nattbussen, när en riktig pudding gick førbi. Jag klargjorde att jag skulle minsann "døda før ett knull med honom." Varpå killen flinade: "Jag är svensk".
Jag satte tungan i halsen och tankte att det var tur att han var en snäll metrosexuell kille - annars kanske mina tänder gjort tungan sällskap. Fast den här incidenten var ju ingenting jämført med den gången jag ojat mig øver min medpassagerares "snuskiga mumiehänder", varpå han reste sig och iskallt triumferande førklarade att han førstod svenska. Mitt leende stelnade och jag mumlade något om handkräm.. Stackarn. Han kunde inte hjälpa att han hamnat brevid en invandrarbitch med språklig Tourettes.
Men jag jobbar på det. Snart skall jag bli rumsren, en sån där civiliserad manniska som inte behøver slanga ur sig allt man tycker och tänker hela tiden. Tills dess tackar jag gud att inte alla medpassagerare, affärsinnehavare, servitører och objektifierade killar lynchat mig, och jag går framåt med positiva tankar. "London är inte så dumt trots allt, jag hør hemma här.. Om det inte vore før alla jävla svenskar som måste flytta hit hela jävla tiden, flytta på er jävla Timotejbrudar och fucking mesproppar till tråkiga svenneidioter!"