Jag brukar tänka på de mailinglistor som jag haft med Bögjävlarna som en sorts universitetsutbildning i Bögeri. Och på boken vi skrivit som en c- kanske d-uppsats i Homofilkunskap.
Men på ett område låg jag länge efter mina kära puggkollegor. En delkurs som jag liksom inte hade tentat av. Det var det här med raggande och dejtande och tillfälliga relationer och sånt. Jag levde i ett förhållande när jag lärde känna puggorna, och trots att jag med rodnande kinder hade läst de andras mailrapporter från homovärlden så var det ändå en chock att uppleva det live.
Efter tio år med Micke var jag i det närmaste utvecklingsstörd när jag befann mig ute på klubb. Och det blev nog nästan som en drog för mig att lära mig att bemästra spelet. I tre år har jag varit mer eller mindre singel, och det har förstås rymt både djup tragik och rätt roliga upplevelser. För att inte tala om en uppsättning lustiga anekdoter att underhålla vänner med. Men när jag läser Daniels och Tomas inlägg så funderar jag på om bilden av Lyckan ens fått plats i mitt huvud under de här åren. Eftersom all min energi gått åt till att försöka förstå jakten på lyckan. Spelet.
Att vara en förvirrad nysingel är förstås inget unikt homofilt, men däremot ser singellivet helt annorlunda ut för bögar och hetron. I bögvärlden är sex alltid tillgängligt, men djupare relationer ofta en bristvara. Det blir väl lätt så i en kultur där mötesplatserna nästan uteslutande är förknippade med sprittillstånd. Eller är videoklubbar.
Jag har mött lite olika varianter som folk försökt lösa det där problemet på. Från de militant polygama till de som totalvägrar att ha sex under den första dejtingperioden. Allt för att försöka separera det lyckade sexet med personen de vill vara med. Det är ju så lätt att förväxla det perfekta knullet med en fantastisk personlighet ("vi passar så bra ihop, sexet var fantastiskt! Vad han jobbar med? Jag har ingen aning"). Ingen lösning har riktigt funkat.
Själv tror jag att jag alldeles nyss har börjat tröttna på spelet, och den eviga jakten på bekräftelse, och inlett någon sorts tankeprocess på hur jag egentligen vill ha det framöver. Jag har inte kommit så långt. Mer än att jag vill vara mer än en spelare.
10 kommentarer:
"Efter tio år med Micke var jag i det närmaste utvecklingsstörd när jag befann mig ute på klubb."
Men det har du ju alltid varit, och not just in the club, dear! :)
Tio år ar diamantbrøllop i bøg-år, tror du att det var før att du kanske inte var så erfaren i bøgvarldens slit och slang då, som det funkade?
Jag och Stefan pratade just om oddsen før att ett bøgførhållande ska funka. Hur hela samhallet har ett system av klapp på axeln før heteropar. Problem med frugan? Taxichaffisen, advokaten eller vem som helst kan nicka instammande, och ni bekraftar det underførstådda axiomet: "Vi kommer aldrig førstå varandra, men vi måste lara oss att leva ihop." Før puggor finns inte nagra referenser eller ett bejakande back-upsystem, vi blir mest kvar i vårt eget ensamma tvivlande. Vi har inte vuxit upp med att lara oss førstå varandra, snarare førstår vi kanske varandra før val, och hittar litet val bekvama løsningar att slippa jobba på det. Vårt axiom tycks mest bli: "Vi kommer allttid førstå varandra, men kommer inte kunna leva ihop".
Ja, puggspelet och alla dess regler är ett ämne för en bok långt tjockare än Neil Strauss The Game... Klart att det är överväldigande att kastas in i det där i vuxen ålder. Det tar ju så lång tid att försöka förstå alla regler och hitta en roll man passar i och trivs med i samspelet puggor emellan (och då menar jag mer än aktiv/passiv, björn, daddy, muskelpugga osv.).
Ja, det Petter nämner är superviktigt. Vid sidan av törnrosaromantiken har ju den straighta kulturen en annan tradition av just den där berättelsen om frugan, ungarna, kärringen där hemma, gubben och hans egenheter och så vidare som sprider en förståelse för och samförstånd kring att förhållanden inte är en saga.
Puggor överkompenserar och ställer orimliga krav på sig själva och sin partner. Bland puggor är det ofta "törnrosasaga eller inget alls" som är den rådande modellen. Jag ser hur jag själv har krävt att mina förhållanden ska vara perfekta och hur jag lidit av varje motgång och sett det som ett underkännande av mig själv som partner. Nu är jag kanske, förhoppningsvis, lite lugnare kring det hela.
Spelet är helt stört. Jag gillar inte spelet och inga spelare. Problemet är att spelare spelar när de egentligen borde spela mindre och leva utan spel mer. Ju mer spelare spelar desto mer ogillas spelet. /M
Man kanske måste definiera vad man menar med spelet. Att vara en player i någon sorts The Game-bemärkelse funkar ju visserligen ofta, men många tycker att det är cyniskt och ganska trist. Men att inte tänka på vad man uppfattas som för roll/nisch/vad man utstrålar är också naivt eller?
Roger. Jag tror att du är i helt rätt ålder för att gilla singellivet. Visst blir puggor mer twisted med åldern, men vissa blir faktiskt också mer avslappnade kring casual sex, åtminstone de som har det regelbundet. Den där famösa förmågan att skilja sex från känslor är ju en styrka i vissa situationer. För bara för att det inte är känslor involverat betyder ju inte det att man inte bryr sig om eller kan tycka om personen man har sex med.
Sedan ska det ju sägas att Connection och Lino inte är bögvärldens mest avslappnade ställen.
Samtidigt tycker jag "spelet" ganska ofta är att bögar sätter käppar i hjulen för sig själva. Som att bögar generellt är dåliga på att ta initiativ. Skulle jag ge ett råd som skulle garantera att du fick ha sex dubbelt så ofta så är det att ta initiativ.
Men Daniel, nu får du liksom sluta förolämpa mig offentligt. Att få dubbelt så mycket sex drömmer bara folk som lever i långa förhållanden om, vi andra har fullt upp med att hinna med och jobba i pauserna mellan sexet.
It was an English "you". Alltså "man". Inte du som i du-Roger.
Dessutom är jag dålig på att ta initiativ själv.
Daniel, ska vi kalla dig för Anita Ekberg nu eller? Tänk att det skulle gå så snabbt för dig att tappa språket! Eller glömma bort att jag av princip tar allt som ett personligt påhopp!
Japp. Anita, sono io.
I fortsättningen ska jag så klart läsa alla kommentarer med mitt "kan Roger ta det här personligt"-filter.
Ja, i alla fall de som börjar med ett: Roger. Jag tror att du är i helt rätt ålder för att gilla singellivet.
Skicka en kommentar