Får man hoppas på något mer?

Anders Wallner, engagerad i Stockholm Pride, går i polemik med våra medieuttalanden om festivalen på sin blogg. Det är förstås just den sortens diskussion vi vill inleda. Vi är inte här för att dissa blint. Vi är här för att sprida förväntningar, krav, ambitioner och inspirera. Inte minst gäller det att ställa krav på oss själva.

Festen i går var ett exempel på hur man kan kombinera alla sorters bögar, flator, transpersoner, mediehoror, hipsters och kulturtanter i en lokal med bra och totalt varierad musik och få alla att känna sig inkluderade. Stockholm Pride är faktiskt en snävare angelägenhet än vår release var. Köper man inte den blandninga av urvattnad kommersiell mainstreamkultur som torgförs som gaykultur har man ingen plats i grusgropen. Tydligaste exemplet på likriktningshetsen var den där önskelistan som en stor gaytidning hade inför Pride förra året där man hade identifierat ett metallband som hade uppträtt med motorsåg på någon liten scen mitt på dagen någonstans och skrev "sånt vill vi inte se igen" eller något liknande.

Wallners argument faller för övrigt pladask när han hävdar att Pride är mer än c-kändisar och schlager för att "till årets festival kommer artister som Blacknuss, Q-Boy, Marit Bergman, Laakso..." Inget ont om Marit Bergman... Men please... Får man inte säga att ribban borde höjas? Att det är dags att förnya konceptet och göra det till något mer än ett iscensättande av roliga timmen möter Hits for Kids möter gamla söndertummade nummer av Hänt Extra?

Och nej, då bortser jag inte från aktivitetshuset Pride House. Vi ska för övrigt vara där och diskutera vår bok.

(Bilden är tagen av Oscar Swartz)