Här kommer ett utdrag ur
Lubiewo av Michał Witkowski (se inlägg nedan):
Den gamle nattvakten gav nyckeln med ett leende, sjöng man. I bastun var det Wrocławs mest berömda fjolla som delade ut handdukar och nycklar – Bastu-Lucia i egen hög person. Hon var hemsk och vidrig på alla sätt och vis, en avskyvärd, antisemitisk apa och golbög på kommunisttiden. Mest känd var hon för sin stormiga affär med en kriminell kille som supit ner och rånat henne och sedan den dagen brukade Lucia säga: »Jag dricker aldrig vodka om den så är av guld!« Där i receptionen på Statliga badinrättningen sneglade hon på mig. Hon hade börjat tappa håret, men färgade och hårdpermanentade de rester som fanns kvar. Fet och plump. Hon kastade förstulna blickar med sina rödsprängda ögon. Det var tydligt att hon kom från landet, inte minst på de folkliga anspelningarna på guld i hennes liknelser. Hon kallade alla för »gullet mitt«. Lucia betedde sig som en bordellmamma när hon tog fram en stor nyckel ur det platta skåpet, men det var ju bara nyckeln till en hytt. Hon räckte över ett hopvikt badlakan som snart skulle bli romersk toga, svettig och fastklibbad, och en handduk. Sörplade sitt kaffe. Hon var lugnet självt, hon var inte på väg någonstans, det var alla andra som hade bråttom. Här nere var allt som det alltid hade varit, så Lucia hade tid att dra ut på stavelserna, tala släpigt, eftertänksamt: »Gå, gå, spring nu mitt guld … Nyss kom det in en riktigt stilig herre, en gyllene herre … Han fick en nyckelring med ett hjärta på, min lilla guldfisk. Kom ska jag viska nåt i ditt öra: gå, gå nu, han väntar på dig där borta … han fick nummer sextiotvå …«
Om man letade upp Lucia skulle man kanske kunna be henne dechiffrera fläckarna på alla blöta badlakan som kastades i korgen, be henne skriva gatans bok, en bok av guld. Hon hade synat dem i lampornas artificiella sken, för i bastun rådde ständig natt. Hon hade kisat och muttrat och haft svårt att se. Minst hälften av dem som besökte bastun på åttiotalet är döda nu. Det var gamla fjollor som värmde sina benknotor i ångan, strosade runt i majestätiskt draperade badlakan, satt hela dagarna, hade med sig middagen i en glasburk, de åt den i omklädningsrummet. Matlådan platsade inte i Statliga badinrättningens ståtliga marmorsal, den var inte värdig grekiska pelare. Ångan låg tung över kakelplattorna för på den tiden var bögeri alltjämt en synd. Man var naken eller så bar man badlakanet som en grekisk mantel, med ena axeln bar, riktiga kreationer av lakan blev det. Magra nyckelben, insjunkna bröstkorgar, blemmor och födelsemärken. Jag satt bland skulpturerna i den lilla bassängen med ljummet vatten och synade alla de gamla fjollorna: Täcka Cecilia, Den vackra hjälmbärerskan, Mjölnarens dotter, Tjocka Margot och Villons alla andra kvinnor, gamla, avlagda och ute ur leken blottade de kropparnas förfall, slickade sig lustfyllt om munnen när de gick förbi mig, nöp sig i bröstvårtorna och styrde stegen mot ångbastun i hopp om att jag skulle följa efter. Där åldrandet inte hade gjort sitt tog deras fullblommade aids-symptom vid. Rea! Egyptens tio plågor till priset av en! Först fick de röda utslag på kroppen. Något inom dem förstod att slutet var nära och det var dags att bjuda allt farväl … Hade de några skrupler kvar förlorade de dem nu i jakten på den lilla livsgnista som fanns kvar och de blev allt kåtare och kåtare ju närmare slutet de kom. De var fullständigt skamlösa, de var som sexmissbrukande leprasjuka som dragit slutsatsen att alla ändå var smittade och att det inte var lönt att skydda sig. De pissade ner varandra, slet resterna av sitt hår och hängav sig åt alla upptänkliga fördärv, inklusive döden. Den romerska bastun såg ut som något ur markis de Sade, ur en Pasolinifilm. De förfallna gubbkropparna tumlade runt med en sällan skådad frenesi och hängande magar. Det fanns inte en kroppsvätska som de inte slickade i sig, inte en gest som de inte tolkade som sexinvit. Sex ? Var det ens frågan om sex längre ? Snarare ett slags dödsdans, något som var svårt att klä i ord, som måste beskrivas med suckar och stön. Sedan dök det upp råttor, eller så var det bara något de inbillade sig. Efter de första dödsfallen beordrades en sanering av bastun,
bassängen och omklädningsrummet. Det romerska badet med de ståtliga pelarna fylldes med rök. Det var Bastu-Lucia som brände handdukar, badlakan, intorkad sperma. Röken steg inte mot himlen, den ringlade längs marken. Jag kommer aldrig att glömma den stanken.
