Nutidens olidliga vardaglighet

Min favoritskribent Guy Trebay skriver om Gay Art i New York Times. Kan det bli mer kaskadorgasm?

Artikeln handlar om att det är något i luften som gör att det kommer många intressanta homokonstnärer som jobbar med puggteman, och drar paralleller till Butt och den känsla av nostalgi som driver många bögar som sysslar med kreativa saker i dag: "Still, nostalgia remains a powerful current running through the new gay male art scene, manifest as a longing for what, from a distance, looks like the utopian days of radical and pre-AIDS politics and unfettered sex."

Det rör också vår bok, eftersom det på många sätt handlar om att hitta ett sätt att vara i en värld där gaykultur är mainstream och bögar och flator omfamnade av etablissemanget. Så mycket av homokulturen bygger ju på utanförskap och det är inte konstigt att folk längtar tillbaka till när det var mer tragiskt och heroiskt att vara bög. I dag är det så vardagligt och folkligt.

Det intressanta är att det inte direkt har kommit några röster som pratar om hur radikalt det är att flytta till förorten och skaffa familj, som t ex Michelangelo Signorile gjort i boken Life Outside. Jag menar, jag har lekt med de tankarna: Det är ganska uppenbart att det innebär ett större brott med hur man sett på homosexuella genom historien om man ser dem som en del av samhället, än om man låter dem behålla sin sedvanliga outsiderstatus. Det innebär en förändring av vilka som definieras som en del av samhället.

Men det är det ingen som orkar snacka om. Jag menar, handlar inte allt nu om att se till att puggkulturen åtminstone behåller fickor av relevans och spjutspetskvaliteter? Assimileringen är inte en trend som går att kämpa emot, men det går att hitta ett nytt sätt att vara i kulturen och i samhället som förhoppningvis är intressant. Det vi fått hittills är varken intressant eller relevant eller spjutspets: den gamla syndabocken schlager, Elisabeth Ohlson Wallin (vem tycker att hon är en viktig konstnär utanför gayvärlden?), alltför många ansiktslösa popartister för att minnas en enda.

Så jag hoppas innerligt att vår bok är ett tecken på att något ligger i luften även här. Att det kommer en ny generation intressanta gaykonstnärer, författare, musiker, filmskapare. Om de drivs av nostalgi, fine. Jag genomlider hellre lite nostalgi än ser gaykulturen förbli den smaksatta vattenflaska den förvandlats till.