De militanta faghagisternas tid är nu!

Jag hade en krönka i Stil om det här i förra veckan. And it went something like this:

De dyker upp överallt för just nu. Om jag läser en gammal bok av Sara Lidman, ja då handlar det om en kvinna som är kär i en homosexuell man och lämnar barn och hem för att spela dragspel på dansbanor i norrland.
När jag går på konsert med Scissor Sisters, ja då visar det sig att den enda som pratar i bandet under konserten är den straighta tjejen. Hon drar de grova sexskämten medan puggan nöjer sig med att dansa runt i paljettkalsonger.
Och mer är på väg. Samma förlag som ger ut vår bok ger också ut Faghag, av Linda Leopold i höst. Om kvinnorna som älskar att hänga med homosexuella män.
Och hon har ju en del fördomar att kämpa mot. För den negativa fördomsprofilen för en faghag är att hon är fet, ensam och tragisk. Hon som blir alldeles för full på bögklubbar, där hon försöker supa bort det faktum att hon egentligen är kär i sin bögkompis och att han om en stund kommer att dra hem med någon kille, medan hon får ta en taxi ensam hem. Den här helgen också.

Jag har alltid haft lite faghagofobi. Tyckt att det var så nasty uppdelningar. Så tydligt vem som stod i centrum och att tjejens roll skulle vara att vara den avgudande. Men som vanligt har jag missförstått allt. Nu, när mina vänner börja närma sig de förti har jag sett hur rollerna är helt annorlunda. Det handlar mindre om party och mer av det där ömsesidiga. Ja, på någon av mina mer militanta dagar skulle jag till och med kalla det en sorts gemensam allians mot de heterosexuella männens dominans.
Relationen bög-faghag liknar mer kärleksförhållanden. Såna som håller längre än de som byggs på sex, romantik och passion. Och med tanke på hur bräcklig den vanliga kärnfamiljen känns, så är det kanske bögar och faghags som är de enda som är mönssterheterosexuella, de som håller ihop i vått och torrt. Tils döden skiljer dem åt

De enda som vägrar att modernisera bilden av faghags är bögarna. Bögklubben är en av de få manliga bastionerna som inte ifrågasätts. Där det är okej att förbjuda tjejer för att de förstör raggstämningen. Kanske är Leopolds bok ett startskott för den nya faghaginismen - de stolta faghagsen. Bögklubbarna kommer aldrig att bli desamma igen. I framtiden kommer de att kallas för faghagklubbar, och de homosexuella männen kommer bara att få komma in om de lovar att vara härliga och glammiga och witty och ha på sig roligare kläder än jeans och t-shirt.
Nej, den nya generationen faghags är de nya bögarna. De är välorganiserade, och tänker aldrig gå med på att kallas parasiter igen.