tisdag 5 juni 2007

Det är inte lätt att vara pugga


När jag kommit på att jag var bög läste jag en bok som hette The Culture of Desire som det hade skrivits om på Tredje sidan i DN Kultur. Jag läste också Camille Paglias Sexual Personae, just för att den handlade så mycket om bögar. Jag läste Attitude och minns en artikel om FTM som jag tyckte var väldigt spännande. Det här var alltså 1994-95. Jag bestämde mig för att jag skulle lära mig mer om min kultur, men jag hade inte mod nog att gå på gayklubb i Sverige (jag hade varit på Banana Café i Paris, men det var allt). Jag köpte två discosamlingar, en ganska bred, och en med undergroundklassiker. Jag ville lära mig om bögkulturen.

Jag vet inte vad jag hade tänkt uppnå med det hela. Allt fascinerade mig. Historier i The Culture of Desire om hur en persons två f d älskare hade sex med varandra när deras ex dog i AIDS. Den korta texten om att Phyllis Hymans Loving You, Losing You var "the definitive torch song" i stället för I Will Survive. Jag hade en bild av gaykulturen som progressiv spjutspets.

Samtidigt läste jag i någon tidning om att Coronas Baby Baby var populär bland bögar. Jag kunde inte få ihop de två bilderna. Jag hade ännu inte riktigt förstått kitschinslaget i bögkulturen.

Ännu värre blev det när jag väl gick på gayklubb. Det var i Göteborg. Jag satt hemma och drack konjak för att våga mig dit. De spelade Baby Baby med Corona. Jag dansade, vad skulle jag annars göra? Jag hade varit i Paris och köpt nya kläder och hade på mig en t-shirt från Gaultier Jeans och smala vita byxor från något okänt som hette Les Possédés. Det var så få som var i lokalen. Jag drack mer öl. Till slut raggade en svart man på mig. Jag var så tacksam för att någon överhuvudtaget visade intresse så jag föll till föga.

Det tog mig flera år innan jag började gå mer ofta på bögklubbar. Jag hade inga kompisar utanför min straighta vänkrets. Jag försökte bli kompis med Andy (vår omslagsdesigner för boken) men han tyckte att jag var för svår och tråkig.

När jag kom tillbaka till Sverige efter att ha pluggat i Italien (där jag för första gången hade riktiga bögkompisar) hade jag blivit så rolig att Andy ville gå ut med mig. Och när jag ytterligare något år eller två senare träffade resten av det här gänget hittade jag äntligen en hel grupp puggor som jag kunde identifiera mig med. Vi lärde känna varandra på mailinglistor och i verkligheten. Det var en euforisk tid, trots att vi alla mådde dåligt, jag själv var i en relation som sög ur all energi ur mig tills jag förvandlades till ett kallt vrak.

Men för första gången kunde jag diskutera puggvärlden med människor som jag delade referenser med. Som förstod mig. Som såg mig. Och för att återknyta till den där boken om puggor jag läste, i The Culture of Desire är tesen att puggor delar ett kärnvärde: att våra vänner är vår familj.

Vi pratade någon gång om att våra pågående diskussioner egentligen bara handlar om en enda sak: om att försöka behålla sansen. För puggvärlden är hård. Inte bara för att den är "ytlig" och "bitchig", utan för att den är fylld av rädda och trasiga människor. Och rädda och trasiga människor blir inte godare, de blir twisted och onda. De blir drama. De blir intriger. De blir missunsamma och bittra. Eller så döljer de allt bakom en glättig attityd.

Vi har fortsatt prata alla dessa år för att vi inte ska hamna där. Men det betyder inte att vi kommer att lyckas.

När vi såg filmen Boys in the Band var det med skräckblandad förtjusning. Dels för att puggorna i filmen är så roliga och bitchiga, dels för att de är så skadade och tragiska.

Så när vi säger "puggorna är si och så" då pratar vi också om oss själva. Vi kanske inte gillar schlager, men vi känner igen oss i många puggors konstiga beteenden. To each his own neuros liksom.

6 kommentarer:

Petter sa...

Strålande!
Jag kan inte tillagga något - bara hålla med om att vi Bøgjavlar inte sitter inne med svaren, men vi ifrågasatter standigt oss sjalva och kulturen runt oss. Vi kanske har coolare musiksmak, men vi har samma psykodramer som alla andra bøgar, och vi vill skapa diskussion!

malte sa...

För puggvärlden är hård. Inte bara för att den är "ytlig" och "bitchig", utan för att den är fylld av rädda och trasiga människor. Och rädda och trasiga människor blir inte godare, de blir twisted och onda.

Är det verkligen så? Är inte andra, mindre gynnade säg, samhällsgrupper i alla fall lika trasiga och rädda? Jag kan gå med på att det egentligen inte finns någon dold allt-som-inte-dödar-en-plussida med åren i garderoben och homofobin, men någon måtta på eländet måste det väl ändå finnas?

Petter sa...

Som jag alltid sager - man kan inte jamføra bøgar med andra mindre gynnade samhallsgrupper, eller minoriteter. Andra føds in i en grupp, som t.ex en etnisk grupp - vi føds i de allra flesta fall ensamma. Och alla våra tidiga år lar vi oss att våra naturliga impulser ar något negativt. Vi lar oss att dølja vår identitet - och det har livslånga effekter. Du kan ju t.ex inte dølja att du ar svart.

malte sa...

Flator då? Transpersoner? För att ta bara de lätta exemplen. Jag skulle tippa att det finns ännu fler grupper som kvalar in under 'fel slags naturliga impulser'. Eller vägrar jag gå med på argumentet för att jag är trasig och rädd? Det är liksom så praktiskt det där.

Petter sa...

Flator och transpersoner om några, ryms val under samma paraply! Om du inte kanner dig trasig - gratulerar! Jag hoppas att alla bøgar du traffar ar lika otrasiga, och om så fallet ar - ar jag glad før dig!

Anonym sa...

If you suffer from hair loss, hair implants may be one way to help you.
[url=http://www.hair-restoration-surgery.com/]hair surgery[/url]