Mannen, Kvinnan och Puggan

Alla som förstått och hyllat vår bok Bögjävlar, verkar vara feministtjejer. Detta ar inte så konstigt. Trots att det är en bok som riktigt vältrar sig i sin smutsiga kvinnolösa bögighet - så har de som tänkt till kring genus fattat vad vi snackar om. Att vara Kvinna ar på vissa sätt som att vara Bög - alla ens personliga drag ihoptryckta i en tajt roll. En roll som oftast defineras utrifrån, från heteromannens perspektiv. Denna diskussion har såklart varit litet svårare för vissa straighta män och endel bögar att förstå. "Aha - de menar att de inte gillar schlager!" "De vägrar ha på sig tajt linne!" Vissa bögar ar säkert jättearga innan de läst boken, och undrar om vi dissar hela deras existens. Men sådana klassiska mobbingoffer tänker vi inte vara. Då blir det samma sak som när vissa kvinnor hackar på silikonbrudar i feminismens namn - och det är inte vår grej. Jag ifråntar inte någon rätten att lyssna på schlager, och visst kan linne vara bekvämt. Muskler och brun-utan-sol? Go for it. Jag ifråntar inte heller puggor rätten att skriva sin egen bok om vad de gillar. Just vår bok handlar om att vi puggor liksom alla andra har rätt att vara hela människor, så mycket mer an de schablonbilder vi tillåts att vara. Av både straighta och oss själva. Och allt börjar med vår egen självbild.

Livet skildras ganska bra av Hollywood. Filmens huvudroll är Mannen, en nollpunkt som tillåts vara vilken sorts karaktär som helst - intellektuell, jude, svart, vit, rolig, sorglig -kanske litet farlig, eller charmigt svår, ibland alkoholiserad men ändå en hygglig prick. Ibland allt det ovanstående. Och mer. Sedan har ni birollerna - Kvinnan ar antingen ett offer eller bihang, och om det rent av finns plats för Puggan, så kan ni ger er fan på att han är både offer och bihang. Ett bihang som piffar till! Då föredrar jag nog den uråldriga klassiska puggrollen ala Kapten Krok, Gargamel eller varför inte Nosferatu? Ni vet han, den bittra puggormen som viskar till Eva hur gott äpplet är. Men han ar ju förstås också bara en schablonsfigur, måhända en raffig sådan - men fortfarande inte en hel människa. Idag när puggor fått mer rättigheter och inte lurar mystiskt vid samhällets utkant, får vi till slut vara med. Men bara som Rupert Everett - en kul tjejs bästis. Eller en femtedel av Fab Five, en tam gayorm som istället för att lura Adam och Eva och hela mänskligheten i fördärvet - fönar deras hår. Fortfarande bifigur. Konsten imiterar livet som imiterar konsten eller nåt. Dessa arketyper till roller återfinns ju i hela samhällets självbild. T.ex när QX skriver om bråket kring Isaiah Washingtons homofoba attack på TR Knight - båda skådespelare i tv-serien "Greys Anatomy". Straighte kollegan Patrick Dempsey hade tydligen gått till TR Knights førsvar och man märkte hur det riktigt bubblade av tonårsfjärilar i QX hjärta. Bildtexten säger allt. Sakligt och formellt beskrivs var Washington och Knight befinner sig på bilden, men man känner sig inte ens manad att førklara vem på bilden som är Dempsey, utan han är kort och gott "den mörkhårige snyggingen". Såklart.

Varför är inte puggan 'snyggingen'? Kan bara heteros vara hjältar? Varför är puggan bara ett stackars offer? Vad säger TR Knight själv - är inte det intressant längre, efter en snygg heteroryttares intåg? Det känns som mellanstadiementalitet, där all mobbing skulle ta slut om Dempsey som är så snygg och poppis bara sade åt farlige Washington att sluta. Måste vi vänta på att bli försvarade av alfahanen - den riktiga personen? Han som ju har huvudrollen. Nöjer vi oss med birollen i vår egen film?

Jag tror att kvinnor känner igen sig i våra tankar kring den har snäva rollutdelningen, och darför förstår boken. Vilket förstås alla smarta heteroman också gör. De mindre smarta tycker ju förstås att nu kommer ett gäng jobbiga puggor (de har i och för sig helt rätt, jag brukar tycka detsamma nar jag tittar på mina fellow Bögjävlar). Härom veckan när jag och Daniel kacklat loss hos Amanda Rydman i Rond - hann vi knappt avsluta, förrän arga mail drypte in om dessa jävla bögar som hade mage att gnälla 'nu nar de inte blir nedslagna på gatan.'
Wow. Tack för att vi inte får stryk. Utan att ens gå in på det faktum att homosexuella på många ställen fortfarande utsätts för våld, så tycker jag att det illustrerar min poäng helt. Puggor forväntas vara tacksamma att vi får vara med och leka i bollrutan, så länge farlige alfahannen hetero-Washington fortfarande ar herren på täppan.
Men vad händer om puggor inte längre bara vill vara birollen, som tillsammans med tjejerna trånar efter alfahanen? Vad händer om vi gör anspråk på att få vara med och tycka och bestämma, anspråk på att också få vara litet svåra, mångfacetterade? Att inte bara få piffa och förgifta utan också rapa, gråta OCH lyssna på schlager? Att få vara hela manniskor?
Bögjävlar handlar inte om att smutskasta andra puggor, utan om att kräva ratten till att vara huvudrollen. Det här är inte mellanstadiet. Vi behöver inte putta ner varandra för att få vara med, eftersom det finns rum för mer än en av oss. Vi behöver heller inte ta upp och avhandla varenda puggsubkultur, eftersom vi så tydligt hyllar att man Gör Något Själv. Vårt budskap ar inte att allt är schlagerpuggornas fel, eller att vi ar bättre for att vi inte bleker toppar. Tvärtom. Jag hyllar alla puggors rätt till sin egen identitet, oavsett om vi får straighta storebrors välsignelse eller inte. Och oavsett om jag står før det yttrande just de vill göra eller inte - så klappar jag mina bittra gamla händer när de gör det. Jag vill att vi alla ska vara med i sandlådan - om vi slutar bitcha sinsemellan kan vi t.o.m putta ner Washington från klätterställningen. Men det kräver att man tänker till. Sen kan man lyssna på och ha på sig vad fan som helst.