Har hiv något ansikte i Sverige i dag? Det finns några modiga som är öppna kring sin hivstatus trots alla fördomar. Många är aktiva i debatten och i organisationer som värnar om hivsmittades rättigheter och plats i samhället. Men går detta att jämföra med det demoniska hot från så kallade "hivmän" som med jämna mellanrum målas upp i pressen? Dessa fantombilder av bögar och afrikanska män som inte verkar något annat än att sprida viruset. De är som zombies i en skräckfilm. Som vampyrer. Som varulvar. Man fattar aldrig riktigt vad som driver dem, men tydligt är det att sjukdomen framställs som ett gift som tar dem i besittning för att spridas vidare. Ingen funderar på vad stämningen kring hiv gör med människor. Hur samhällets förnekande internaliseras... Hur informationsplikten lägger allt ansvar för säkrare sex på den som bär på hiv...
Därför vill jag passa på att hylla Anna-Maria Sörberg som skrivit boken Det Sjuka som äntligen tar sig an allt detta. Hon träffar ett antal "hivmän" och en "hivkvinna". Människor som sitter i färngelse för att de undlåtit att informera sina sexpartners om sin status. I vissa fall har ingen smitta överförts. De flesta av fängelsestraffen är långa för att vara Sverige. Vi har en unik rättslig praxis i det här landet som närmast kriminaliserar hiv. Det är något som inte "hör hemma" i vårt land. Som om man kunde ha en nollvision kring en sjukdom som många svenskar mitt ibland oss lever med. Anna-Maria möter dem som vanliga individer, lyssnar på dem och visar deras dilemma. Vissa av deras handlingar går att fördömma eller betrakta som oönskade. Men de går inte att ensidigt demonisera. Inte efter att man mött dem i Anna-Marias reportage.
Läs hennes bok. Ta inte mitt ord för det, jag jobbar på förlaget som ger ut dem och är givetvis partisk. Men läs den. Jag hoppas att vi får en riktig debatt om lagstiftning och smittskydd, om hiv som en verklighet i Sverige i dag. En debatt som grundar sig på medkänsla, rättvisa, mod och fakta.
