Delany, Wittkop, Cooper och skammen

Är det meningen att man ska skämmas över att man fascineras av kultur som handlar om våld, sex, tortyr och ond bråd död? Är det något man behöver rättfärdiga i högre grad än att man intresserar sig för, låt säga kärlekshistorier eller matlagning? Jag läser just nu en bok som heter Hogg som skrevs av Samuel R Delany 1969 men som på grund av sitt explicita innehåll inte gavs ut förrän 1995. Den handlar om en smutsig yrkesvåldtäktsman, Hogg, som släpar med sig en elva årig pojke, kort och gott kallad för cocksucker, ut på en turné av mord, koprofili, prostitution och misshandel. Historien berättas ur pojkens perspektiv, helt utan affekt eller moraliska ställningstagande. Det placerar den någonstans mellan välskriven våldspornografi och en djupt depraverad Bonnie and Clyde-historia. Det går att dra paralleller till Dennis Cooper, Nikanor Teratologen, Chuck Palahniuk och Gabrielle Wittkop. Författare som alla, på olika sätt, påverkat mig djupt.

Av en händelse råkade jag just läsa Aftonbladets Athena Farrokhzads recension av just Gabrielle Wittkops roman Barnahandlerskan som Vertigo just givit ut. Boken är en brevväxling mellan två kvinnor. En madame på en barnbordell i Paris delar med sig av sina erfarenheter till sin väninna som nyss startat upp en liknande verksamhet i Bordeaux. Hur förbereder man barn för bordellivet? Och var dumpar man liken när de är förbrukade? Jag har inte läst Barnahandlerskan ännu men om den är lika torr och saklig i tonen som hennes Nekrofilen, även den utgiven på Vertigo, är jag övertygad om att jag kommer att älska den. Jag tycker nämligen att det är en ynnest att få följa med in i litterära skuggvärldar. Att för några ögonblick se (eller tro mig se) insidan av ondskan som utgör stommen av vilken kvällstidning som helst. Ju mörkare desto bättre. I bästa fall kan det fungera som ett reningsbad att verkligen hänge sig åt den totala svärtan. Det ger perpsektiv till den slentrianmässiga läsningen av rubriker om pedofilringar och tortyrkammare. Med tanke på de barnbordeller, mordturnéer och våldtäkter som omger oss har det givetvis en plats i litteraturen.

Ändå känner sig Athena manad åt att ägna merparten av sin recension åt att diskutera hennes samvetskval inför att hon ”mot bättre vetande kommer att kapitulera inför dess språkliga tjusningskraft”. Varför måste hon skriva ut att hon tar avstånd från innehållet i boken? Finns det någon på Aftonbladets kultursida, eller någon annan kultursida som i själva verket tycker att barnbordeller är en skön företeelse? Varför känner hon sig tvungen att leta krystade metaforer (”Är detta i själva verket en kritik av det framväxande marknadstänkandet?”)? Eller sammanfattat, varför är det så hemskt att erkänna att man uppskattar konst som handlar om mörker?

Athena vågar i alla fall hylla boken. Det är en betydligt mer nyanserad recension än den som Gunder Andersson skrev om Dennis Coopers Kluven (även den utgiven av Vertigo. Vad skulle vi göra utan Carl-Michael Edenborgh). Inte nog med att Gunder slarvläste mitt efterord och lyckades få det till att Cooper var ”en guru inom vad som kallas queercore, en subkultur med fokusering på homoerotik och sadistiskt våld” (fniss). Dessutom beskriver han romanen som ”sjuk”, ”sinnesrubbad” och ”en bok som får mig att må illa”. Tydligen är detta något negativt. Det är märkligt för mig. En bok som får mig att må illa har ett större existensberättigande än en som smeker mig medhårs, språkrunkar lite och sedan lämnar mig oberörd. Cooper inspirerades till böckerna i George Miles-cykeln, bland annat av de ”freeway killers” som härjade runt det området i Kalifornien där han växte upp. Polisen trodde inledningsvis att det var en seriemördare men det visade sig vara tre, av varandra oberoende män som tillsammans mördade och i många fall våldtog minst 110 offer. Jag tycker att det är intressant att försöka sätta mig in i hur sådana människor tänker. I Coopers böcker finns ingen distans. Gunder Andersson undrar om det är ” ett uttryck för någon sorts existentiellt tänkande, en värdenihilistisk illustration till alltings meningslöshet, med kroppen som ett tillfälligt smågrus i ett tigande universum där varje moralisk tanke bara är dårskap och påhitt?” Tja, eller också kan man bara se det som ett sätt att försöka spegla, förklara och sätta sig in i något som precis som Andersson skriver, får oss att må illa. Lägger man ett moraliskt filter över det hela förtar man genast effekten och landar i något som är betydligt lättare att lägga åt sidan. Och inte till närmelsevis lika intressant.

För övrigt var det Carl-Michael Edenborgh som berättade om Hogg för mig först av alla. Tjata lite på Vertigo Förlag så kanske den dyker upp på svenksa bokdiskar, och sedan, med känslomässiga brasklappar på Aftonbladets kultursida, någon gång i framtiden. Kanske kan Athena och Gunder luta sig mot att Norman Mailer kallar den ”a serious book with literary merit”. Räcker det som rättfärdigande?

(Jag jobbar på att få länkarna att funka. Om du är clever kan du ju klippa och klistra)