The end of drag

En av de absoluta lågvattenmärkena under förra Prajden var RuPauls stentrista framträdande. Aldrig har en endrugeslipsyncshow kännts så olidligt lång och tråkig (och då har jag suttit av en och annan - jag lovar). Vi får väl se om den kommande tv-satsningen på amerikanska Logo slår bättre ut, RuPauls dragrace. Om en dryg vecka kommer den första gallringen att vara genomförd på nätet, och då får vi se vilken typ av drugor det är som vinner folkets röst. Jag är inte särskilt hoppfull, men hoppas att det blir något i den här stilen i alla fall:



Scary Raya As Dorothy - video powered by Metacafe

Mer om tävlingen kan man läsa på The Sword.

Lavendellangaren

Igår när jag anlände till Sverige bestämde sig ett gäng uttråkade tulltjänstemän för att jag var langare. De visiterade mig och sökte igenom mitt baggage. Jag stönade högljutt. När de gick igenom min smutstvätt undrade jag högt om de skulle sniffa mina kalsonger också. De trodde de var med i CSI, men de var snarare konstapel Kling och Klang. Jag fnyste när de grundligt undersökte en brustablett Berocca i dess halvtomma rör:"Sjyssta grejer asså, prova en!" Efter att ha slängt ur mig sådana överdrivet sarkastiska kommentarer, började jag dock oroligt undra vad det var som tog så lång tid. Värst vad de analyserade länge därinne. Var det mina dunderstarka polska huvudvärkstabletter? Hade jag begått ett brott utan att veta om det? Med tanke på svenska statens Bullerbynaiva inställning till droger, blev jag rädd att de skulle storma ut och arrestera mig för innehav av Longo Vital! Inkörsporten ni vet..
När tulltjänstemännen kom tillbaka med bevismaterialet och sade att jag var fri att gå pustade jag ut. Sedan hajade jag till. De hade fastnat med en liten rosa doftkudde som min lillasyster sytt till mig! Full av lavendel! Jag skrattade och spände förebrående blicken i dem som man gör med barn. "Trodde ni att jag gömde braj i den här?!" De såg faktiskt skamsna ut, men log tyst och sade: "Man vet ju aldrig.."
Jag tyckte det var gulligt. Man vet ju faktiskt aldrig med puggor..

Parkfjollor försenade

Många undrar när Witkowskis Lubiewo kommer finnas att få tag på i Sverige. Det vet dessvärre bara Allah, men Modernista har lovat att ha den här till Pride.

Här kommer en polaroidillustration som Karol Radziszewski har gjort för den exklusiva illustrerade polska upplagan.

Jag har inget att tillägga..

Just när man började förlika sig med bögkulturen slår den till igen

Jag kan inte komma över denna video. Helt oskyldigt gjorde jag lite research för att se om någon upptäckt någon ny rolig bögmusik och skrivit om det när jag ramlade på detta:

"New artists are seeking to put themselves out there on the internet like never before. Now you can find new homebrewed music and videos will all kinds on LGBT content. I think that this is a great way to see the creativity of our LGBT community. I would like to see everyone who has always wanted to make a statment... do it now. Technology is on our side."

Naturligtvis kändes det uppmuntrande och jag var därför lite spänd på vad som skulle komma:

Ficks 02.25

The return of pugg

Vi är som monstret i en skräckfilm: just när man tror att vi har gått hädan en gång för alla hugger vi på nytt. Till Europride är det dags för pocketutgåvan av boken med ett stort urval av material från bloggen. Med anledning av det kommer ni att kunna se oss vara arga och bittra i parken och i Pride House igen. Kom gärna och limma på Petter och Roger. De blir så glada. Dessutom kommer vi som vanligt att göra sommarens roligaste fest på tisdagen under Pride. Men vad det blir berättar vi inte riktigt än.

Nobody loves an old queen

Det fick min kompis James höra när han som fyrtiofemårig pugga med livskris gick till en terapeut. Visst det var på skoj, men ändå. Skrattet fastnar i halsen.

Jag är tillbaka i London, och det är fantastiskt. Förutom att pundet är så svagt att det är billigare här än i Stockholm, och att partyscenen verkligen fått ett uppsving av nya söta killar och roliga kids, så känns det kul att vara tillbaka på mina gamla jaktmarker. Min lokala bögpub är helt fantastisk. Den är ett undangömt litet hål, en gammal gubbpub i Marble Arch som heter City Of Quebec. De flesta unga bögar vet inte om denna pärla, men riktiga Londoners känner till den som ett gammalt ökänt tragiskt hak för urålderliga gamla puggor och litet farliga, unga rentboys. Förr om åren var det riktigt sunkigt, som enbart en brittisk gammal pub kan vara. Nu har de fräschat upp det lite, renoverat och så. En evig loop av hemska hits från tidigt tvåtusental spelar passivt i bakgrunden, som ett fåfängt försök att dra det gamla liket in i det nya milleniet. Men klientelet är detsamma. Tack och lov. Urålderliga gamla puggor som man inte ser någon annanstans. Riktiga karaktärer, Quentin Crisppuggor. Vithåriga gamla freaks i kostym med nejlikor i knapphålet, valrossmustascher och viktorianska polisonger trängs med nittioåriga ben i shorts. Allt är väldigt pre-Stonewall. Frigörelsen nådde inte Quebec. Det är mörkt, och ibland bisarrt tragiskt att se gubbar sitta och blicka ut över lokalen utan att möta varandras blickar, medan pissoaren är fullproppad med tysta grupprunk. Medelåldern här är sextio, eller iallafall femtiofem - den unga uttråkade östeurpeiska barpersonalen drar ned det något. Jag har hört att gubbarna kan få suga av en tjugoårig polack för tjugo pund. Fast det tar jag med en nypa salt - Polen har gått med i EU och polska puggor vill nu vara lika mycket Sex n the city som alla italienska puggor på Old Compton Street. Tiderna har förändrats. Idag känns det mer som att det är entusiasm för gammal hy med leverfläckar som lockar, och inte en sedel. Och det är en fantastisk utveckling!

Hursomhelst så hamnade jag och en kompis på Quebec idag (ja IDAG, i civiliserade alkoholistländer som Storbritannien dricker man under dagen så att man kommer hem och i säng efter kvällsnyheterna). Jag satt och trivdes och tänkte att alla gamla freaks ville ha mig, och spanade lite på en stor kraftig björndaddy i fyrtioårsåldern. "Jag är hetast härinne" myste jag, men undrade varför han flyttade sig närmare åldringen vid hans sida. Det bör förklaras att denne var i nittioårsåldern (jag svär), och en riktigt gammal spinkig kulturfjolla med tre vita strån på huvudet och döskallefejs. Men fab - en intressant gammal pugga som jag säkert skulle kunna lyssna på en hel kväll. Jag kisade och intalade mig att björndaddyn nog bara var artig, men när hans stora hand greppade åldringens spinkiga välklädda ben insåg jag. Jag hade förlorat mot en nittioåring! Björndaddyn ville inte ha andra björniga män - han var gerontofil! Av alla fetischer så måste väl ändå det vara den mest demokratiska. Jag menar en muskelpugga måste ju vara snygg, en björnpugga måste vara butch och en twink iallafall smal. Men om ens selling point är kroppens förfall så kan det ju inte bli friare! Ja, det är ju till och med mer demokratiskt än pedofili -jag menar ungar måste ju iallafall vara söta för att bli erbjudna godis!
Jag var inte ens besviken över mitt nederlag, utan tittade mig bara runt och smålog. Alla gamla dinosauriepuggor härinne tedde sig nu som drottningar. Nöjda med sina trötta kroppar, tillfreds med att de faktiskt är åtrådda på ålderns höst. Somebody DOES love an old queen.

Jag och min granne Roberto brukar med gråten i halsen skoja om att vi kommer hamna på Quebec som gamla. Sitta där och skrocka så löständerna skallrar om alla svunna vilda tider och gnälla över priset på vindruvor och hur utför det gått med vår gata. Nu log jag och tyckte inte att tanken var så hemsk när allt kommer omkring.. Bara de kunde sluta spela alla hemska pophits. När de stackars gubbarna som nog hellre ville höra Josephine Baker tvingades genomlida Black Eye Peas gick jag. Och tänkte att när min tid på Quebec kommer är jag förhoppningsvis döv.

Och så lite pugghistoria!

Ska det va' så ska det va'. Den franske författaren Jean Genet är självklart en av pugghistoriens stora med böcker som Tjuvens dagbok och Matrosen och stjärnan. Han skrev och regisserade även den här kortfilmen, Un chant d'amour (En sång om kärlek), och jag minns att när jag såg den på Cinemateket någon gång för hundra år sedan tyckte jag att den var oerhört sexig. Jag har inte ändrat åsikt. Det här är porr förklädd till poesi.

Ska vi bli ihop nu då?

I söndagens New York Times Magazine fanns en stor artikel om unga bögar som gifter sig i 20-årsåldern. (Länk här.)

Den är intressant ur ett flertal perspektiv, och man kan invända att den bara handlar om vita, välutbildade män i en mycket tolerant stat (Massachusetts), men en sak som slog mig är statistiken. 350 par under 30 hade gift sig från 17 maj 2004 fram till juni förra året. Den svenska statistiken är helt annorlunda. Mellan 1995 och 2002 ingick 226 personer under 31 år partnerskap och även om man ser till att fler unga män gifter sig idag visar siffrorna från 2006 att det var 44 killar under 30 som registrerade partnerskap. Om man tänker att lika många unga par gift sig varje år i Massachusetts blir det kring 233 unga män per år och detta i en stat som har 6.4 miljoner innevånare mot våra 9 miljoner. Även om man tar i beräkningen att demografin ser annorlunda ut, är det inte underligt att det är mer än fem gånger så många unga som gifter sig där?

Det ska dock sägas att Massachusetts verkar vara ett unikum i homoäktenskapsvärlden, eftersom drygt 16 procent av statens homosexuella har ingått äktenskap, mot 0,6 procent i Spanien eller för den delen Sverige där antalet giftermål mellan bögar och lesbiska bara utgjorde en halv procent av alla äktenskap mellan 1995 och 2002.

Förra gången jag nämnde något om äktenskap var reaktionen mest "om alla får göra som de vill blir allt bäst", vilket för mig känns väldigt old school. Samma reaktion kom på Petters inlägg om konflikten mellan sex och kärlek. Ingen av oss har moraliserat så jag tycker reaktionen är lite bisarr. Ska man inte få diskutera frågor som rör sex och relationer utan att någon ska komma släpandes med något slags hedonistisk anarki-slägga?

Kan vi please slippa barnslig "jag vill"-argumentation? Jag tycker nämligen att den stora utmaningen för en bög i dag är att få ett förhållande att fungera. Särskilt nu när alla bitarna finns på plats i stora drag. Därför är det så bisarrt att så få gifter sig, för jag kan inte se att bögar skulle drömma mindre om ett långvarigt förhållande och att binda sig till någon lagligen än vad strejta gör. En del av det beror säkerligen på att det finns ett större gifta sig-tryck på strejta än på homon, men ändå, känns det inte som om det finns en mer grundläggande skillnad som är orsaken till att det är så få som formaliserar sitt förhållande?

Förhållanden och därigenom även äktenskap är som jag ser det nödvändiga för att man ska lära känna sig själv på riktigt. Till och med en fierce pugga som Boy George sitter i dokumentären The Madness of Boy George och förklarar hur han bara gillar strejta män. Tyvärr är det inte förvånande att någon som är sjutk witty och smart också är jävligt unsorted, men det är ändå underligt att han inte kan se hur stereotyp hans inställning är, utan sitter snarare och framställer det som något radikalt. För mig framstår det där bara som en rest från det förflutna när puggor sög av "strejta" män i parker och tänkte att de var ganska mycket som kvinnor. Och det där arvet ser man överallt runt omkring sig, även i en själv. Man ser det i QX lista över sexiga män, man ser det i hur folk pratar med varandra på krogen. Man ser det i tidningen Butt och på hela alternativscenen (som i många fall känns ännu mer så än schlagerträsket). Jag ser det i mina vänner och jag ser det i hur folk avsexualiserar killar som är trygga i sin sexualitet och gayness och sexualiserar män som vägrar se sig som en del av "scenen" och som kanske tänker mer att de är en kille som har sex med killar. Jag ser det i det liv som de flesta jag känner har levt vid något tillfälle, där man kanske inte ens har en andra dejt, eller flåsar lite anonymt på en videoklubb, och jag ser det i statistiken när det gäller giftermål.

Att gå in i ett förhållande och få det att funka kräver nämligen en helt annan mentalitet. Efter ett tag kan man inte lura varandra med något slags idé om att det här är "hot" när man har sex. Man måste börja connecta på riktigt. Man måste börja deala med sig själv och sina issues kring att vara bög (för vi har dem alla i varierande grad). Man måste släppa traumat kring att inte vara en strejt man. I ett förhållande blir faktiskt inget bra om alla gör som de vill, och så klart inte heller om en av parterna gör som han vill.

Visst, förhållanden och äktenskap kanske inte är för alla, och det behöver inte heller vara det. Men det är inget misslyckande för gayrörelsen eller för kulturen eller för individen att gifta sig, det är ingen anpassning till heterovärlden. Och att det inte finns någon intressant debatt om det i Sverige tycker jag pekar på hur oerhört omogen homovärlden är. Anders Öhrmans bok Komma ut var en viktig bok, också för många strejta mammor och pappor, men den var också ett tecken på att vi inte kommit särskilt långt. Vi är fortfarande på stadiet där vi ska acceptera vår sexualitet liksom. Efter det driver vi alla vind för våg och det enda råd vi får är att göra precis som vi vill och känner. QX borde definitivt skaffa en relationsspalt imorgon.

Besatt

Bloggen har ju nu blivit ett rosa Youtube och jag tänker inte kämpa emot. Jag ger er min obsession - denna billiga tårdrypande italoamazons DDR-romantik har fått typ 65 000 views. Nästan alla av dem var jag. Viva Milva!

Bad-Lucia

Här kommer ett utdrag ur Lubiewo av Michał Witkowski (se inlägg nedan):

Den gamle nattvakten gav nyckeln med ett leende, sjöng man. I bastun var det Wrocławs mest berömda fjolla som delade ut handdukar och nycklar – Bastu-Lucia i egen hög person. Hon var hemsk och vidrig på alla sätt och vis, en avskyvärd, antisemitisk apa och golbög på kommunisttiden. Mest känd var hon för sin stormiga affär med en kriminell kille som supit ner och rånat henne och sedan den dagen brukade Lucia säga: »Jag dricker aldrig vodka om den så är av guld!« Där i receptionen på Statliga badinrättningen sneglade hon på mig. Hon hade börjat tappa håret, men färgade och hårdpermanentade de rester som fanns kvar. Fet och plump. Hon kastade förstulna blickar med sina rödsprängda ögon. Det var tydligt att hon kom från landet, inte minst på de folkliga anspelningarna på guld i hennes liknelser. Hon kallade alla för »gullet mitt«. Lucia betedde sig som en bordellmamma när hon tog fram en stor nyckel ur det platta skåpet, men det var ju bara nyckeln till en hytt. Hon räckte över ett hopvikt badlakan som snart skulle bli romersk toga, svettig och fastklibbad, och en handduk. Sörplade sitt kaffe. Hon var lugnet självt, hon var inte på väg någonstans, det var alla andra som hade bråttom. Här nere var allt som det alltid hade varit, så Lucia hade tid att dra ut på stavelserna, tala släpigt, eftertänksamt: »Gå, gå, spring nu mitt guld … Nyss kom det in en riktigt stilig herre, en gyllene herre … Han fick en nyckelring med ett hjärta på, min lilla guldfisk. Kom ska jag viska nåt i ditt öra: gå, gå nu, han väntar på dig där borta … han fick nummer sextiotvå …«

Om man letade upp Lucia skulle man kanske kunna be henne dechiffrera fläckarna på alla blöta badlakan som kastades i korgen, be henne skriva gatans bok, en bok av guld. Hon hade synat dem i lampornas artificiella sken, för i bastun rådde ständig natt. Hon hade kisat och muttrat och haft svårt att se. Minst hälften av dem som besökte bastun på åttiotalet är döda nu. Det var gamla fjollor som värmde sina benknotor i ångan, strosade runt i majestätiskt draperade badlakan, satt hela dagarna, hade med sig middagen i en glasburk, de åt den i omklädningsrummet. Matlådan platsade inte i Statliga badinrättningens ståtliga marmorsal, den var inte värdig grekiska pelare. Ångan låg tung över kakelplattorna för på den tiden var bögeri alltjämt en synd. Man var naken eller så bar man badlakanet som en grekisk mantel, med ena axeln bar, riktiga kreationer av lakan blev det. Magra nyckelben, insjunkna bröstkorgar, blemmor och födelsemärken. Jag satt bland skulpturerna i den lilla bassängen med ljummet vatten och synade alla de gamla fjollorna: Täcka Cecilia, Den vackra hjälmbärerskan, Mjölnarens dotter, Tjocka Margot och Villons alla andra kvinnor, gamla, avlagda och ute ur leken blottade de kropparnas förfall, slickade sig lustfyllt om munnen när de gick förbi mig, nöp sig i bröstvårtorna och styrde stegen mot ångbastun i hopp om att jag skulle följa efter. Där åldrandet inte hade gjort sitt tog deras fullblommade aids-symptom vid. Rea! Egyptens tio plågor till priset av en! Först fick de röda utslag på kroppen. Något inom dem förstod att slutet var nära och det var dags att bjuda allt farväl … Hade de några skrupler kvar förlorade de dem nu i jakten på den lilla livsgnista som fanns kvar och de blev allt kåtare och kåtare ju närmare slutet de kom. De var fullständigt skamlösa, de var som sexmissbrukande leprasjuka som dragit slutsatsen att alla ändå var smittade och att det inte var lönt att skydda sig. De pissade ner varandra, slet resterna av sitt hår och hängav sig åt alla upptänkliga fördärv, inklusive döden. Den romerska bastun såg ut som något ur markis de Sade, ur en Pasolinifilm. De förfallna gubbkropparna tumlade runt med en sällan skådad frenesi och hängande magar. Det fanns inte en kroppsvätska som de inte slickade i sig, inte en gest som de inte tolkade som sexinvit. Sex ? Var det ens frågan om sex längre ? Snarare ett slags dödsdans, något som var svårt att klä i ord, som måste beskrivas med suckar och stön. Sedan dök det upp råttor, eller så var det bara något de inbillade sig. Efter de första dödsfallen beordrades en sanering av bastun,
bassängen och omklädningsrummet. Det romerska badet med de ståtliga pelarna fylldes med rök. Det var Bastu-Lucia som brände handdukar, badlakan, intorkad sperma. Röken steg inte mot himlen, den ringlade längs marken. Jag kommer aldrig att glömma den stanken.

Pissoarernas diskreta magi

Utan falsk blygsamhet kan jag säga att jag har översatt en av de mest intagande och tankeväckande puggromanerna på länge. Snart kommer den på Modernista, men redan nästa tisdag (29/4, klockan 19.00) är författaren Michał Witkowski här och samtalar på Kulturhuset i Stockholm. Läs mer och köp biljetter här.

Romanen Lubiewo (en bögstrand vid Östersjön) kan i korthet beskrivas så här: bland smuts och förnedring i Folkrepublikens Polen bygger utstötta parkfjollor en låtsasvärld där t-spriten är rosa champagne och den uttänjda polyestertröjan Alexis Carringtons senaste dräkt. I jakten på sexuella partners bland utslagna och kravlösa trasproletärer, sovjetiska soldater och en och annan betalande kund är de lika mycket offer som förövare. Den har en para-dokumentär form och liknar ett reportage där det osannolika persongalleriet får berätta sin egna historier. Men det till synes dokumentära förvandlas av ett infernaliskt berättarjag till en av de viktigaste romaner som skrivits om kommunismens abrupta kollaps.

Hustler a-go-go

Tänkte att det var läge att tipsa om Slava Mogutins nya fotobok, som inriktar sig på det som finns kvar av en före detta frodig och mustig undergrondbögscen i New York. En essä av Bruce Benderson och en massa foton på gogopojkar, vissa av dem straighta med barn, andra hustlers.

Det kom ett vykort

Inte nog med att en viss dansk dj igår inledde en "rolig" historia med formuleringen "On the train today I saw two fucking homosexuals", idag kom det ett vykort till mig på Rodeo-redaktionen. Naturligtvis tänkte jag "åh ett fanbrev" (eftersom jag är sannerligen självupptagen), men när jag vände på det kunde jag läsa följande:

"Ja, Du, Daniel, vad som är rätt eller fel vad gäller sexualitet är väl ganska uppenbart eftersom vi som tillhör hetero är sådär 90% fler och då verkar din åsikt enbart fånig! Du är lika mycket 'ute och cyklar' som den triste Kristoffer Poppius som förhoppningsvis inte skriver i 'På stan', DN, längre. Har Du inget annat än kön att komma med? Patetiskt! Vi andra ser människa." och som en härlig liten slutkläm: "Skriv i QX i stället!!"

Först förstod jag inte vad jag hade skrivit i Rodeo för att få denna så pregnanta avsnoppning, men så insåg jag att jag i ledaren hade skämtat att jag hade "rätt sexualitet" för att jobba med en modetidning.

Heterosexuella kanske är i majoritet, men humor har de i underskott.

PS På framsidan hade Mathilda, som hon hette (ja, det var faktiskt en kvinna), strukit över frasen "Det hoppet är du" i en text om att demokratin är hotad.

Sex vs Kärlek

Bögar har stora problem. Ett av dessa är oförmågan att förena sex och kärlek. Det är i och för sig kanske snarare ett manligt problem? Hela samhället byggs ju upp av att män har små söta fruar som de bygger ett tryggt liv med, medan de i smyg går till horor eller suger kuk! Men jag tycker att vi bögar ska förenas i kampen att inte ge upp tanken på sex OCH kärlek! Vi ska inte nöja oss med att stå på "rumsrena" Torget och inte ens flirta med varandra, för att sedan ha anomymt sex på US Video. Eller som i QX där man avsexualiserar varandra helt och allt till slut bara handlar om heminredning - för att sedan sammanställa listor där man röstar fram sexiga strejta killar. Varför måste det vara så svartvitt? Vi kan väl ragga, flirta, hångla, suga, knulla, rimma, fista, feltcha OCH prata? Kom igen nu, puggor!

Jag lämnar er att grubbla till tonerna av Jermaine Stewarts klassiska "We Don´t Have To Take Our Clothes Off" - och för alla som inte vet så är det den första sången om säkert sex och kom precis under AIDS-krisen på åttiotalet. Inte en moralkaka - utan en uppmaning till puggar att investera i varandra emotionellt! Tragiskt nog så gick fabby Jermaine Stewart själv bort i sjukdomen tio år senare. Men hans minne lever kvar, och jag blir så glad varje gång jag hör hans signaturmelodi. När han sjunger om att "skinnydip" skrattar jag och tänker att alla strejta måste tro att det handlar om att bada naken..

Den Onda Faghagen

Jorå, även SVT:s Morgonsoffan har upptäckt faghagen och dess mörka sidor.



(Det var förstås Henrik som var alert och la upp den först).

Rufus-Schmufus...

När Sverker Åström läste sina Michelangeloöversättningar på bokmässan stönade tanterna unisont i bänkarna, men det var inget jämfört med de multipla orgasmer som den mestadels straighta publiken på Dramaten upplevde i går när Rufus stod på scen.

Jag fattar faktiskt inte riktigt. Jag tycker det hela är lite småtrevligt, men han har varken speciellt bra röst, speciellt intressant personlighet eller nåt mer. I ett arr som kräver full fokus på hans röst (akustisk gitarr eller bara flygel) känns det bara platt och tomt. Han gjorde skamlös reklam för Acnes nya Gentlemen's Jeans och koketterade med sin amerikanska obildning som hade varit fab om det var Britney, men som inte riktigt klär någon med lite andra anspråk. Kan någon förklara det hela för mig? Eller är han bara en Liberace som bögkittlar vasastanspubliken och det är därför jag inte fattar ett skvatt?

Från och med nu går det utför...

Efter den stora Knef-utställningen på filmmuséet i Berlin förr-förra sommaren har jag aldrig mer varit densamme. I det anglofilt skadade Sverige är det inte många som upptäckt Die Knef. Se till att kolla in dansnumret till Fever på youtube också.

Abba-esque

Alltså...är det inte lite roligt att Amit Paul från A*Teens (the artists formerly known as Abba Teens) har fått en alldeles egen stalker? Och som pricken över i-et är det en schizofren holländare. Med andra ord har han fått en egen Gert van der Graf. Playback-Abba har fått egna playback-stalkers! Och det lustigaste i historien är att detta innebär att det var Amit som var Agnetha hela tiden. Who knew?

Klassisk fittdialog

Den här scenen är nog den bästa någonsin i svensk filmhistoria. Ni har alla hört om falukorvscenen, men inte om den fantastiska dialogen! Mina damer och herrar - låt mig presentera min favoritscen ur den legendariska svenska porrklassikern Fäbodjäntan!

Fåfängans vs Heteromannens marknad

När man åker bort till polska urskogar för att begrunda sitt leverne hamnar man lätt utanför mediekarusellen här hemma så nu kommer några sena tankar som jag till min lättnad ser att Linna Johansson i princip redan har lagt ut i Expressen. Men de tål att upprepas.

På väg till Arlanda köpte jag två tidningar att läsa på resan – söndergullade Filter och senaste Vanity Fair. Den förras chefredaktör hade ju jämfört sin nya bebis med den senare – så det kändes logiskt. Nu skulle det bli journalistikfest. Hollywoodnumret av Vanity Fair lockade med en upprättande artikel om Joan Crawfords modersinstinkter och Filter skulle ju axla Joan Didions arv i Sverige var det sagt.

Crawfords upprättande var allt annat än en upprättelse (att man kan ha olika uppfattningar om mammor vet alla som har syskon och det framfördes inga övertygande argument mot Christinas version i Mommie Dearest) och Filter var det tråkigaste jag har läst på länge. Denna orgie i manlig heterosexualitet (använt här som synonym till opersonligt, unwitty och ältande av en sorts tråkig manlighet som vi – för att parafrasera Roger – snubblar över varje dag) är min största läsbesvikelse på länge.

Jag försökte verkligen hitta något som kändes kul men fick kapitulera till slut. Visst artiklarna var långa, men is that a good thing när det är frågan om ofyndig trivia utan passion? Inte underhållande trivia. Inte informativ och intellektuell trivia. Inte personlig och passionerad trivia. Utan tråkig trivia. Inte ens fabulösa Annina Rabe kunde lyfta helheten. Hon blev tråkifierad av sammanhanget. Jag är kanske helt enkelt inte målgruppen. Eller så är det en ny heterosexuell sammansvärjning som vill ta oss tillbaka till det staighta 90-talet.

Fry predikar om lycka

Eftersom jag dras med en massa gamla katolska vanor ser jag påskveckan som en tid av rannsakan och begrundande. För egen del fick jag av en överdos av den varan när jag satt mitt i Europas sista urskog vid polsk-vitryska gränsen utan internet och mobiltäckning och åt, tittade på vildsvin och tvingades komma i kontakt med mina tankar och känslor. Det är djupt osunt och jag lär inte göra om det på ett tag. Men nu ska jag inte sitta här och tycka synd om mig själv... Ta och lyssna på denna påskpredikan av Stephen Fry istället.

Lite retroporr

Den här målningen brukade författaren Andrew Holleran kolla in på söndagar, när han var bakis efter allt festande, men ändå ville njuta av vackra manskroppar - utan att för den skull behöva springa ner till någon bastuklubb. Enjoy this pre-condom classic!

Mobbade barns självhat

Så här lyder motivationen i QX till att man valt Shahab Salehi till Sveriges sexigaste man:
"Hans kropp. Hans röst. Även om Leo är en brutal och våldsam film, är det vänskapsbanden mellan killarna och tårarna i filmen vi minns bäst. Och Shahab så klart. Hans persiska ursprung gör honom spännande och vi drunknar i hans mörka ögon. Shahab påminner om den stökiga killen på skolan som vi var hemligt förälskade i - och han känns lite farlig."

Rambo - bögvännen?

Sly Stallone använder sig av ett gammalt kärt grepp i Rambo 4 när han ska förklara hur vidrig den burmesiske befälhavaren är. För det räcker liksom inte med att han beordrar utplånandet av hela byar, slaktandet av småbarn, våldtäkter av kvinnor, eller att han uttråkat tittar på när hans soldater iscensätter kombinerade vadslagnings och avrättningslekar. Nej, för att vi VERKLIGEN ska förstå hur vidrig han är så är han förstås...pugga. Så långt var jag med, och inte särskilt förvånad (mina förväntningar på Rambofilmer ur progressiv genussynvinkel är...eh...sådär).
Nej, det som förbryllade mig var att scenen när den ondaste snubben ska ha sex med en annan snubbe var så stillsam, medan de straighta soldaterna gruppvåldtog och skändade sina kvinnor. Borde han inte varit ännu värre, om man nu använde sig av bögandet som ett sätt att markera vem som var det största svinet i filmen. Jag var förvirrad, ända tills jag träffade Negar på Kulturnyttsredaktionen.
- Men Roger, sa hon och spärrade upp ögonen bakom sina fyrkantiga glasögon, förstod du inte? Han var ju PEDOFIL.
Och jag som trodde att killen han låg med bara var var en väldigt kort burmes.
Å andra sidan fick jag min gamla världsbild återställd och bekräftad

When you eat you're just a vacuum with nipples

Väntan har varit allt för lång men äntligen kan vi (ja, eller Youtube då) bjuda på Deven Greens underbara voice-over-sketcher. Det började med att en vän från Seattle skickade runt länkarna i julas, de spred sig som en löpeld över San Francisco och just som jag skulle posta dem på bloggen kom ett mail från Alexander Bard med samma länkar. Alex var självklart redan ett megafan.
Vad är det då? Jo, Brenda dickson var såpastjärna på åttiotalet med en av huvudrollerna i "Young and the Restless". När hennes stjärna började dala, bjöd hon in sina fans att njuta av hennes glamorösa liv i videon "Welcome to my Home". Videon blev en camp-klassiker och här om året kom den kaliforniska komikern Deven Greens tolkningar av originalet. Med odödliga citat som "I am now hermetically sealed to this bike", "I like staring blankly in to space, that's something I do" och "it's a fashion face, a face full of fashion" var en YouTube-klassiker född. Enjoy!

Slavisk fägring

Rysk pop när den är... lite som den är. Det vill säga som bäst. Laskovij Maj var även stor i Polen när det begav sig och som osnuten pugga njöt jag av det hela i smyg.

Finsk transpunk

And now, päive to all you lovers out there.. Alla har vi väl någon gång längtat efter en finsk punkgrupp bestående av en druga och två tjocka tjejer?
Min fabby kompis Mikko Karhu skickade mig sitt gamla popalster som handlar om att vara så besatt av någon att man vill bli typ dränkt och mördad. Eller nåt. Arja on crystal meth, enjoy!
Kitos for the music, Suomi!

Après DIK-samtal

Så här fint var det när Roger Wilson samtalade med den polske konstnären Karol Radziszewski på Hallongrottan i lördags. Mer bilder ser ni här.

Derek Jarman Superstar

Det är fler än vi Bögjävlar som försöker promota och uppmärksamma puggkultur som har glömts bort. På Berlins filmfestival i förra veckan såg jag till exempel dokumentären "Derek", om filmaren och konstnären Derek Jarman. Jarman dog i aids 1994, och hans verk har mer eller mindre försvunnit från kulturarenan efter det. Fram till nu, när hans gamla polare från förr, Isaac Julien och Tilda Swinton, har gjort en film om honom. En sorts remix av gamla intervjuer, filmklipp och privata funderingar kring vad som håller på att hända med såväl film- och konstscenen som samhället i stort.
Tanken är också att en utställning med ett Jarman-retrospektiv ska dras igång senare i höst.

Bra filmer att börja med för en Jarman-oskuld är till exempel Caravaggio:



Eller Edward II:


Eller, om du vill börja lite mer light, med hans "de sju dödssynderna"-video till Pet Shop Boys "It's a sin".

Parasitöl på lördag

På lördag (den 16:e) pratar bögjäveln Roger Wilson med konstnären och grundaren av det polska puggzinet DIK – Karol Radziszewski på Hallongrottan 18.30. Efteråt drar vi vidare och ockuperar den intilliggande baren Mbargo med egen pod kopplad till högtalarna. Kom förbi och öla med oss. 

Hey Upper East Siders (eller good morning job seekers)

En av våra otaliga källor tog den här bilden på en av Arlandas barer. Var det inte flera månader sedan Tomas Hemstad plötsligt försvann till "San Francisco"? Lika plötsligt är han nu tillbaka. Med vad för honom hit? Varför samlas alla bögjävlar på en plats? Vi lär snart få veta.

xoxo

En bild säger mer än....eh....

Bögjävlarna var lättade. De vann inte priset som bästa läsning på Qx-galan. Därmed kunde de fortsätta att verka i ständig opposition och odla sin underdogmentalitet. En tjej i grön glittertopp tjatade och tjatade om att få vara med på bild med dem, och till sist gav de efter. Typisk faghag, om du frågar mig.
(Andy, den sjätte bögjäveln, tog bilden)

Gala!

I kväll ska vi marineras och kokas i gala och gay. Alla utom Tomas som kommer hem från San Fransisco om ett par dagar. Vän av ordning kanske undrar varför vi är där. Vi har ju dissat evenemanget i boken på några ställen. Ja, det har vi. Vi har dissat det mesta inom samtida svensk bögkultur, varit gnälliga och bittra och förbannade. Men vi har framförallt velat påverka och förändra. Vi vill att allt ska bli bättre. Och alla som bjuder in oss eller nominerar oss kan räkna med att vi kommer. Att vi fick Stockholmspriset av Nöjesguiden var på sätt och vis logiskt och förutsägbart – de straighta medierna har tagit till sig boken från dag ett. Att vi nominerats till gaygalan känns större. Det värmer ett gammalt pugghjärta att tro att bögar där ute har nominerat en bok som går så hårt fram med deras/vår egen värld. Det betyder att vi är fler än några bittra bögnördar som tycker att puggkulturen är något viktigt!

Om hivmän, kvällstidningar och Andreas Lundstedt

Den nyheten som har gjort mig lyckligast det senaste året var att Andreas Lundstedt kom ut som hivpositiv. Är det något som sverige behöver så är det öppna hivpositiva. Ansikten med hiv. Och det går inte att överskatta det Andreas gör genom att hänga det oket på sina axlar. Och då talar jag inte om martyrskapet eller risken att råka ut för spott och spe. Genom att erkänna sin hivstatus riskerar man myckt värre konsekvenser än så. Du förlorar din fria rörlighet i välden. Du kommer till exempel inte in i USA utan specillt utfärdat tillstånd. Genom informationsplikten gör du dig sårbar för utpressning. Gud nåde dig om du har råkat slinka ner på en videoklubb på fyllan och haft säkert sex. I lagens mening är du då en brotsling och det finns alltid någon girig pugga som är beredd att utnyttja det faktumet. Det är därför vi inte har någon öppenhet runt hiv i Sverige. Kolla runt på QX. I stort sett alla nick som anspelar på hiv är ansiktslösa. Ibland finns bild för utbyte. Oftast inte. Alla räds risken att bli den nya hivmannen.
Det spelar liksom ingen roll att "vi alla vet" att hiv smittar i parrelationer såväl som på videoklubben. att det är de som är omedvetna om sin status som utgör störst risk för att föra smittan vidare. Vi har valt att tro att hiv sprids av hivmän och hivkvinnor som med berått mod gör allt för att sprida viruset.
Det hela bygger på en tankevurpa som dödsskräck och informationsplikt har planterat i oss alla. När folk får hiv ska de sluta ha sex. Om de ändå väljer att ha sex har de ansvar för alla andras hälsa. För hivpositiva dricker väl aldrig för mycket och vaknar bredvid någon de knappt minns namnet på? Hivpositiva går väl inte på videoklubbar? Och om de gör det så bryter de väl den kompakta tystnaden som alltid råder i dylika lokaler genom att högljutt utbrista, "jag är hivsmittad"?
Hivinfektionen förväntas i allmänhetens ögon medföra en ökad ansvarskänsla. En högre moral. För inte kan det väl vara DITT fel att du inte skyddar dig?
Av de större städer, städer med en homosexuell infrastruktur, som jag har vistats i, är Stockholm sämst på hiv. Det finns ingen dialog, ingen öppenhet, ingen solidaritet, hivpositiva finns i stort sett inte annat än som statistik. Detta är förödande. Hiv är kanske ingen bögpest men om vi inte erkänner sjukdomen i bögvärlden, så kommer aldrig den strejta världen haka på. Jag skulle vilja påstå att den genomsnittliga strejta mannen på gatan här i San Francisco är mer välinformerad om hiv än vad en genomsnittlig stockholmspugga är. Och tacka fan för det när Expressen toppar sin förstasida med att en Australiensisk callboy "kan ha smittat 250 personer med hiv". Artikeln, skriven av Expressens nya "stilbloggare" Oscar Julander inleds med meningen "Hector Scott visste att han hade hiv - trots det jobbade han som gigolo". Inte nog med att Julander fiskat upp det gamla uttrycket "gigolo", tror folk på allvar att det är ovanligt med hivpositiva sexarbetare?
Newsflash: hivpositiva har sex. Ibland för pengar men oftast gratis. Ingentstans i artikeln, som förmofligen är en taskig rewrite, nämns att Scott har haft oskyddat sex (vilket man väl får fömoda att han har). Ändå beskrivs verksamheten som livsfarlig. Newsflash: hivpositiva utvecklar inte Aids och dör om de bor i ett land med hyfsad tillgång till läkemedel. Och skyddar du dig är risken i det närmsta obefintlig att du för smittan vidare. Ändå upprepas samma historia om och om igen i något varierande skepnad. Förstår Expressen och Aftonbladet vilken jävla björntjänst de gör alla om arbetar aktivt med hivprevention genom att utmåla hiv som ett problem mellan hivman och offer? Varför ens rapportera om att en "gigolo" med hiv i Canberra har haft sex med 250 personer? På vilket sätt berör det oss i sverige. Tack, Andreas för att du ger hiv ett annat ansikte. Och tack för den uppoffringen som du gör genom att göra detta.
Kanske för det med sig att vi snart kan börja tala om hiv som vuxna ansvarskännande människor och inte som offer och förövare.

Vote Harvey!

Igår var Castro Street fullt av snutar som spöade bögar med batong medan turisterna tog kort. Lyckligtvis var bögarna hipsters utklädda till sjuttiotalskloner och snutarna bögar som levde ut sina skådespelarambitioner. Inspelningen av Gus van Sants filmatisering av Harvey Milks liv, som kort och gott fått titeln Milk, pågår för fullt. Castro har fått en rejäl makeover där 440's återigen heter Toad Hall, Castro Theatre visar SOS Poseidon och Harvey fotoaffär åter igen ser ut att hålla öppet. Dessutom är hela gatan full av tidstypiska bilar. Det verkar som att van Sant har skrapat ihop en ansenlig budget. Han har till och med kostat på Sean Penn en rejäl lösnäsa för att få den rätta looken, av de falska valaffischerna att döma. Men han är fortfarande lite för snygg. Börja jobba på mustaschen och klipp av jeansen precis under skinkorna. det kommer att bli en rejäl klonrevival när filmen går upp på biograferna senare i år. Värm upp med den utmärkta dokumentären The Times of Harvey Milk så länge. Om ni kan hitta den.

Disco Dancer

Alla musikstiler blir intressanta när de omtolkas i nya kulturer, men det här slår svensk hip hop, rysk Britney och koreansk R n' B. Tillåt mig att dela med mig av världens bästa discolåt "Jimmy Jimmy Jimmy Adja" från Bollywoodklassikern "Disco Dancing" - som är som en "Saturday Night Fever" med currysmak. Om den låter bekant så är det för att brilljanta M.I.A gjort en cover på den som också funkar väldigt bra. Jag önskar att jag varit där när discon slog ned i Dehli!

Dagens bild!

Alexander och Quinnna.

Prisregn!

Vi kanske skulle berätta att Bögjävlar vann Nöjesguidens Stockholmspris. Egentligen hade vi funderat på att liveblogga från galan, men vi fick ingen mottagning med vårt mobila bredband. Vi tror att vi var fullast på scenen, Petter hånglade med konferencieren Kjell Bergquist och kallade honom Börje Ahlstedt, medan vi andra utforskade den lite ledsna goodiebagen från Topman och Stefan hyllade Maja Lundgren för hennes modiga bok.

Om vi hade varit en amerikansk presidentkandidat hade jag sagt att vi haft momentum nu, och att saker såg bra ut inför QX-galan, men eftersom alla redan har röstat kan jag bara konstatera att jag har svårt att se hur vi kan vinna mot Stieg Larsson.

Let's Go!

Det ligger verkligen något av Midi, Maxi & Efti i luften. Det slutgiltiga beviset är när hipstersajten Pitchfork låter sina skribenter skriva om musik de upptäckt eller återupptäckt under det senast året och vi råkar på: "What makes the record so bewitching, though, are the three vocalists: thickly accented, unschooled, heartbreakingly sincere. Their rawness takes them nearer outsider art than manufactured pop"

Läs mer här.

Hercules And Love Affair

Ett litet tecken på ljusning i dessa mörka tider mailade Sveriges indiefarfar Terry Ericsson till mig med orden: "Antony i discokontext = Truly Fab!". Efter att ha fått lyssna på låtarna kan jag inget än instämma. Åh, det är länge sen jag blev så här glad av en ny platta. Jag tillhörde de som aldrig fick något djupare förhållande till Antony tidigare (förutom Cripple And The Starfish som har en särskild plats i mitt hjärta) men Antony som funkig disco, klubbig elektro... åh, åh...

Hercules And Love Affair kan ni lyssna på på deras myspace här.

John Waters på Popcornfestivalen

Om två veckor är det Popcornfestival i Stockholm, med en massa humorfilmer. Bland annat visar man John Waters "This Filthy World". Här är ett litet smakprov i väntan på det, där han kommer ut som sexkonservativ. Jag älskar sexkonservativa gamlingar.

Sova med fienden

OK, här kommer mitt första, sista och enda inlägg om Britney-såpan. Det är ett återgivet samtal från björnbaren Lone Star där jag kan ha varit en av samtalsparterna:

- Dude, did you hear about Dr Phil stalking Britney?
- Yeah, what a complete douchebag.
- I know I hate his guts. Not to mention his fucking wifes...

(...)

- I'd still do him though.
- Oh, totally, I'd fuck his brains out.

Nu tycker jag att vi kan fokusera på Chris Crocker resten av 2008. Jesus, vilken stjärna. Det verkar inte gå att embedda hans cover av "Piece of Me" efter som mupp-YouTube inte tycker att den är lämplig för barn men sök och du skall finna.

Och de nominerade är...

Bögjävlarna har inte hunnit skriva så mycket på ett tag. Vi har varit fullt upptagna med att repetera dramatiska känsloutbrott och tårfyllda tacktal. Vi har ju blivit nominerade, liksom. Dels till Nöjesguidens Stockholmspris. men även till QX läsningskategori. Om man vill lägga sin röst på en Bögjävel där så kan man rösta här!

God fortsättning

önskar Roger

Mitt liv i rosa, forts.

När min farmor läste den här bloggen och såg att jag hade lagt upp det här vykortet i våras drog hon sig till minnes hur jag själv var som barn, grävde i gamla fotoalbum och skickade över två dessa två bilder. Farfar hade tydligen redan då konstaterat att jag inte var som andra pojkar. På den översta bilden verkar jag mest intresserad av att studera dockan i dess beståndsdelar, men jag har mig veterligen inte utvecklat några styckmördartendenser trots det (när jag skulle stycka vilt i köket härom veckan konstaterade jag snabbt att styckning inte var en bana för mig). Vad jag gör på den undre bilden lämnar jag åt betraktaren att avgöra...

Krig

Alla som tröttnat på julmat och att lukta på mormor, måste komma till partyt på Göta Källare där jag krigar i en dj-battle ikväll. Mitt dj namn är Baddlover och jag tänker inte bara masha upp electro med 90-talsmördare, jag tänker också lemlästa alla med mina mc:ing skills!
I mitt kapitel i boken dissar jag delar av mainstream-bögscenen, och ikväll tänker jag likt en diskons Jeanne D'Arc, göra mitt för att injicera litet fierceness i alla muskelpuggor! Mouhahahahahaha!
Hursomhelst så är det kvällen till ära ett zoo-tema, så ta fram pälsen, leopardoverallen eller fjädrarna pch festa som ett djur!

Fuck Up The Jam

Jag och Karl Andersson var lyriska. Vi skulle se Technotronic uppträda live! Flyern till Berlins creddiga livelokal Magnet, stoltserade med att det dessutom var "the original Technotronic". Det verkade för bra för att vara sant.
Ända sen jag var tolv år och skrev Pump Up The Jam på svarta tavlan i skolan, har jag bestämt hävdat att Technotronic ändrade musikhistorien. Hela åttiotalet tog slut såfort den första saftiga bastrumman landade på denna odödliga slagdänga. All amerikansk svart musik med Princedrivna New Jack Swing beats låstes in i den gångna eran, och en hård europeisk invasion tog över - med Technotronic i spetsen. Dansmusik tog över listorna och amerikanarna fattade ingenting medan alla studioprojekt från Europa tog hem guld. Technotronic var belgiska Jo Bogaerts studioprojekt. En tuff liten butchflata vid namn Ya Kid K rappade loss över hans hårda bastrumma, och de såg det väl båda mest som ett litet undergroundprojekt. Ya Kid K var inte intresserad av exponering, så som vanligt i denna gyllene era av artifice frontades projektet istället av första bästa svarta snygging som kunde mima, i detta fall blåläppade Felly från Zaire. Sylten pumpade och pumpade, och plötsligt var Technotronic ett världsfenomen. Kontinent efter kontinent föll, när detta monster tog över. När uppföljaren "Get Up" skulle släppas, valde till slut Ya Kid K att fronta musiken själv (kanske miljonerna fått henne att ändra sig), och voila - coolare butchrappare har aldrig skådats! Missy aint got shit on my girl K! Technotronic var en europeisk elektronisk tolkning av svart amerikansk kultur, omförpackackad och såld tillbaka till USA. Och amerikanarna kunde inte få nog! Till och med Revlon hade Technotronic i sin reklam, och vem vet - kanske pumpade det försäljningen av blått läppstift?
Spola fram till idag, och jag kör alltid en Technotroniclåt när jag spelar skivor. London, Berlin, Sthlm eller Polen - funkar alltid! Ingen låt kittlar nervcentrat för spontan allsång såsom Pump Up The Jam. Så döm om min förvåning när de skulle spela på ett liveställe i Berlin. Jag och Karl är såna Technotronicnördar att vi kan sitta och analysera synthen i "Get Up" i timmar, så vi var och hängde på låset i god tid. Vi blickade i en tidning medan vi väntade, och den basunerade ut att "Kitsch ist kult!" Tyskar har alltså börjat försöka förstå ironi.. Hursomhelst så tog det ett tag innan lokalen fylldes upp. Men förutom några andra hardcore fans (puggor såklart, i glittriga catsuits), så var de flesta i publiken möhippenollor. Kontorsarbetande pöbel i "fräck maskeraddräkt" som kommit för partyt "Bad Taste". Alltså ett party för allt som anses vara dålig smak, och därför bara såå kul. Vilken förolämpning. "Kul jacka!" sade en kille i blå afroperuk, och tittade menande på min munkjacka i guld. Jag kände mig som när jag var fjortonårig punkare och granntanten frågade om jag skulle på maskerad. Jag och Karl som diggat alla gamla pärlor i bakgrundsmusiken insåg nu att också den var på skämt. Ja, nu skulle minsann dålig smak hyllas. Gud, så tråkigt när vanligt folk ska bestämma vad som är bra smak, och sedan hitta på ursäkter att få njuta av förbjuden frukt. Kitsch ist kult indeed.. Jag och Karl var til slut snudd på nervösa och hoppades att våra elektroniska hjältar inte skulle märka att de var bokade som ett skämt.. Så gick ridån upp och direkt kallade den bekanta bastrumman som ett lockrop, och vi flockades hysteriskt framför scenen. Mitt i ett glädjetjut tittade jag upp och fryste till. Två medelålders tjocka nördar stod på scen. En svart tant i lackdräkt och pudelpermanent, och en äcklig b-boy wannabe till kille med vit skjorta som envisades med att skrika: "yo yo yo.." De såg ut som eurobandet La Bouche skulle gjort på ett pensionärshem med dålig diet. De var också väldigt måna om att visa hur duktiga de skulle kunnat vara som Rn'B sångare, och tog varje chans att få yla över Ya Kid Ks sång. Fejk. Det här var inte Technotronic. Det här var ett dagens Boney M - alltså underhållning för typ ryska hotellbarer, utan en enda originalmedlem. Såna "band" åker runt världen och uppträder för fyllon på firmafester som glatt sjunger med och resonerar så här: står det Technotronic på flyern så är det det, och därmed kult! Oftast sker detta utan att originalbandet gått med på det eller ens vet om det. Nu höll även jag med - det här var dålig smak. Jag och Karl stormade ut (inte utan att kräva våra pengar tillbaka först förstås), och ojade oss hela vägen till att töma nästa bar..
Idag kontaktade jag Jo Bogaert, mannen bakom Technotronic och vädjade till honom att inte tillåta att detta hån av hans arv fortgår. Som jag skrev i mitt mail till honom, så var jag inte upprörd över att bandet inte bestått av originalmedlemmar. Det hade jag i ärlighetens namn faktiskt inte väntat mig. Vad vet jag, Ya Kid K är idag säkerligen upptagen med att sitta i ett belgiskt flatkollektiv och analysera patriarkala förtryck och koka linsgryta...eller kanske sylt? Hon har nog inte tid att pumpa på scen, och det förstår jag. Nej, som sagt det var inte det viktiga för mig att se originalbandet. Technotronic var ju en studioprodukt, som alltid bytte medlemmar. Det som däremot knäckte mig var att de på scenen var så medelålders ocoola, att de var på samma nivå som publiken i maskeraddräkt som idiotförklarade musiken. De hade väl åtminstone kunnat vara snygga? Felly hade ju faktiskt blå läppar.
Får se om Jo Bogaert svarar. Jag håller er underrättade...

Tidings of Comfort and Joy

Som gammal katolik drabbas jag av en viss (man ska inte överdriva) kärlek till min nästa och självrannsakan när det vankas juletid.

Till min förvåning verkar QX till exempel bara bli modigare och mer genomtänkt för varje nummer medan Komuttan känns allt mer klaustrofobisk, Lili och Sussie borde kanske räknas in bland vår nationalskatt, Andreas Lundstedt visar sig vara en kille med stake och ryggrad, Pride House ska hamna vid Sergels Torg nästa år, polackerna går man ur huse för att rösta bort en tvilling från makten och all brunhöger ur parlamentet, Augustpriset kan gå till en av mina favoritförfattare och när allt kommer omkring kanske Madonna är den riktigt stora gayikonen (ingen verkar vara en sån Hitler mot sina barn som hon - det enda som förlåter reproduktion är om det leder till att barnen skriver en Mommie Dearest). Om jag har tvivlat på er – mea culpa.

Den bästa julsången är God Rest Ye Merry Gentleman med Barenaked Ladies och Sarah McLachlan – inget slår stora, håriga karlar som sjunger stämsång med gitarrer förstärkta av irländska folksångerskor – men det finns inga bra klipp på den så jag tar den nästbästa låten och önskar alla puggor, flator, faghags, transpersoner, bin, fruitflies och flytande identiteter där ute en riktigt God Jul! Det kommer en vår för oss alla (utom polyamoröst asexuella veganer – ni känns så 2007)!

Faghagsnack på Hallongrottan

På Hallongrottan ikväll (onsdag) ska jag (roger) och Faghagförfattarinnan Linda Leopold snacka om hennes bok. Frågeställningar typ:
Varför ser folk ner på faghags?
Vad finns det för maktförhållanden mellan bögar och faghags?
Hur förhåller sig flatvärlden och de straighta till faghags och vice versa?
Och så får vi väl se om det blir lika romantiskt som på bilden.
Ikväll klockan sju på hallongrottan alltså!

Kukfest

Vi Bögjävlar jobbar inte bara med att göra Sverige lite roligare, utan kämpar även för våra vänner i öst. Jag är DIK fagazines husband och har gjort party i Warszawa. Det gick vilt till, med pepparkakskukar och skogsgalna strippande polacker. Min egen Leila-lookalike sidekick Badd News Girl och jag var polens egna Svenne och Lotta, och det rockade fett. Som alltid. Polen är ett superhomofobiskt land, och såna här evenemang är inte bara kul, utan politiska manifest! Fag Power Goes East! För mer bilder se: http://www.dik.blog.pl/

Divine intervention

Gudarna och Lizas självbevarelsedrift ingrep som tur var mot denna naturvidriga konsertidé. Lizas ära (allt hon har gjort, inklusive att plåtas stupfull med grönt hår av paparazzi är peanuts jämfört med att bli sedd på scen med Carola) och goda namn är räddade. Can you blame her? Vem hade inte kollapsat i det sällskapet?

Liza Minelli, 63, befann sig i Göteborg för att uppträda på julgalan "A Classic Christmas Night" tillsammans med Jan Malmsjö och Carola. Men showen fick ett abrupt slut. Mitt under ett nummer började hon vingla för att sedan tappa mikrofonen. Strax därefter var Minelli på väg ner för en trappa när hon plötsligt föll till golvet. Enligt ett vittne höll hon sig för ansiktet. Världsstjärnan leddes av scenen och omedelbart till sitt hotellrum där hon undersöktes av en läkare. Minelli var då i ett sådant tillstånd att hon fördes till ett sjukhus.

(Källa: Expressen via MSN News)

Läs mer om det hela här och här.

Polsk julfest

Jag är utsliten efter min korta vistelse i Sverige, men mer om det någon annn gång. Innan jag pustar ut i Berlin ska jag åka på en liten östeuropeisk miniturné.
Bille bara dela med mig av världens bästa namn på en julfest, i Warszawa såklart..

Ett tempel till torson

Ända fram tills för några dagar sedan hade jag inte orkat sätta min fot på Abercrombie & Fitch i London. Jag hade redan hört om att det stod en tvättbräda i entrén som man kunde bli plåtad tillsammans med, och visst det gjorde det. Eftersom det var en kall dag fick han ha på sig en varm jacka men utan något under. Det är ju Torsons Tempel.

Inne i butiken är det hangarkänsla, högt i tak, nersläkt, spotlights på kläderna, pumpande housemusik, väggmålningar föreställande atleter. Det är en gayklubb maskerad till klädaffär.

Egentligen hade jag här velat posta min reaction video à la 2girls1finger, men ni får använda er fantasi. Det ligger inte alltför långt ifrån tjejen nedanför.

(Bilden har flickraliaset 8lettersuk tagit. Tack.)

Vad jag skulle lagt på Maja Lundgrens säng istället för en barntröja...

I dessa reproduktiva tider är det viktigt att värna de få barnfria zoner vi har kvar efter att rökförbud och handikappanpassning (läs barnvagnsanpassning) har fått härja fritt. Som Roger påpekat i P1 flera gånger har stora delar av hbt-samhället sviktit oss och blivit breeders av den värsta sorten och vi får hänga fast vid de små sköra allianser vi har kvar som strider för en vuxenvärld. Tiggare har aldrig fått vara kinkiga så vi får söka oss till de få kvarvarande barnslösa inom heterovärlden för stöd.

På Modernista ska vi snart (äntligen) komma ut med det bästa ur Andres Lokkos samlade produktion på facila 1578 sidor. Bland de senste tillskotten i samlingen finns dessa tankvärda punkter som ni kan råka lägga i fickan på vänner och bekanta i fertil ålder (klicka på bilden för att kunna läsa om ni inte har ovanligt god syn) tillsammans med ett lämpligt urval preventivmedel.

Radiokabaret

Jag gör en snutt av min kabaret "Heart Of Klaus" i Lantz i P4 vid tvåtiden imorgon. Alla som vill ha lite 30-tals nazitysk pop-pourri, kan lyssna då..

Senaste lågvattenmärket

Vi bögjävlar är inte mindre folkliga än att vi embrejsar folkets humor. Ja, jag är ju allmänt känd som bögjäveln med den lägsta nivån av humor, och just nu är det roligaste jag vet den senaste Youtubeflugan - att visa sidorna 2girls1cup och 2girls1finger för folk man känner - helst mamma och pappa. Sen filmar man deras reaktion och lägger ut på Youtube.. Vi lever som sagt i bibliska tider, domedagen är nära.. Hysteriskt kul!

Bögjävlarfajten

Gudarna ska veta att det inte är särskilt lätt att försöka göra livet lite roligare i hbt-världen i Stockholm. Ta till exempel Bögjävlarnas Voguefest under Pride i somras. Ett - tyckte vi – kul sätt att förverkliga våra ideér om DIY i praktiken, och samtidigt damma av lite hbt-historia.
Men, till min stora förvåning pågår FORTFARANDE efterspelet till festen i den, ibland lite sekteriktiska, tidningen Kom Ut. Först genom en debattartikel där Voguelaget House of Authentic Flesh tar all ära och redlighet ur arrangemanget. Det blir som en felsökningsguide till hur många fel man kan göra i hbt-pk-världen. Inget var rätt – det var fel jury, fel vinnare, fel saker som lyftes fram och hyllades.
Sen fortsätter bögjävlarbashingen i numret efter. Där är det Inti Chavez Perez som i en scen i sitt eget reportage får ett utbrott över Voguefesten. Jag har försökt ta ut de centrala citaten ur scenen. Jag vill citera mycket, för jag är så fascinerad över tankegångarna här:

-Jag är arg. Åh vad arg jag är! säger jag och hör att jag låter som en tonåring.
Det har gått några dagar sedan Bögjävlarna höll voguebal och ännu har inte ilskan lagt sig. Jag försöker vara glad för att Bögjävlaran orkade arrangera en bal i Stockholm och att det ledde till att vogue blev uppmärksammat i Sverige. Men det funkar inte.
---
Problemet handlar om utrymme, som ju är en typ av makt. Bögjävlarna gjorde sig själva till representanter för vogue genom att prata om vogue som om det var något som inte längre finns. De talade hela tiden om vogue som historiskt och osynliggjorde att kulturen lever också idag.
---
Det är som att bara för att de är vita kan de ta vilken plats som helst utan att tänka efter, men om en svart person skulle vilja ta en vit persons plats till exempel på en teaterscen så vorde det en konstig grej. Vissa vita tror ju att allt kan tillhöra dem eftersom de tycker att vit är en neutral färg.
---
Det är som att de tyckte att de gjorde en bög-grej när de arrangerade en bal, men det gjorde de ju inte. De gjorde en icke-vit bög- och transgrej. Men det struntade de i. De ignorerade att det finns en skillnad mellan vita och icke-vita och tyckte att "vadå, vi är ju bögar".

Förutom att Inti på ett mycket effektivt sätt här osynliggör Makode (som alltså var med och tävlade), så tycker jag ungefär såhär.
Vi tyckte att det var så jävla grymt att vår fest var så blandad, att verkligen alla sorter, storlekar, färger och sexualiteter stod på den där scenen. Att så många kröp ut ur sina respektive ghetton och partade tillsammans. Men då blir det också skrubbsår, blåmärken och armbågar i magen. Det är de mötena som vi förhoppningsvis - allihopa - kan lära oss saker av.
Ingen är ledsnare än jag (och de andra bögjävlarna) omnågon kände sig kränkt eller undanskuffad under kvällen, och gud ska veta att vi är öppna för kritik - vi har ju gjort en hel bok där vi bara gnäller på andra. Men att det var fel att vi överhuvudtaget arrangerade festen, vilket är undertexten i Intis känsloutbrott, där går nog min gräns.

Vi hade massor av spekulationer kring varför det händer så lite i stockholm, varför diy:andet nästan är obefintligt. Nu känns det som om vi kanske fick facit. En fest på debban blir plötsligt sommarens största sexualpolitiska händelse, och vi anklagas till och med för att i stort sett ha snott vogueingen från alla icke-vita hbt:are, och gjort den vit och bögig. När vi faktiskt ville uppmuntra till att det skulle hända lite i stan.

Och det är här jag tror kritiken blir kontraproduktiv. För vad är det för klimat som de här artiklarna egentligen visar upp. Vi Bögjävlar är rätt så luttrade, men hur kul och lustfyllt känns det att hitta på saker i Stockholm?
För vad är det egentligen som hindrar någon annan från att sno Vogueingen tillbaka, om vi nu har stulit den? Blir inte det intellektuella grupprunkandet rätt meningslöst om man inte kombinerar teori med handling? Blir det inte lite mer lustfyllt om man ordnar en ännu bättre, mycket roligare fest istället för att bara gå och gnälla.
Till och med vi Bögjävlar har ju slutat med den tråkiga taktiken.

Old school-terror

Vaknade sliten efter att ha varit värd för ett kontrollerat kaos till fest på förlaget och i sådana lägen är det alltid bra att söka upp sina bästa old school-ögonblick på youtube för den rätta snuttefiltskänslan (speciellt som jag var lite ledsen över att jag missade DIK-festen i Berlin som blev lite av en Petters one-woman-show enligt Roger som också var där). Bättre än så här blir det nästan inte i min bok: i TV-showen Liza with a Z möts Bob Fosses geniala koreografi med en Liza som är så long-legs-with-attitude-outstanding att man baxnar. Det är 1972 och Bob Fosse har just regisserat och koreograferat Liza i Cabaret. Petter brukar kalla såna här infall hos mig för old school-terror... Håll till godo: