McDonna

Jag har inte sagt det på ett tag, ja kanske rent av fem minuter - så varför inte säga det en gång till? JAG HATAR MADONNA.
Så. Nu känns det genast bättre. Den här gången provocerades jag av en hemsk myspace profil, som en ännu hemskare pugga skapat. Jag tänker inte tråka er till tårar med alla banala statements människan kom med (Ibiza och gymet.. wow), men det som fick mig att spy var att han satt en bild på Madonna som sin huvudbild. Madonna och jag är ett liksom. Ett spädbarns syn på mamma är mer sofistikerad. Varför? Vad har Madonna gjort för att förtjäna alla dessa hjärndöda puggors blinda solidaritet? Ok, hon snodde litet grejer från puggkulturen för nästan tjugo år sen, när puggkultur fortfarande var intressant (innan alla upptäckte Ibiza, och vi fick leva med Housemixar från 95 i en evig helvetisk loop) - men sen då? Vad har Madonna gjort för oss? Jo, hon har gått med i en sekt som förkastar puggor. Great! Let's worship her!
Nu är inte jag den som är den. Att tanten har en komplicerad inställning till sina lojala puggfans är inte mitt största problem. Jag använder mest det som ett vapen. Madonna är ju inte den första av det slaget. Svunna tiders gayikon numero uno - Mae West, hade en högst förlegad syn på puggor. Hon såg oss som kvinnor i mäns kroppar, högst pitoreska varelser. När tant West strosade nerför gatan, brukade hon vinka om hon såg en fjolla. Som till barn ungefär. Och det förlåter jag helt, för Mae var ett sånt praktfreak. Totalt lost, och som bäst när hon som döv nittioåring propsade på att spela ung vamp, innan hon åkte hem till sitt ensamma gamla kyffe. Go Mae! Hollywoodlegenden Bette Davis hade en liknande syn på oss bajspackare, men hon var också en gayikon som förtjänade sin titel. En total häxa. Misantrop bortom ord. Great. Då är allt ok liksom, när man hyllas av freaksen och liksom är ett själv - medvetet eller ej. Att vara precis lika skruvad och sårbar som vi andra är alltid acceptabelt.

Men så återkommer vi till dagens gayikon, Tant Ciccone. Här har alla förlåtande freakdrag medvetet skalats bort, och hon har gjort allt för att bli normal. Genmanipulerad bourgeuois. Strategiskt normal. Hon gifter sig med vad hon uppfattar som en alfahane, går med i en böghatande sekt och spelar kärnfamilj. McDonna. Hon adopterar ju inte ens barn för att tillfredsställa ett riktigt behov av att hjälpa, utan praktiskt taget sliter svarta bebisar från sina pappor, för att visa vilken fin människa hon är. Neurotiskt oäkta. Finns det något tråkigare? Om det fanns någon välvilja kvar hos mig gentemot Madonna, så dog den när jag genomled hennes senaste kalkon, dokumentären "I Am Going To Tell You A Secret". Inte nog med att hon där visar sig vara helt urblåst och leverar hjärndöda pekoral om att "det skulle råda fred på jorden om barn bestämde" (please - det skulle vara konstant krig, get real) - hon begår den ultimata dödssynden. Hon är nämligen dötrist.
Men som sagt, jag är inte den som är den. Jag måste inte alltid vara motvallskärring, åh nej. Jag har liksom alla andra omvärderat Britney nu när hon är ett vrak. "Knarkande plufso fuckar sin karriär och vinner allas sympati". Fab! Brittan har gjort sin plikt som kändis, och gett alla något att vara paffa över. Nu behöver hon bara göra en låt med Amy Crackhouse, så får hon snart framsidan på i-D. Bästa PR-tricket för en dalande karriär, sedan Kylies cancer.

Så än finns det hopp för Madonna. Om nu t.ex Lourdes skulle få ätstörningar, göra en Victoria Sellers och börja hora i Hollywood för att slutligen skriva en bok om hur mycket stryk hon fått, och att mamma Ciccone tvingat henne att äta bajs... ja, då kanske jag förlåter allt. Då kanske jag till och med tycker att kärringen är gala. Först då kan jag äntligen stämma med i alla bögkörer som lovsjunger henne. "Okej då- hon är väl ett geni". Men tills dess sitter jag med armarna i kors, är bitterfittig och förstör för alla stackars Madonnafixerade bögar.
Nu skall jag gå och lägga mig, och tänka på hur mycket jag älskar Michael Jackson sedan han tappat näsan i en tolvårings famn, och kanske grubbla litet över Prince.. Han var ju som bäst när han flippade och döpte om sig till en hieroglyf.. Men har inte han repat sig på sistone? Liksom kravlat sig upp ur ruinen, och känns litet väl lyckad och stabil igen.. hmmmmmmmmmmmm