Jag kände att efter denna orgie i "vi har så sofistikerad humor som inte gillar Monty Python utan bara John Waters första film och en brittisk teveserie som endast två puggor i Sverige känner till" så vill jag berätta hur vår humor ser ut när ingen tittar på.
Petter påminde mig till exempel nyligen om att jag under en fest vi hade illustrerade hur det såg ut när The Nanny var out on her fanny in the british meaning. Tyvärr har jag inga bildbevis, ni får använda er fantasi. Men ni kan tänka er nivån när jag försöker kastas ut på min framstjärt.
Ett annat långtstående skämt är min och Petters idé om att vi skulle skapa världens sämsta popgrupp som ändå var framgångsrik. Vi tänkte lite Cheeky Girls möter Crazy Frog och så skapade vi Mango Tango Girls med hittar som Let's Bubble!, (In the land) Na-na-na (We're the Mango Tango girls) och Your pussy is not an ashtray (som är deras socially conscious sång).
Det där skämtet muterade (med input från Andy) och är nu en musikal. Vi har hela intrigen nedskriven på ett kvittopapper från Pet Sounds Bar. Titeln bygger på en felhörning av texten till The Cheeky Song, vilket ju trots allt är smått genialiskt eftersom felhörningen också utgör temat för hela storyn.
Men det där är ostron och champagne i jämförelse med hur det brukar vara. Till exempel rapporterade någon om att Petter och Andy sprang omkring i Berlin och skrek "Äcklish!" genom glory holes. Vilket jag känner igen som en spegelbild av Petters "pule mig i køtterosen!"-orgie någon gång i London.
Döm själva. Är Bögjävlarna höjden av sofistikerad böghumor? Eller bottenskrapet? Och är allt Petters fel?
