fredag 28 september 2007

Still loving you


Har precis läst det mesta jag vill läsa i nya numret av New York Review of Books och kom att fascineras av två artiklar from the gay angle. Först var det en recension av Barbara Ehrenreichs (Nickled and dimed) nya bok Dancing in the streets: A history of collective joy.

Det var väldigt mycket Dionysos vilket säkert gör alla Paglianer glada, men det som fascinerade mig mest var att den gav en implicit förklaring till varför bögar dansar i grupp. Boken handlar nämligen om att dansa tillsammans, varför människor gör det, varför människor alltid har gjort det och gör det över hela världen.

Kollektiv glädje binder samman gruppen, slätar över svårigheter och olikheter och det skulle kunna förklara varför bögar samlades i discon och varför discon handlade så mycket om att vara glada trots att livet var skit och männen man blev kär i alltid visade sig vara skitstövlar. Det är också intressant att kraften till motstånd kom i samband med att man dansade tillsammans, men det är möjligt att man inte ska dra för stora växlar på det. Correlation does not imply causation.

Samtidigt: varför dansade inte lesbiska tillsammans? Eller såg det bara annorlunda ut? Blev de extatiska på rockkonserter? Eller var det den feministiska rörelsen som sög upp dem så att de uppnådde samma effekter i demonstrationer och liknande tillställningar?

(Man kan också fundera kring betydelsen av Pride-paraden för gruppens sammanhållning. Men jag tror att Ehrenreich skulle se den som alltför kommersialiserad i dag, den handlar inte om extas längre.)

Den andra artikeln som jag med glädje läste med gayglasögon var så klart essän om Pasolini. Min första betalda artikel (för Bibel) handlade om Pasolini som modeikon, men den handlade inte så mycket om kläder – jag skrev mer om att han var en modeikon för att han alltid gick mot strömmen även när strömmen var en liten grupp. Länge hade jag det som mitt ledmotiv. Det fanns inget som störde mig mer än konsensus. Och jag tyckte verkligen att opposition var den enda möjliga hållningen. Så när jag nu läste om Pasolini började jag fundera på om jag förlorat det där, om jag en gång var radikal och nu inte är det längre.

Mitt svar på den frågan är nog rätt komplicerat. Jag tror att jag i många fall är lika motvalls som jag alltid varit, men förr var min radikalitet enkel och naiv, det var radikala klichéer.

Pasolini var emot abort, han gillade inte den sexuella revolutionen, men hatade också kapitalismen och konsumismen, körde omkring i en lyxig sportbil, var kommunist, uteslöts som kommunist, gjorde film av Matteusevangeliet som hyllades av katolska kyrkan, och döpte sin första kolumn för Corriere della Sera till Mot långt hår.

Samtidigt kan jag nu, år senare, inte annat än tänka att Pasolini var precis som alla andra. Hans ragazzi di vita, de romerska (och sedermera napoletanska) unga, fattiga killar som han gillade får mig att tänka att han precis som så många puggor idealiserade en typ av heterosexuell man, skild från honom själv, killar som inte visade tecken på puggighet. För vad menade han egentligen när han sa att han upplevde dem som mer sanna, äkta, inte förstörda av den västerländska kapitalismen? Var det inte bara intellektualiseringar, blå dunster i hans egna och alla andras ögon för att dölja den mer uppenbara sanningen: good old fashion fetischisering. Men jag kan förlåta honom för det. Här är trailern till Mamma Roma som en liten bonus.

torsdag 27 september 2007

Lower than low

Idag har jag ingen stor analys av världen, utan känner mig rätt tillfreds. Det har ju skrivits en del om hur låg min humor är, och jag håller glatt med. Jag har dagishumor. Inget är roligare än folk som ramlar och gör bort sig. Helst i direktsändning. Så därför tänkte jag dela med mig av en klassiker, som med små subtila medel slår det legendariska klippet med hon som skiter på sig i poolen. Njut!

onsdag 26 september 2007

Låt hönsen sova

Åh, det är snart lite Bögjävlaråterträff på gång. Jag har dragit till Berlin för ledighet, tyskstudier och lite kul. Plugget börjar inte förrän på måndag, så just nu är allt mest lugn och ro. Men Petter, nu när vi är i samma stad. Är det inte dags att vi kommer varandra riktigt nära. Sitter uppe och dricker te och pratar om livet. Öppna upp och blotta våra innersta rum, våra största rädslor? Är det inte dags Petter? Och våga inte försöka ignorera mina samtal. Jag har dig förkryssad som favorit på Gayromeo så jag ser direkt när du sitter inne och fluktar på håriga tyskar (i e alltid).
(Låt hönsen sova är en bok av Bengt Martin. Jag tycker att han är skitbra på titlar. Min favorit är fortfarande Förnedringen).

måndag 17 september 2007

10 pounds of dangling fury

Jag har inte så mycket att skriva så jag passar på att posta en YouTube-fave. Problemet med grindhouse-filmer är att de sällan lever upp till sina trailers. Men i teorin är det här den bästa filmen jag aldrig sett.

fredag 14 september 2007

Kate Garner Superstar


På PSB-mannens uppmaning så lägger jag upp en bild på min fabby partner in crime Kate Garner. Kate var med i popgruppen Haysi Fantaysee på 80-talet, som mest var ett skojigt konstprojekt, skapat av två klubbkids. Hennes kompanjon hette Jeremy Healy, och blev senare mega-dj under 90-talets superklubbshysteri.
Det finns en jätterolig anekdot i Boy Georges legendariska memoarer "Take It Like A Man", om bitchigheten och konkurrensen London klubbkids emellan (inget har förändrats på den fronten), när de forna vännerna Kate, Jeremy och George blir ovänner om ett par dreadlocks! George slog igenom först, och gav den vita geishabögen med dreads ett ansikte, varpå Kate och Jeremy kokade inombords. Vit fashion-rasta var ju deras look! De hade ju varit först med den på den lilla scenen av New Romantics, där man inte vågade drömma om att begå ett sånt oförlåtligt faux pas som att stjäla någons look! Alltså bröt ett klubbkidsens kalla krig ut, och Kate, Jeremy och Boy George pratade inte med varandra på flera år.
Efter popstjärnelivet blev Kate fotograf, och en fantastisk sådan. Hon har fotat alla arty freaks från Björk, Pete Burns och Sinead O'Connor till Hollywoods A-listestjärnor som Anjelina Jolie. Och mig förstås, jag är är äntligen musa! Vi har redan ställt ut foton i San Fransisco, och mer kommer. Det är så skönt att vara musa för Kate, för man behöver inte vara snygg. Det är bara att sätta en gammal TV på huvudet.

torsdag 13 september 2007

TV killed the art star



Jag tänkte bara dela med mig av mitt senaste arty farty projekt. Jag och expopikonen Kate Garner har gjort det igen, alltså terroriserat Londons vardag med mig iförd konstig mask. Alltså inget photoshop eller dylikt trixande - jag har på riktigt stuckit in huvet i en gammal skärm! Gubben gillade det mycket...

söndag 9 september 2007

Mats Olsson + Bögjävlar = Sant

Det lönar sig att läsa sportsidorna ibland. I Mats Olsson "till sist"-spalt i dagenssportexpressen kan man läsa - mellan notiser om MFF och John Fogerty - om Bögjävlar. Som Olsson gillar. "befriande rolig, ilsken, nödvändig och insiktsfull läsning", skriver han. Och fortsätter: "Hade jag varit nöjeschef nånstans hade jag gjort Petter Wallenberg till nöjeskrönikör. Hans bidrag i "Bögjävlar" är det bästa jag läst om musik och svensk musikpolitik sen tidningen Pop fanns."
Man kan ju inte annat än hålla med.
Själv önskar jag bara att Matte skulle låta sitt ansiktshår växa ut igen. Han miste så mycket sexappeal när han började med renrakat.

When Gay goes Straight

Okej, vi skrev en del i boken Bögjävlar om det som händer när den straighta kulturen parasiterar och oskadliggör homokulturen. Ville bara repetera läxan med det senaste exemplet i raden: John Waters Hairspray, som med tiden blev musikal, och sen musikalfilm - med svensk premiär senare i höst. Hairspray var John Waters första riktiga mainstreameffort, med en ung (1988) Rikki Lake i huvudrollen. Men filmen gick aldrig ner sig i något mainstreamträsk, mycket tack vare att Waters egna stjärna, transan Divine, gjorde rollen som Rikkis knallfeta morsa.

Sen var det då alltså dags för musikalversionen. Broadwayifierad till max förstås, och Divine avliden och begravd. Men som ersättare i mammarollen valde man Harvey Fierstein (som bland annat gjort Stefans favoritfilm "Torch Song Trilogy", som fyllde Divines sloggitrosor med den äran!



Men när musikalen sen ska bli film – ja, då måste man ju hitta någon som är bankable nog att dra (hetro)massorna till biograferna. Därav det något märkliga scientologivalet John Travolta.



Waters själv har fått svårare och svårare att göra filmer, och han tycker säkert på något sätt att det är fantastiskt ironiskt att Travolta gör Divines roll. För mig blir det mest tragiskt. Ja, rentav att skända en ikon.
Adam Shankman, som regisserat den nya Hairsprayfilmen, är as gay as they come. Men har försvarat sig mot den kritik som dykt upp i USA. Vissa har haft problem med att en scientolog - med den religionens något keffa syn på homosexualitet - gör en roll i filmen. Shankman säger: "Everybody involved in 'Hairspray' - all the creators are gay. So John has no problem with people being gay - me, the writers, composer, John Waters - all gay. John's personal beliefs never walked onto my set. I never heard the word 'Scientology.'".
Nähä, men då är det ju okej.
Skriver en fortfarande något feberyr Roger.

Jayne County Superstar













Idolträff 2:

Lassie aint got nothin' on my shit. Jag mötte nämligen världens coolaste punkikon Jayne County. För de som svävar i okunnighet kring denna gudinna, så följer här en kort koncis biografi:
Jayne började sitt liv som Wayne County. Han var en av drugorna som slogs med polisen vid Stonewallupploppet 1969, sen blev han Warhol-superstar, var med och på den lilla alternativa avantgardescenen på CBGB's och Max's Kansas City. Man kallade det inte så då, men det var här punken växte fram, och detta medan Debbie Harry fortfarande var servitris och Johnny Rotten satt i skolbänken. David Bowie snodde hela sin androgyna look från Wayne, även om han inte kom i närheten av dennes freakfaktor. Rocky Horror Show var som Sesame Street jämfört med detta sminkade monster som skrek: "If you don't wanna fuck me, fuck off!"

Sjuttiotalets glamrock hade öppnat dörren för gränsöverskridande, och att killar var sminkade som drugor var vardagsmat, men Wayne var bara för mycket. När han skaffade sig tuttar och blev Jayne, slogs den sista spiken i kistan på den lovande karriären. Undergroundmusiken Punk hade till sist blivit en kommersiell kraft, och var precis lika heteronormativ som resten av samhället, så nyblivna fröken County fick såklart inte den kommersiella framgång hon förtjänade. Det var fortfarande bara den vite, strejte mannen förunnat. Ilska fick helt enkelt inte vara för freakig. Jayne stack sålunda till Berlin och försvann ned stadens undre värld, där hon hängav sig åt transhoreri, och har sedan dess kämpat med att hålla sig flytande. Hon åker fortfarande runt på små hak och skriker och berättar anekdoter för de som vill lyssna. Allt går att läsa i hennes fantastiskt hemmagjorda memoarer, som i rätt anda med stavfel och kopiatorkvalitét ärligt klargör att det inte alltid är så lätt. Hon undrar hur det kommer sig att hennes jämlikar från punkscenen blev del av etablissemanget, medan hon måste suga kuk för pengar. Inget översminkat lyckligt slut, inga svar på alla frågor. Man jobbar vidare med skiten helt enkelt. Länge leve Jayne County! May I get an amen?!


På bilden ser ni från höger: Min kompis Xavior Roide (ex Placebo), Jayne och jag (observera min bisarra hemmatranslook, med endast en svartmålad läpp dagen till ära).

torsdag 6 september 2007

It's Jack the Ripper among the fegelah


Filmen Cruising är ju smått legendarisk efter att gaymaffian lyckades piska upp en sådan hätsk stämning mot filmen (eftersom den handlar om en seriemördare på New Yorks läderklubbar) att snart hälften av New Yorks bögar försökte störa inspelningen genom hög musik, biltutor och speglar på tak. Al Pacino spelar en snut som typ blir mer som den mördare han letar efter. Han förråas och slutar knulla med sin flickvän i takt med att han hänger allt mer på bland män som gör sig redo för lite sling och fisting.

Jag lånade Cruising av Roger (som har en gammal vhs) och förstod inte riktigt varför alla var så upprörda över filmen. Jag uppfattade det som om filmen är ganska sympatiskt inställd även till dessa depraverade freaks. Men jag kanske har fel. Och om man vill se en oerhört negativ och mer eller mindre homofobisk vision av en läderklubb så är det på Irréversibles dörr man ska banka.

Nu ska i alla fall Crusing ut på dvd i USA i en collector's edition. Och Dancer From The Dance-författaren Andrew Holleran tittar närmare på den igen. Han är inte så snäll: "Cruising mixes gay sex and Grand Guignol without any psychological insight or sense of reality."

tisdag 4 september 2007

What was she to do, where was she to go? She was out on her fanny!


Jag kände att efter denna orgie i "vi har så sofistikerad humor som inte gillar Monty Python utan bara John Waters första film och en brittisk teveserie som endast två puggor i Sverige känner till" så vill jag berätta hur vår humor ser ut när ingen tittar på.

Petter påminde mig till exempel nyligen om att jag under en fest vi hade illustrerade hur det såg ut när The Nanny var out on her fanny in the british meaning. Tyvärr har jag inga bildbevis, ni får använda er fantasi. Men ni kan tänka er nivån när jag försöker kastas ut på min framstjärt.

Ett annat långtstående skämt är min och Petters idé om att vi skulle skapa världens sämsta popgrupp som ändå var framgångsrik. Vi tänkte lite Cheeky Girls möter Crazy Frog och så skapade vi Mango Tango Girls med hittar som Let's Bubble!, (In the land) Na-na-na (We're the Mango Tango girls) och Your pussy is not an ashtray (som är deras socially conscious sång).

Det där skämtet muterade (med input från Andy) och är nu en musikal. Vi har hela intrigen nedskriven på ett kvittopapper från Pet Sounds Bar. Titeln bygger på en felhörning av texten till The Cheeky Song, vilket ju trots allt är smått genialiskt eftersom felhörningen också utgör temat för hela storyn.

Men det där är ostron och champagne i jämförelse med hur det brukar vara. Till exempel rapporterade någon om att Petter och Andy sprang omkring i Berlin och skrek "Äcklish!" genom glory holes. Vilket jag känner igen som en spegelbild av Petters "pule mig i køtterosen!"-orgie någon gång i London.

Döm själva. Är Bögjävlarna höjden av sofistikerad böghumor? Eller bottenskrapet? Och är allt Petters fel?

idolträff





Jag har väntat så på att få tag på Tomas bild på honom och Lemmy, bara så att jag kan sätta ihop den med min bild på mig och Leila.. Allt jag kan säga är att vi kommer dö lyckliga..