onsdag 27 juni 2007

The Picture of Dorian G. A. Y.



En gång i tiden hade vi den där lite farliga och skumma bilden av bögen i media och popkultur. Ni vet, den där där bögen som är en lömsk sidofigur, massmördare eller bara riktigt tragisk. Och de där birollerna som Petter tar upp nedan. Var han snygg och smart och fick ligga var han tvungen att straffas på slutet. Ungefär som sexuellt aktiva och frigjorda kvinnor alltid fick sitt straff i dåtidens Hollywood-mentalitet. (Mitt favoritexempel på detta är alltid Elisabeth Taylor i filmen Butterfield 8).

Flera generationer av bögaktivister kämpade mot den stereotypen. Som ett led i den kampen började vi som grupp försöka visa en tillrättalagd bild av bögen och bekämpa den negativa stereotypen. Men en schablonbild ersattes med en annan. Effekten blev den kastrerade, piffiga biroll vi ser i dag. En biroll som är mer likeable än tidigare stereotyper, visst. Men om bifigurerna tidigare var onda och tragiska kunde de i alla fall vara mycket mer än bara en lallande service-inrättning för det straighta samhället som det är i dag. Bilden av bögen i popkulturen är snävare nu än den var tidigare. Detta trots att bögen syns mycket oftare och i ett mycket positivare sken.

Det tragiska med den bild som vi som grupp har försökt visa utåt för att uppnå en relativ tolerans i samhället är att den blivit en del av oss själva. Vi har internaliserat den, som det heter. Eftersom det är den enda bild straighta medier visar upp och eftersom våra egna böginstitutioner och medier inte heller visar upp någon annan bild blir det den enda bilden som finns där ute. Mycket snart blev den här bilden som en gång var en strategi en sanning i sig. Och det är där vi befinner oss i dag. Om vi bögjävlar har kritiserat eller granskat fenomen som Pride, Gaygalan, P3 Homo, Böglobbyn och QX i vår bok och i intervjuer är det just för att dessa fenomen är med och formar den bilden. Det är medier och tillställningar där man skulle kunna börja bredda bilden. Där man skulle kunna jobba för mångfald, nytänkande och kvalitet. Där man skulle kunna låta hbt-världen vara skiftande, splittrad, konstig och mångsidig. Vi tycker att vissa lyckas bättre än andra. I vår kritik av t.ex. Pride utgår vi inte från de straighta mediernas bilder. Nej, vi utgår från egen hårt prövad erfarenhet. Långt innan vi fick tillgång till de mediekanaler vissa av oss jobbar med i dag möttes vi och enades mycket kring den exkludering som vi alltid kände i sådana sammanhang. Vi bögjävlar är en grupp som har känt oss främmande inför – och uteslutna från – den offentliga gaykulturen. Inte för att vi inte gillar schlager och tanktops – det är inte så enkelt. Det handlar mer om vår strävan efter att få inneha huvudrollen i de sammanhang där vi verkar. Att få vara hela personer. Att få skita i hur det straighta samhället tar emot oss. Att få kräva något mer och något bättre. Att inte nöja oss med tolerans som harmlösa gosedjur utan kräva respekt som bögar och individer. Att inte sätta den straighta mannen över oss själva som ett ouppnåeligt ideal.

En bredare bild av bögen i popkultur, media och gayevenemang skapar nämligen större svängrum för oss verkliga bögar i vårt egna liv. I dag är den medierade bilden så stark att den styr och påverkar allt. Vi har försökt övertyga den straighta allmänheten till oss genom en tillrättalagd mediebild... och förlorat oss själva på vägen.

16 kommentarer:

Masn sa...

"En bredare bild av bögen i popkultur, media och gayevenemang skapar nämligen större svängrum för oss verkliga bögar i vårt egna liv."
Förstår inte riktigt hur du menar nu... Är man inte i sånt fall lite väl styrd av andras syn på hur man skall vara? Vore det inte bättre att göra sig fri ifrån det istället för att primärt gå på bilden av bögen?
Jag kanske missuppfattar. :Sitter på jobbet och då är jag alltid tankspridd

Stefan sa...

Jag tänker så här:

Ja, det är självklart bäst att vara helt fri från vad andra ser och tycker.

MEN det funkar inte riktigt så med undantag för några få starka individer. Medierade bilder blir självuppfyllande profetior. De reproduceras i all oändlighet och skapar arméer av likformade bögar som saknar andra förebilder. Historielösheten gör dessutom att de inte hittar annat än det de redan ser.

Henrik sa...

Jag köper ditt resonemang, Stefan (och jag instämmer förstås med din syn på Böglobbyn också).

Men är inte en kritik av Pridebesökarna (som ni ju ägnar er åt i boken) ganska meningslös eftersom de, precis som ni, är personer som lever utifrån sina egna förutsättningar och (så att säga) gör så gott de kan? Det är så här svenskar är, må de sen vara bögar eller strejta. Precis så töntiga är svenska folket om det ska vara "folkligt". Det får man liksom svälja om man inte ska bli tokig. Eller flytta, som ni faktiskt också har gjort.

Däremot kan man kritisera Pridearrangörerna för att de kör på den folkliga linjen rakt av och tycker att Marit Bergman på scen är ett bra alternativ.

Vad jag försöker få fram är att alla evenemang som bara har sexualitet som minsta gemensamma nämnare blir rätt mähäiga. Strejta bröllop och parmiddagar och Stockholm Pride spelar i samma liga. VILL vi/du verkligen så himla gärna vara en del av det?

Masn sa...

Jag menar nog att det riktigt tragiska ligger i den självuppfyllande profetian för den enskilda individen. Att bögen lever som andra tycker/tror är det tragiska och inte så mycket vad andra tycker/tror.

Om de andras bild av bögar ändras och detta leder till att bögens liv ändras är det fortfarande lika olyckligt.

Stefan sa...

Masn...
Självklart håller jag med dig. Det är djupt tragiskt. Men för att inte bli anklagad för att vara empatilös elitist vill jag inte komma och hävda att alla bögar har kraft och medel att vara seg selv nok... men visst vore det idealet.

Henrik, du har – som ofta – en klar poäng i det du säger om Pride och om att stå utanför den tillställningen. Och du har också rätt att det arrangörernas oförmåga att se bortom sin egen nästipp som oroar mest. Jag hade helst skitit i prajd och gjort min egen grej, men nu har vi gett oss in på att försöka debattera oss bögar emellan och då får vi gå dit där vi hittar andra bögar och prata med dem...

På den punkten håller jag inte med Dexo och hans "skit i andra och gör din grej"-attityd. Jag tycker helt enkelt att man ska ta debatt, förändra och jobba på återväxten.

Henrik T sa...

Stefan: Ja, ni har en klar poäng när ni hävdar rätten att vara bittra. Bara att ni intar den positionen och väcker rabalder smittar förhoppningsvis av sig på ett antal småkillar som ska växa upp och bli puggor framöver.

Dexo sa...

Stefan! Du har nog missförstått min "skit i andra och gör din grej"-attityd. Jag tycker ABSOLUT man ska ta debatt, förändra och jobba på återväxten.

Vad jag menar med "skit i andra" är PRECIS det du skriver om i din tidigare kommentar: att vara helt fri från vad andra ser och tycker.

Det är två olika saker. Låt inte andras moral populera ditt överjag (skit i andra) -- och stå upp för din rätt att vara den du är (ta debatt, förändra, osv).

Stefan sa...

Dexo, tack för klargörandet. Då verkar många av oss enas kring en gemensam utgångspunkt i alla fall och det är precis vad vi eftersträvar i boken. Sen kan man ha olika åsikter om metoder och viktning.

Däremot är det som jag skrev till Masn kanske inte helt verklighetsförankrat att tänka sig ett fullt så individualistiskt perspektiv för hela hbt-rörelsen... Och därför borde handlingsplanen rimligtvis gå ut på att ta debatt med och provocera den normbildande institutionerna i den svenska gayvärlden. Även om det ytterst är en homofobi bakom toleransfernissan som är det STORA problemet är självbegränsningen och likriktningen inom gayvärlden det som ligger närmast utanpå huden och fungerar som den värsta tvångströjan.

Dexo sa...

Alltså. Vad är höna och ägg -- och hur kommer man ur 'den här' situationen? Jag tror man måste jobba från två håll (minst). Det ena sättet är ju att förändra omvärlden (synsätt, strukturer, etc) -- det andra att förändra (eller kanske snarare förädla) sin egen självuppskattning (där självrespekt bara är EN del; kärleken till sig själv är fan ändå viktigare). Det finns ingen motsättning mellan dessa, tvärt om (även om marxister och liberaler ENVISAS med att påstå det, jag konstaterar att dom har fel).

Jag har ju läst er bok utifrån det individuella planet (vilket du ju har förstått vid det här laget) eftersom jag tror att man i sitt eget handlade är den största inspirationen för andra (återigen -- på ett individuellt plan). Det handlar helt enkelt om att vara smittsam. Och då handlar det inte om vilka etiketter man sätter på sig själv eller på andra, utan om vad man de facto gör och säger.

Återigen -- därmed inte sagt att samhällsanalys inte kan leda till insikter om sig själv och sitt eget handlade, men, jag tror det ibland blir en lång omväg.

Sedan kan man ju disktera om man 'vill' inspirera andra (och vad man menar med det). Det är ju exv. en jävla boja att ta på sig rollen som en slags förebild (nu spyr jag nästan) -- vilket jag inte heller tycker att Bögjävlar gör (vilket är ASSKÖNT). Däremot är ju affirmerande människor per definition så mycket mer smittsamma. Det är roligare att spela huvudrollen i sitt eget liv. Ja du fattar.

Fred sa...

Jag är trettio bast nu, och den enda homo-förebild jag har inom konsten, inom filmen, är från en Bond-film. Eftersom jag aldrig lyckats identifiera mig med alla snällbögar eller renodlade drama-offer så blev det alltså Mr Kidd och Mr Wint från Diamantfeber som fungerade som förebilder för lille Fred.

Kidd och Wint är två rappkäftade lönnmördare med utseende som sticker ut radikalt från hur en bög skulle se ut inom filmen under sextio- och sjuttiotalet. Dom var stolta, öppna och jävligt elaka, och sekvensen där dom först mördat en person med hjälp av skorpion och sedan sprängt några till i en helikopter, och sedan vandra bort från kameran hand i hand - det är fan poesi. Och jag tycker fortfarande att dessa herrar är två av de bästa bögar som skildrats på film.

Stefan sa...

Kidd och Wint är legender.

En sentida variant på det temat är den argentinska filmen Plata Quemada. Något mörkare. Något coolare.

Ett måste för alla puggor som inte sett den.

Fred sa...

Plata Quemada verkar riktigt bra, ska försöka få tag i den.

Jag hävar också att det icke uttalade kärleks-förhållandet mellan Lance Henriksen och Arnold Vosloo är Van Damme/John Woo-rullen Hard Target är fenomenalt.

Oscar sa...

På filmfronten kan jag ju då rekommendera Love Is the Devil: Study for a Portrait of Francis Bacon. Biografisk spelfilm om en av historiens briljantare konstnärer som ju var homo och levde upp till varje schablon som man kan skrämma barnen med.

Oscar sa...

Och jag kanske bör påpeka att jag tycker det är bra! Hellre skrämma barn än oskrämma Mona.

Anonym sa...

Jag håller helt med! Ni är helt underbara!

/Martin i Östermalm

Anonym sa...

Finns det planer på liknande böcker eller kanske till och med en uppföljare? =)