Den gamla skolans bekännelser... del 2

Den senaste tiden har jag ägnat kvällarna åt THE NIGHT OF THE IGUANA – både den ursprungliga novellen, den senare pjäsen och John Hustons filmversion. Under denna infernaliska natt på den mexikanska stillahavskusten möts tre personer som personifierar Tennessees tre återkommande sätt att tackla ensamhetens "blå" djävul: Den avsatta prästen som tagit till flaskan, en old maiden som valt zigenarlivet med ett skissblock under armen och hotellföreståndaren – en kvinna som lärt sig leva med sin impotenta och frånvända man i famnen på en eller flera hotellpojkar samtidigt och nu blivit änka. Iguanans natt är inte den mest avancerade eller fulländade av The Glorious Birds pjäser och ändå finns den ständigt med i mitt bakhuvud. Kanske är det filmens Ava Gardner i rollen som hotellföreståndaren, eller Deborah Kerrs plågsamt välartikulerade och samlade lärararinna eller Richard Burtons svettiga präst... den lesbiska baptistkvinnan, den sjuttonåriga flickan (spelad av Sue Lyon som spelade Lolita) eller så är det desperationen som John Huston fått ur dem i filmen – den är nästan lika smittsam som underhållande. Jag tror det är desperationen. Samma desperation som i Mrs Stones romerska vår, som i Linje Lusta... Fast värre. Mer koncentrerad.

Både Tennessee och Liz Taylor var gäster på inspelningsplatsen. Det finns spår av dem i olika scener. T.ex. kan man se (i dokumentärt material) hur Liz rättar till Burtons hår som sedan filmas i nästa scen... Tennessee hittar spontant på scenen där Burton får en psykos och börjar gå fram och tillbaka över ett krossat glas. Alla de här spåren och kopplingarna är underbar sysselsättning när man egentligen vill tänka på något annat.

Om jag uppvisar något tecken på mognad eller utveckling i livet måste det vara detta: förr brukade jag fly den blå djävulen med filmer som Alla säger I love you. Nu blir jag bara ännu deppigare av dem. Nu vill jag ha filmer där vi väljer det trasgranna och kantstötta som står till buds, för att inte vara ensamma. Som den prövade och framhärdande romantiker jag är. Utan hopp om lyckliga slut, men med hopp om någon form av närhet och lugn. Och då finns det ingen bättre än Tennessee.