Faghagjävlar

Atlas förlag har gått över från puggor via relations- och genusförvirrade straighta till faghags denna höst. Boken är mer av en Faghag- så funkar det än en Faghagjävlar, men det är kanske i den ordningen saker måste få ha sin gång.

I väntan på jävligare faghags och mer analys kring ämnet skulle jag vilja lyfta fram tre fantastiska faghagögonblick ur litteraturhistorien (av vilka två liksom av en händelse har kommit ut på Modernista och den tredje kommer på samma förlag om ett år):

A) Linda i Sara Lidmans Bära Mistel är kanske den största svenska litterära faghagen någonsin. Hon bär på all den sorg, fascination, förnekelse och styrka som en faghag kan känna. Här blir faghageriet inte bara en verklighetsflykt utan också en fantasi om att få objektifiera mannen.

B) Dagdrömmens och den självförnekande passionens drottning Marguerite Duras var så klart en faghag (och som alla sanna faghags hatade hon bögar lika mycket som hon inte kunde leva utan dem). Emily L. är en roman som liksom uppstår i en faghagrelation när Marguerite och hennes unge homosexuelle livskamrat Yann (som tog hand om henne mot slutet – det är att vara fag åt sin hag!) sitter på en bar vid havet och hittar på historier om personer de ser vid ett annat bord. Detta i väntan på att det ska skymma så att Yann kan ge sig ut för att ragga bland sanddynorna (boken kommer nu med fantastiskt förord av Sara Stridsberg)

C) Mamman i Tennessee Williams Plötsligt i somras – den kvävande mamman och überfaghagen i ett som spelar bete och entourage i sonens raggningsräder runt om i världen och som till slut lobotomerar sin yngre efterträdare i rollen. Båda faghagsen legendariskt spelade av Katharine Hepburn och Liz Taylor i filmatiseringen från 1959.

OCH SOM BONUS: den skvallrigaste boknotisen ever, saxad ur senaste Rodeo:

"Alla som någon gång hånglats upp av Linda Leopolds man Fredrik Strage en sen natt på Stureplan förstår vem den här boken egentligen handlar om. Nu undrar vi bara vad Peter Wolodarski har för kodnamn i boken, enligt uppgifter är han ju trogen kretsen kring författaren."

Ja du, Björn... Boken är ju tillägnad Fredrik så det var ju liksom rätt obvious. Annars kul att just du ska ägna dig åt litterär tvångsouting. Ska vi prata om alla detaljerna och kodnamnen i romanen Jag går bara ut en stund?

PS. Vi bögjävlar gillar inte outing. Vi tycker alla ska stanna kvar i garderoben. Särskilt ledarskribenter på högerkanten. De är mycket intressantare när de måste sublimera, dölja och antyda. Och vad känns mer old school än att få hångla lite med gifta män på Spyan? Man kan rent av säga att vi går varvet runt. Nu kommer vi snart att hylla Madonna bara för att hon hatar sina puggfans. DET gör henne till en sann faghag.

De militanta faghagisternas tid är nu!

Jag hade en krönka i Stil om det här i förra veckan. And it went something like this:

De dyker upp överallt för just nu. Om jag läser en gammal bok av Sara Lidman, ja då handlar det om en kvinna som är kär i en homosexuell man och lämnar barn och hem för att spela dragspel på dansbanor i norrland.
När jag går på konsert med Scissor Sisters, ja då visar det sig att den enda som pratar i bandet under konserten är den straighta tjejen. Hon drar de grova sexskämten medan puggan nöjer sig med att dansa runt i paljettkalsonger.
Och mer är på väg. Samma förlag som ger ut vår bok ger också ut Faghag, av Linda Leopold i höst. Om kvinnorna som älskar att hänga med homosexuella män.
Och hon har ju en del fördomar att kämpa mot. För den negativa fördomsprofilen för en faghag är att hon är fet, ensam och tragisk. Hon som blir alldeles för full på bögklubbar, där hon försöker supa bort det faktum att hon egentligen är kär i sin bögkompis och att han om en stund kommer att dra hem med någon kille, medan hon får ta en taxi ensam hem. Den här helgen också.

Jag har alltid haft lite faghagofobi. Tyckt att det var så nasty uppdelningar. Så tydligt vem som stod i centrum och att tjejens roll skulle vara att vara den avgudande. Men som vanligt har jag missförstått allt. Nu, när mina vänner börja närma sig de förti har jag sett hur rollerna är helt annorlunda. Det handlar mindre om party och mer av det där ömsesidiga. Ja, på någon av mina mer militanta dagar skulle jag till och med kalla det en sorts gemensam allians mot de heterosexuella männens dominans.
Relationen bög-faghag liknar mer kärleksförhållanden. Såna som håller längre än de som byggs på sex, romantik och passion. Och med tanke på hur bräcklig den vanliga kärnfamiljen känns, så är det kanske bögar och faghags som är de enda som är mönssterheterosexuella, de som håller ihop i vått och torrt. Tils döden skiljer dem åt

De enda som vägrar att modernisera bilden av faghags är bögarna. Bögklubben är en av de få manliga bastionerna som inte ifrågasätts. Där det är okej att förbjuda tjejer för att de förstör raggstämningen. Kanske är Leopolds bok ett startskott för den nya faghaginismen - de stolta faghagsen. Bögklubbarna kommer aldrig att bli desamma igen. I framtiden kommer de att kallas för faghagklubbar, och de homosexuella männen kommer bara att få komma in om de lovar att vara härliga och glammiga och witty och ha på sig roligare kläder än jeans och t-shirt.
Nej, den nya generationen faghags är de nya bögarna. De är välorganiserade, och tänker aldrig gå med på att kallas parasiter igen.